Eftersom jag inte var riktigt vaken när jag kokade gröten imorse blev det väldigt mycket över....
Borde väl kunna bli bröd?
Så nu står en stor deg på jäsning.

Utan recept men med motivationen Går det så går det, och går det int då går de int!

Vi var på en liten semestertripp, hela familjen. Vi tältade på en liten camping som hade en liten, liten grund sjö i mitten. Underbar att bada i!
Det fanns små aktiviteter för barnen, med hjälpsamma och glada handledare. Och en liten byggnad med mängder av små djur som både barn och vuxna fick hjälpa till med. Jag fastnade för en vit sköldpadda som var lite ilsk och en söt liten vitbeige kattunge. Vi hade det riktigt gott där ska ni veta! Alla mådde bra och hade kul!

Jag var i det lilla djurhuset och försökte undvika att bli biten av sköldpaddan samtidigt som den där kattungen klängde på min rygg. Dom stora barnen S och O var och badade och dom små var med min älskade make. Då ringde min mobil. Det var ingen som pratade med mig, men i bakgrunden hörde jag S prata om "ambulans" och han lät orolig. Han hyssjades av en man och denne man tog telefonen.
Det var en av dom trevliga ledarna, som med hånfullt glad röst lät meddela att dom var påväg till sjukhus med S eftersom han spytt en gång. Han hävdade att barn som spyr lider av stress och rädsla, och det är föräldrarnas fel. Jag ville veta VART dom åkte, men det sa han glatt att han inte tänkte berätta. Jag fick inte prata med S, mannen la på.

Jag rusade gråtande efter min man, och vi gick till receptionen, en turistinformation fylld av glada, hånflinande handledare.
Alla visste vad som hänt, alla log och sa att vi gjort så han led av stress och rädsla. Ingen ville ge några svar! Ingen lät oss veta var han var, men alla var noga med att låta oss veta att dom visste vart han var. Iskallt leende påpekade alla att det var vårt misslyckade föräldraskap som orsakade det här. Plötsligt kom den glade handledaren som hade ringt. Han sa att S måde bra nu, när han kommit bort från oss. Att han hade det bra där han var och att han fick prata med kunniga specialister som skulle hjälpa honom. Laga det vi hade förstört. Han skulle inte komma tillbaka till oss. En gång ringde S, han lät helt... förstörd. Han var ledsen och förvirrad, han frågade: Mamma, vad är det här, vad håller dom på med?? Jag vill hem, snälla!
Sen tog någon telefonen från honom och la på.

Vi gick runt där på den lilla receptionen, bland souvenirer och vykort, och grät i desperation. Försökte få svar på vad som häde, varför, var han var. Och alla bara log, och sa inställsamt att han var inte vår längre.
Jag skrek av gråt, verkligen skrek, och benen bar mig inte. Maken var lika ledsen, och arg på alla där.

Det drömde jag inatt. Så fruktansvärt vidrigt. Dom tog min son! Jag vaknade gång på gång av att jag grät, jag hade panik. Det var så äckligt, för varje gång jag vaknade såfortsatte drömmen en stund till. Jag var vaken, fullt medveten om att jag låg i sängen och drömde, men ändå fortsatte drömmen i mitt huvud några minuter innan jag lugnat mig. Varje gång jag somnade fortsatte drömmen precis där jag lämnat den.
Känslorna var så verkliga. Rädslan, skräcken, desperationen och hjälplösheten. Hånet. Jag drömde det inte bara, jag kände det ända in i benmärgen!!
Efter 4 timmar med det klarade jag inte mer. Jag gick upp och kände att det här är fel, såhär drömmer inte jag. Aldrig! Det är för verkligt, för mycket känsla, för många påtagliga detaljer. Det är inte på något sätt normalt för mig. Jag gick upp, drack lite, var på toa, satt och skakade i soffan..
Funderade på vad som kunde vara orsaken. Så slogs jag av att det enda nya och ovanliga är nikotinplåsret. Så in på Fass och mycket riktigt. Mycket vanliga biverkningar är bland annat sömnstörningar och livliga drömmar. No shit?

Så jag rev av det och gick och la mig igen. Gråtande och RÄDD för att somna. Rädd det skulle fortsätta. Så jag väckte maken. Snyfta och snörvla och bad honom hålla om. Förklarade mina drömmar och rädslan... Stackarn kan inte begripit mycket. Klockan var 03... vilket sätt att bli väkt på va? Men han höll om, tröstade och till somnade jag om. Utan drömmar.

