Ja jag tänkte jag skulle blogga. Men jag har så mycket rot i skallen så jag vet inte jag.. bara virrvarr av allt.

Det går inte...

Nu har vi visst skaffat en Androiddongel som gör att vi har internet i tvn. Och ett abonnemang på Viaplay som gör att vi har tusentals filmer som bara ligger och väntar på att bli framklickade på den enorma tvskärmen!!

Hittils har vi spenderat två kvällar med att timvis turats om att klicka runt i olika filmgenrer för att hitta den perfekta filmen.

Igår tittades föresten på Apollo 18, med okänt antal omstarter pga missklick. Värdelös film. Sen satt maken uppe halva natten och tittade på Conan. Själv var jag för trött och gick och la mig....

Samma visa idag. Men tillslut konstaterade vi att det plötsligt var försent. Igen.

Det är bra med sååå mycket film så man inte får se någon film...

Så ja. Föräldrafikat avklarat. Massa folk och fikabröd, socialt svullande och babblande barn. Och dumpning som följd så det blev bråttom hem att spy...

Jag bor väldigt nära en gymnasieskola så jag ser alla elever genom köksfönstret. Och jag förfäras...
Det måste vara ett helvete att vara tonårstjej idag?

Jag jämför med hur det var när jag själv var i den åldern. Vi såg ut och betedde oss som de barn vi var. Vi fick se ut som vi ville och ingen brydde sig.

Nu verkar det vara extremt viktigt på alla sätt. Alla tjejer ska klä sig enligt mode, märke och populäritet. Och sminkade som små hollywoodfruar är dom. Ingen ser naturlig ut?
Det ska vara tajt och kort, med höga klackar, välnoppade ögonbryn och hårt sminkat!!

Vad händer om någon inte ser ut som "man ska" undrar jag?
Det måste vara sån stress, en stor press att passa in?

Jag är så glad jag bara har pojkar jag.
Jag hoppas ni tonårstjejer inte har det lika jobbigt med utseendet och "normer" som jag tror.

Jag ringde just min gamle far för att låna en slant så sonen kan köpa en liten present till ett kalas han är bjuden på. Så är ekonomin här just nu.
Då berättar gamle far att min syster... en eremit i skogen som lever för sina katter... VANN EN JÄVLA MILLJON IGÅR.

Jag vet ärligt talat inte om jag ska skratta eller gråta.

Fan.

Igår hände något som fick modershjärtat att svämma över.

O, 11 år, sa till mig vid 18.00 att när han ville berätta något kl 21:00.
Något som var personligt och som jag absolut inte fick berätta för någon, inte ens för pappa!

Saken är den att O är en mycket tyst och sluten pojk. Han PRATAR inte på det sättet. Jag blev orolig såklart, vad är fel nu??? Dom timmarna till 21.00 gick såå långsamt....

Så äntligen var det dags!
Jag kommer in i hans rum och hittar honom röd som en tomat. Han gömmer ansiktet i kudden och kvider fram: Jag vet inte, jag vill berätta men jag får inte fram!!
Men han flinar och fnissar!!
10 minuter ligger han så och trots lirkande får jag inte ur honom något.
Till slut frågar jag om jag får gissa och han nickar.

Mamma viskar: Är det så att det är nån tjej du tycker om?

Han nickar frenetiskt och dyker ner i kudden igen!!

Sååååå kul ju!!! Min lille O är KÄR!!!
Och han berättade för MIG!
Jag tror det krävs att man har barn för att förstå vilket förtroende det är.
Jag blev så jäkla glad så jag höll på att krypa ur skinnet!

Underbart!!

Min käre make började dagen med att titta konstigt på mig och säga: Har du ramlat och slagit dig?

Nej det har jag inte, men jag förstår förvirringen. Att väcka mig på morgonen är ett rent helvete. Jag är helt enkelt inte kontaktbar! Du skulle kunna starta en gräsklippare brevid min kudde och jag skulle inte ens märka det.

Men i måndags och tisdags klev jag upp direkt när han sa till vid 06.00 Han var klart impad och kommenterade det tillochmed på kvällen.
Och imorse när han vaknade av larmet och skulle väcka mig var jag inte där.
Jag var uppe, bebisarna var matade och kaffet nybryggt i kannan.
Ingen är mer förvånad än jag!

Jag bryter ihop av skratt. Igen. Denna är alltid lika underbar!!