Om inte jag är helt ute och cyklar är det första advent nu på söndag. Och jag är redan less på saffransbröd och pepparkakor. Jag ska försöka komma ihåg det nästa år, att inte börja för tidigt. Trist när det blir så... Självförvållat med. Njutningen försvinner ju!
Jag ska föresten ge mig på att baka pepparkakor med G i helgen. Det lär ju bli riktigt kaosartat, men då får det bli det då.
Pulkaåkning för G står också på schemat för helgen. Snön ligger där den ska. Jag har varit och köpt en bra hjälm till G så han ska vara säker i pulkabacken både hemma och på dagis. Självklart med säkerhetsspänne så den öppnas om han skulle råka fastna. 350:- kostade den, jag hade väntat mig värre.

Idag är jag sådär äckligt seg och slö. Jag ligger på soffan och dom små tittar på tecknat. Frusen och trött... Varm choklad eller glögg skulle jag vilja ha... men då måste jag ju resa mig upp ur soffan. Jag har inte funderat klart på om det är värt det.

Diskmaskinen har dött! Måttligt kul... Handdiska ett hushåll på 6 pers är ju måttligt roande. Men det påstås att disk blev diskad även innan diskmaskiner existerade.
Jag ska ringa hyresvärden, men det känns sådär lagom kul det med. Jag har väntat i över ett år nu på ett nytt kylskåp. Hur länge till blir det då inte med en diskmaskin med?
Snillen är dom...

Jo så är det faktiskt. Bara 26 små ynka dagar kvar till julafton. Som synes i mitt tidigare inlägg har jag ju lite problem med julen, även om det går bättre nu.

Men nu är det bara 26 dagar kvar och det är dags att aktivera skallen, PLANERA...

Vem ska få vad i julklapp??
Det ständiga problemet. Jag är uppväxt med att man ska ha MÅNGA paket. Det försöker jag ta mig bort ifrån, för med 4 barn skulle många paket behöva innebära många, små skitsaker. Målet är istället att kvalitet istället för kvantitet. Trots det vet jag att jag har svårt att inte vilja ösa på...
S, 14 år, är så stor så det är svårt att hitta på, men å andra sidan är han lätt att ha att göra med och tacksam för allt. Det endfa jag vet hittils är en sån liten högtalargrunka till hans iPhone. Men mer måste jag få till där, fasen vet vad.

O, 11 år, har jag hittils bara en stor faktabok till. Han är våran lilla proffessor och har passerat stadiet leksaker för länge sedan. Mer måste hittas på där med.

G, snart 3 år, ska ha det där stora BRIO-tåget vi slåss om på affären. Lite bilar, kritor och papper till det sen är det löst där.
A, 1,5 år, bryr sig nog föga sålänge det finns roligt papper att riva i. Leksaker under papperet är bara en bonus!

Maken, ja jisses vad ska jag hitta på till honom då??

Nägon annan köper jag inte till, det räcker så väl att köpa till oss själva.

Vad ska stå på julbordet??
Ja faktiskt inte så mycket. Alla här är så kinkiga på vad dom tycker om... En liten skinka såklart, små köttbullar och prinskorv. Rödkål, lite rödbetssallad, och en sillburk om O så önskar. Potatis och potatissallad. Inlagd gurka kanske? Grynost om jag hittar den gamla tanten som brukar sälja. Men ingen mer mat... Julkorv och rotmos dagen efter.

Julmust. Pepparkakor och lite julgodis.

Julpyntet då??
Jag måste kolla vad som finns kvar i pyntväg. Tyvärr har frustrationer tidigare jular gjort att jag kastat det mesta. Förra året kastade jag granen med pynt och allt. Så gran måste köpas, och pynt till den. Och var tusan är adventsstakar och julstjärnor?? En julgardin i vardagsrummet och köket vore ju trevligt..

Och mer då??
Jag måste köpa ljus, blockljus och vanliga. Tomtedress till G att ha på dagis. Baka lussebullar var det ju tänkt med. Struvar med, om jag kan hitta mig ett struvjärn för mitt har Langoljärerna tagit. Adventskalendrar till G och A har jag skaffat. S och O skulle inte få några hade jag tänkt, med motiveringen att dom är lite för stora. Men jag tror hönsmamma har ändrat sig, nog ska dom väl få varsin ändå... En redig ljuslykta till balkongen, en sån jag kan hänga upp, det måste jag ju ha. Andas, det måste jag komma ihåg med. Jag ordnar med julen enbart för barnens skull, det måste jag också komma ihåg. Och barnens önskan om jul är inte alls samma som min paniska tanke om att det ska vara perfekt. Dom vill ha en gran, dom vill ha paket, dom vill ha lugnt och framför allt vill dom vi ska vara tillsammans! Och det ska jag väl kunna grejja, om jag bara lugnar ner mig!! Släpp hysterin Tant A!!