Jävla skitnatt. Jävla jävla jävla skitnatt!!

Den 20 juli 1969 satt alla samlade runt svartvita tv-sändningar. Med hjärtat i halsgropen bevittnade världen hur Apollo 11 landade på månen, och hur Neil Armstrong var den första människan som satt sin fot på månen.

"This is one small step for a man, one giant leap for mankind."

Inte att förglömma, med sig där på månen hade han även Edwin "Buzz" Aldrin och Michael Collins.

Det är svårt att i dagens samhälle föreställa sig hur enormt stort, banbrytande och spännande detta faktiskt var 1969. Numera är månen inte lika långt bort, inte lika onåbar.

Men så hände det något idag, något som kanske, kanske, gav oss en liten känsla av vad dom kände då. Dom som satt där och höll andan och bevittnade den ofattbara månpromenaden.

Felix Baumgartner, 43 år, fick oss att sitta här, 43 år senare, med hjärtat i halsgropen precis som då.

Han utförde ett historiskt fritt fall, från 39 000 meters höjd. Mission to the edge of space. Mission completed.

Vi följde både stigningen och fallet andaktigt här, och jag tror väldigt många följde det med oss. Vi spekulerade hej vilt om hur farligt det måste vara, vad som kunde gå fel, hur häftigt det var. Diskuterade tryck, hastighet, höjd och helium. Och hur sjutton skulle han veta vart han landade? Men landade gjorde han! Och världen jublade!

Dom små rundade tv-apparaterna med korning svartvit bild var utbytta till hackande streaming över nätet.

Scenariot på skärmen kanske inte var detsamma, men jag tror att känslorna och gemenskapen i tittandet var samma nu som då. Jag vet inte, jag var inte med då, men jag tror allt det. Det gav mig onekligen en rejäl wow-känsla, och om det var så häftigt NU, hur ofattbart häftigt var det inte DÅ?

Dagens brutala insikt är: Fan vad dum jag är!

Jag har gått en prommenad, en härlig timme i ömsom snö, ömsom regn.
(Tack till dig som uppfann överdragsbyxan!)

Det var lite blött och ruggigt, men ändå friskt och mysigt. Tankegången klarnar som  av kylan och tystnaden. Jag gick bort till området där gymmet ligger, för att vara säker på att hitta dit på tisdag. Därav föll det sig så att jag började fundera på ursäkter jag genom åren haft till att inte börja på gym. Två huvudsakliga ursäkter har alltid följt mig:

• Jag vågar inte för jag passar inte in och kommer bli utstirrad och skrattad åt.
• Jag har inte råd.

Och nu ska vi bena ut dessa ursäkter...

Jag vågar inte för jag passar inte in och kommer bli utstirrad och skrattad åt.

Ja vad har jag för belägg för att tro det egentligen? Visst har jag blivit utstirrad och fnissad åt... Tveklöst. Men å andra sidan vägde jag 40 kilo mer då, det var många år sedan. Nu är jag faktiskt inte så iögonfallande som jag fortfarande inbillar mig. Att någon skulle skratta och stirra grundar sig enbart i ett obefintligt självförtroende. Jag måste skamset konstatera att ingen ser ner på mig så som jag själv gör.

I själva verket kanske dom skulle se mig för vem jag är, och det skulle bli en trevlig gemenskap? Kanske skulle dom vara trevliga och tycka jag faktiskt är duktig som kämpar på? Mitt hjärta säger en sak men mitt förstånd inser ju att chansen är större att det sistnämnda inträffar än att dom skrattar och pekar.

Så nej, den ursäkten kan jag inte gömma mig bakom.

Jag har inte råd.

Nej pengar är onekligen ett konstant bekymmer, och en himla bra ursäkt för folk i allmänhet kan inte bestrida det eftersom dom inte är insatta i min ekonomi. Väldigt praktiskt.

Men jag kan bestrida det.

Gymmet kostar 299:-/månaden. Det betyder 9,83:-/dag eller 3588:-/år.

(Ja, men 299:- i månaden ÄR mycket för en fyrabarnsmor, tänk vad blöjjor och välling kostar!!! Bla bla bla bla...)

Jag lovar jag kan skriva 6 A4-sidor om VARFÖR jag helt enkelt inte har råd att offra dom 299:- varje månad. Lätt!

Men...

Varje dag röker jag för 39:-. Det är alltså 1186,25:-/månaden eller 14 235:-/år.

