De utsatta

En svensk thriller från 2012. 15-års gräns.

Filmen bygger på det gamla vanliga konceptet vi sett så många gånger förr: En mindre grupp människor blir fast i ett nedlagt sjukhus pga snöstorm. Det dröjer inte länge innan dom förväntade andarna och dödsfallen kommer.

Det är iochförsig ett filmkoncept jag gillar, annars skulle jag naturligtvis inte sett den. Men i svensk version med för låg budget och amatörmässiga skådespelare var det verkligen ingen hit. Konversationen är krystat konstgjord och det låter verkligen som dom har manuset i handen och stakar sig fram?

Nej kära läsare, jag rekommenderar er inte denna film.

Betyget "De utsatta" får av Tant A är:

 av   möjliga

Nej, jag skulle intre tro det va.

Så var det måndag igen. Helgen bara svepte förbi och försvann, det kändes som jag inte hann med alls.
Planerna för dagen är få. Jag måste till optikern och hämta G's reservglasögon. Och städa köket.
Men det är allt. Det händer som inte så mycket... mata barn och byta blöjjor...

Plötsligt funkar det inte så längre!
Han försvinner ut till kompisar så fort han vaknat, och jag får ringa in han när han ska äta. Sen försvinner han ut igen och kommer hem igen när det är dags att sova.
Han tar kontakt med folk, det har han ALDRIG gjort förr. Han kan gå upp till ett gäng tonåringar som spelar fotboll och fråga om han får vara med! Han hittade en annons på Blocket och ringde upp och gjorde affär! SJÄLV!
Under den här sommaren har han utvecklats mentalt så ofattbart mycket, jag hänger ju inte med alls.
Från att nästan vara hans livslina har jag nu gått och blivit en helt vanlig, tjatig morsa.

Jag kom på mig själv häromdagen med att sitta här och känna mig ensam och övergiven, och funderade dystert på vad jag gjort fel. Varför jag inte duger längre...

Så slogs jag hårt och brutalt av tanken att DET ÄR SÅHÄR DET SKA VARA! Inget är fel, jag har ju inte alls gjort fel!! Tvärtom! Han utvecklas i rätt riktning, han är mer tonåring än autists ju. Han växer, både i kropp och själ, lär känna sig själv och lär sig antagligen hantera sin autism och våga mer.
Det är ju, om jag tänker till lite, helt underbart!

Det är ganska häftigt att gå från att ynka och fundera på vad man gjort för fel, till att plötsligt komma på att man faktiskt gjort rätt. Han utvecklas, och den här morsan gillar att se det!!

Jag ligger nerbäddad under täcket med tröja och långkalsong. Fryser så jag går åt. Tillochmed under varmvattnet i duschen frös jag. Men jag har ingen feber. Så trött så jag har svårt att hålla mig vaken. Känner mig allmänt groggy.
Jag undrar om det är dags av hoppa av soppdieten?

Okej. Nu har jag handlat. Ekologiskt rågmjöl och ekologisk honung. Med det har jag ÅTERIGEN satt en surdegsgrund. Jag SKA fan få till det!!

Och så har jag tänkt till.
Jag har två val. Endera ynkar jag och mår skit eller så spottar jag mig i nävarna och tar nya tag.

Ju mer jag funderar på det desto mer glasklart är ju valet.

Jag ska inte deppa ner mig och ge upp!! På något sätt kommer jag att ta mig igenom bakslag och lyckas. Jag får bara inte ha så bråttom!!

Vågen visade +0.5 kilo. Vad fan är det? Hur? VARFÖR??
:'(

Ska jag vara en jävla flubber för evigt??
Jag MÅSTE få bort dom sista 12 kilonaså jag får min plastik. Jag hatar det här!! Jag äcklas av mitt häng och måste få bort det. Mår inte bra, kan inte må riktigt bra innan det är borta.

Men HUR?? Den här dieten hjälper ju föga, men jag hoppas den ska hjälpa mig bryta ovanorna.
Jag måste motionera. Men just nu kan jag inte pga den jävla soppdieten! Jag är helt slut, energilös. Reser jag mig ur soffan måste jag ta det försiktigt för hela världen snurrar. Yr.

Så less nu. Less less less!!!
Blä...

Jag har ett problem, som egentligen inte borde vara ett problem. Men det ställer till det för mig och ÄR ett problem, och det ger mig bekymmer...

Jag har en vän. Ja, EN vän. En enda vän.

För resten av världen låter det antagligen tragiskt, ensamt, kanske absurt.. "Stackars kvinna, hon har ju bara EN vän!"

Men för mig är problemet att jag HAR en vän. Jag vill inte det.
Jag är inte det minsta social och har inte behov av att ha vänner. Jag är som Ferdinand under korkeken. Jag trivs så bra här... hemma... med min familj.

Men så finns HON. Hon kallar mig sin bästa vän, och jag svarar mesigt att ja hon är min med. Men i ärlighetens namn betyder hon inget. Jag tycker inte illa om hene på något sätt, men jag kan tyvärr inte säga att hon betyder mer för mig än en okänd granne man inte ens vet namnet på. Om hon fick som hon ville skulle vi umgås varje dag. Fika, prommenader, prat och skvaller. Hon ringer oftast varje dag, men om jag väljer att inte svara och sen inte ringer upp samma dag så surar hon med markant tystnad ett par dagar tills hon till slut inte kan motstå att ringa mig. Jag låter alltså bli att svara ibland ja, för jag känner att jag har inget att prata om.

Imorse satt jag och funderade på gemensamma intressen. Jag konstaterade att det har vi inte helt enkelt. Jag kan verkligen inte komma på ett enda?!

Hon ringer, babblar om sin karl, och sitt ex, sin hund, sin övervikt... Jag hummar med, säger det jag kan, river ifrån ibland då jag tycker hon är allt för hemmablind.

Hon gillar skvaller med. Alltid inleds det med "Du känner ju mig, jag tycker INTE om att prata skit om andra... Men veeeeet du..." Mhm... Och jag känner att pratar hon så om andra inför mig, då pratar hon så om mig inför andra. Från min sida finns alltså inget förtroende. Jag är väldigt neutral mot henne pga det.

Det enda jag fått ut av denna vänskap är SKULD och dåligt samvete. Det gnager!
För ringer jag inte, håller kontakt, så vet jag att hon blir stött och sur.

Men jag VILL ju inte! Det handlar inte om att det är HON, det är så att jag vill helt enkelt inte ha vänner ju. Varken henne eller någon annan. Jag har min man och våra 4 barn. Jag har varken tid, ork eller intresse för mer.

Så vad fasen ska jag göra? Jag har känt henne i många år nu, men jag ser henne bara som en belastning. Vore hon en skitstövel skulle jag kunna be henne fara åt pepparn helt, men hon är ju inte det. Och tyvärr vet jag att jag betyder mycket för henne. Om jag gör något åt det här så kommer hon bli sårad, som fan. Jag vill inte såra henne, så istället låter jag allt fortgå, och då är det jag som betalar för det...

Vad ska jag ta mig till då???