Klippt från min förra blogg, 3 november 2009.
Jag kopierar in det bara för att jag behöver påminna mig själv, lugna mig, och sansa mig inför julen.

"Som barn upplevde jag dom mest perfekta jular. Mamma var besatt av julen… Hon samlade på tomtar, byggde upplysta jullandskap med kyrkor, snö, tomtar, djur… Allt tänkbart. Tomtar och julprydnader överallt! Alla på sina bestämda platser. Hon bakade, dom där speciella sakerna som alltid skulle finnas vid jul. Lussebullar, pepparkakor, struvar, rullrån och bondkakor. Kokade knäck med nötter, knäck utan nötter, fudge och chokladdoppade marsipanfigurer.
Hon köpte en halv gris varje år! Hemgjorda rullader, skinka, köttbullar, julkorv, revbensspjäll, syltor, leverpastej… Hon la in sill, kokade grynost, gjorde stora laddningar med Janssons.
Vi hade alltid en julmiddag stor nog att föda ett helt regemente!!
Julmust, öl och snaps… och mer snaps… och lite snaps…
För att inte tala om att det alltid låg MINST 40 julklappar under granen varje år till mig. Och till hunden, katten, fåglarna…
Så perfekt!
Middag klockan 14:00.
Kalle klockan 15:00.
Julklappar klockan 16:00.

När mamma dog, då dog min jul. Julen var mammas tid helt enkelt. Allt var bara varmt och mysigt. (Och alkoholpåverkat.)
Många år försökte jag återskapa mammas jul. Jag misslyckades gång på gång. Kokade ost i timme efter timme men fick inte till det. Försökte med all mat, allt bak. Inget blev någonsin som jag minns att det blev för henne. Så många timmar jag spenderat gråtande vid spisen för att allt blev fel…
Men jag gjorde så gott jag kunde, och bröt ihop varje år när vi tittade på Kalle Anka. Till slut gav jag upp. Slutade försöka fira.
Ordnade granen, och paket åt ungarna, köpte pepparkakor och slängde upp lite tomtar, och väntade på att få plocka bort allt igen.

Ingen mening att försöka när jag inte fick till mammas jul.

I år.
Nya tider.

Mycket har hänt som ändrat min inställning till mamma.
Jag antar att det kommer gå över det jag känner, att det bara är en reaktion. men sålänge jag känner såhär skall jag utnyttja det fullt ut.

När mamma levde sket hon i mig.
Nu är hon död, och jag skiter i henne.

Det brukar vara en viktig del av min vardag att ta hand om hennes grav. Pyssla, plantera, kratta. Ofta en gång i veckan.
Jag har inte varit där sedan i maj. Inga sommarblommor, inga höstblommor, inga ljus. Inte ens på Allhelgona. Just nu är inte mamma värd det.
Inte heller är hennes jul värd att eftersträva. Ska jag återskapa hennes jul innebär det då att jag ska däcka vid 18-tiden så min man får bära mig till sängs? Måste allt vara precis som då för att jag ska kunna ge mina barn en sån underbar jul som du alltid gav mig. (Var den ens underbar egentligen?)

Nej!

Jag är usel på att hantera julen, jag lärde mig aldrig och den dag det var dags att skapa en jul åt mina barn misslyckades jag för jag försökte vara du.

I år är jag jag! Jag skiter i dina traditioner och börjar om. Jag ska skapa VÅRAN jul nu. Det är första gången sedan 1994 som jag ser fram emot julen! Det är så skönt, det ska bli kul, jag ska få mina barn att må bra istället för att låta dom se mig gråta av saknad.

Mina planer är inte stora alls, jag tänker inte ge mig på mer än jag VET att jag kan klara det. Vi ska baka lussebullar. Pepparkakor köper vi. Köttbullar ska jag rulla, för första gången i mitt liv. Inte värma Mamma Scans, jag ska göra egna, det du! En skinka ska kokas och grilljeras, och sill skall läggas in. Ett litet paket prinskorv till barnen, och en tallrik rödkål för doftens skull.
Kanske lite hemmagjort godis om barnen vill, annars köper jag ischoklad på ICA minsann.
Granen ska naturligtvis upp och pyntas, lite tomtar ska placeras ut, men mest änglar och ljus. En eld i spisen, en kopp varm choklad med ingefära.

Det är min jul, mina barns jul, första julen av många kommande.
Första julen jag närmar mig utan en klump i halsen.
Första julen jag verkligen ser fram emot."