Och dom pengarna lägger jag ut utan att tveka en sekund. Lägg då till att maken röker för lika mycket han, alltså 14 235:- TILL per år. Hur sjukt är inte det då?

Tilläggas kan att jag hatar rökning och skäms som en hund att jag röker. Jag gör det INTE offentligt för jag skäms över att visa det.

Så vad är DEN ursäkten värd? Inte ett skit.

Så kontentan av min prommenad är att mina två trogna ursäkter som följt mig år efter år efter år... är tillintetgjorda. Och här sitter jag, förbannad på mig själv, och skäms, med ett nikotinplåster kliandes på armen.

För nu får det vara nog med det här tramset. Jag formligen öser iväg pengar på något jag verkligen avskyr, och använder det som ursäkt till att fega ur på något jag verkligen vill och behöver.

På tisdag löser jag medlemsskap på gymmet.

Marsanmuffins

Så barnsligt enkla, och löjligt goda!! Jag gjorde dubbel sats och använde stora muffinsformar, det blev då 12 stycken, aningen överfyllda dock. Dom sjönk ihop lite eftersom min ugn är usel och jag måste vända på plåten mitt i för att få dom jämnt gräddade. Men det var bara en fördel, och toppen på mina muffins blev som seg maräng, underbar!

Ingredienser
200 gram smör
2 dl socker
3 st ägg
1,5 dl vetemjöl
1/2 tsk bakpulver
1 krm hjortronsalt
6 msk marsansåspulver för kokning (Mer skadar inte, ger bara en kraftigare marsansmak!)

Gör så här
Rör smör och socker poröst. Tillsätt ägg, ett i sänder, vispa kraftigt.
Blanda de torra ingredienserna och rör ner i smeten.
Fördela smeten i muffinsformar.

Grädda mitt i ugnen, 200 grader, ca 15 minuter.
Låt svalna, pudra med florsocker

Jag trodde jag skulle vakna med rejäl ryggvärk och stelhet. Men inte då! Jag mår strålande i kroppen ju, mäkta förvånande!

Igår såg jag vem ledaren för Zumban är. En helt vanlig kvinna i 40-50års åldern. Det känns bra!
Jag är ju som sagt väldigt nojjig över att vistas bland folk... Häromdagen gjorde jag som så att jag mailade gymmet. Jag förklarade obarmhärtigt rakt mina rädslor och nojjor. Pinsamt men vad gör man då.. Endera det och kanske få till en lösning, eller sitta här och nojja och låta rädslan vinna.
Jag fick snabbt svar på mitt mail från en trevlig människa som svarade att jag garanterat inte skulle sticka ut ur mängden där. Denna någon hade tillochmed kollat listorna på vilka som brukar gå på Zumba och berättade att dom flesta var kvinnor 40-50 år i mycket varierande kroppsform. Jag fick av denne någon uppmaningen att komma dit den 16:e och känna mig för.
Det var ett långt och väldigt betryggande mail jag fick och det kändes skönt! Jag är väldigt hoppfull!!
Jag vill vill vill!!!

För övrigt är vintern här. Utsikten från balkongen är en vit horisont. Och då menar jag inte fjällen utan skogshorisonten på andra sidan vattnet. Snön smyger sig nära och snart är den här. Återigen dags för slitet med overaller, mössor, vantar, kängor och griniga barn som bajsar preciiis när alla ytterkläder är på och det är dags att gå. Det är så dom funkar. Jojo.

Idag ska jag roa mig med städning. Ska lura med mig S på en prommenad tänkte jag. Sen har jag nog inte så mycket mer på G. Skulle vilja baka men det går emot mina försök att inte äta massa skit. Så jag får nog avstå det även om en bit kardemummakaka lockar.
Jo just, handla måste jag... Keson är slut och jag har abstinens...

Horror, 2012

6 personer betalar guiden Uri för att få besöka den övergivna staden Pripjek. Staden beboddes tidigare av Tjernobyls arbetare, men övergavs vid katastrofen för 25 år sedan.
Under den guidade turen inser dom snart att staden inte är så övergiven som utlovat...

Jag hade stora förhoppningar om filmen för den berörde Tjernobyl. Jag har som alltid tyckt att det är intressant, de övergedda städerna och katastrofens efterverkningar.

Men icke...
Extremt förutsägbar film, från intro till outro. Riktigt trist och beige. Inte ett enda skrämselhopp fick jag avnjuta.
Betala inte för att se den.

Betyget blir...
1 muterad schäfer av 5 möjliga.