Jodå, nu kommer eländet. Snön ligger som en skir hinna över världen. Det är fint att titta på men jag betackar mig för närkontakt. Åreborna går väl med hardon och jublar nu kan jag tro.
Idag slog det mig, att snart är det dags... Det lämnar en smak av vemod, oro, ångest och förväntan.

Jag har klämt ner min stora existens i ett par jeans strl 42!!! Såna slimmade som man kan ha boots utanpå. 42 låter säkert inte som något att jubla över... men med en historik involverande strl 56 är det det, tro mig! Jag är nöjd, det tar sig sa Fan när det brann i farstun.

Idag flyger min älskade make söderut för att få sig en utbildning. Det är bara två nätter men jag tycker inte om... Även om jag har två småttingar sovandes i samma rum är sänger så stor och tom utan honom där. Jag tycker inte om att vara ensam... Fast två nätter är ju bra jämfört med 8 som det brukar kunna vara. Och den här gången är det bara Stockholm, inte något annat land.
Men ändå... tvi.

Vi har en son med Autism. Pga det har vi enligt lag rätt till stöd via LSS. I hans fall har det stödet varit att ha någon som kommer och hittar på saker med honom. Aktiverar helt enkelt. Hans autism gör att han grejjar inte allt för mycket dö-tid, han mår bäst av att ha något att göra.
Nu har vi fixat fram en person som kan hänga med honom på skidåkning en gång i veckan. S har valt skidåkning som tillval på skolan, vi har skaffat all skidutrustning och allt gick enligt planen. Fram tills denna person kontaktar LSS och ska fixa det sista där. Allt borde fungera perfekt, eftersom hon som var med honom var tvungen att sluta väldigt hastigt. Platsen med S är således ledig. Men...
När denna person ringde LSS fick hon beskedet att vi har tackat nej till att få hjälp via LSS och är därmet avslutade. Vi finns inte längre i deras system, vi är inte beviljade stöd via LSS.

Ingen därifrån har ringt eller mailat oss. Ingen har pratat med oss på något sätt! Att vi skulle ha tackat nej är 100% påhitt från deras sida! Att avsluta oss, skriva ut oss ur LSS är 100% deras beslut, som dom inte bemödade sig att varken kolla med oss eller ens meddela oss.
VAD I HELVETE SYSSLAR DOM MED????

Nu måste VI ansöka IGEN om en hjälp som vi ENLIGT SVENSK LAG är berättigad till, pga att DOM gjort ett grovt FEL.

Jag har nog ändå nu. Det här gör inget bättre! Varför?!?!

Jag har crashat. Med ansiktet först, rakt ner i asfalten... Fast mentalt. Jag ligger här på botten av det svarta hålet och orkar inte ens rikta blicken uppåt för att se om det finns något ljus där uppe. Det finns ingen ork nu. Jag gråter, för allt, för inget. En konstant klump i halsen, ett konstant kämpande mot tårarna. Men jag vinner aldrig, tårarna kommer alltid. När jag minst anar det. När jag pratar med ungarna. När jag pratar med min älskade make. När jag bara sitter. När jag försöker sova. När jag äter. När jag duschar. Ingen stund är förskonad.
Jag är inte ledsen, det kommer ändå. Av irritation, ilska, trötthet, frustration. Det känns som att gråta är allt jag kan. Jag orkar inte något annat. Men jag är ju inte ledsen?! Bara tom, så djävulskt tom.
Så skäms jag och mår dåligt över att jag utsätter min älskade familj för det här. Ihärdigt förklarande att det inte beror på dom, att dom inte gjort något fel. Att det bara är jag som är trasig. Jag ber om förlåt, gång på gång. Häromdagen åkte jag till O's skola när han hade rast, för att säga förlåt. För när han gick på morgonen var jag för upptagen med att gråta och hyperventilera för att säga hej då. Allt är åt helvete och jag kan inte hantera något alls. Jag kan inte ens hantera mig själv. På kvällen när alla barn sover kan vi sitta här och titta på tv. Jag sitter uppkrypen mot honom och han håller om. Allt är bra! Och så börjar jag gråta. Hans skjorta blir blöt av tårar, jag hulkar och snorar som en femåring. Och jag kan inte förklara när han frågar varför jag är ledsen. Inget är fel!!
Jag måste ta mig ur det här, för deras skull. Jag funkar inte nu, inte som mamma, inte som fru, inte som någonting. Jag är bara en tom, gråtande massa som hasar runt. Jag har ingen ork kvar. Vill inte vara såhär. Dom förtjänar inte det här.