Igår fick jag mina kort lagda, så tydliga att det var lustigt. Jag fick även förklaring på en dragning jag har och hon sa jag var.. mottaglig och har krafter inom mig som jag inte vågat eller velat se och släppa fram. Hon bad mig att våga be inåt om hjälp och ta kontakt.
Hmmm.

Jag undrar jag om min syster får spel och säger upp bekantskapen?
Jag känner mig så tveksam mot henne. Är hon så nykter som hon vill jag ska tro? Hon skriver så osammanhängande och konstigt. Hennes mail är alltid svårtydda, svamliga, fel ord på fel plats. Förut hade hon inga problem att uttrycka sig, men självklart påverkar 25 års missbruk hjärnan. Men utöver det har hon sen ett par veckor tillbaka plötsligt börjat stava konstigt, och postar goth-bilder på Facebook. Så igår fick jag ett mail...
Dels bad hon mig hacka sin väns dator eftersom hon är förbannad på honom, och dels skrev hon att hon ev ska hit till Jämtland och köpa hus i helgen (ett vanligt förekommande påstående av henne) och hon vill träffas.
Det där med dator meddelade jag att hon kan glömma, istället föreslog jag en normal och realistisk lösning på hennes problem med den karln.
Att hon ber mig om en sån sak beror på att hon är van med att jag aldrig säger nej till henne. Men vi tappade kontakten för ungefär 15 år sedan och jag har växt mentalt sedan dess. Hon kommer aldrig kunna linda mig runt sitt lillfinger igen.
Köpa hus, hur hon ska kunna det vet jag inte. Hon påstår att hon har ett fett konto men om vi ser realistiskt på det så tror jag inte det är möjligt. 25 års missbruk med perioder av hemlöshet? Jag kan se enorma skulder som resultat av det, inte rikedom. Och OM hon nu skulle köpa ett hus i dagsläget är det en säker väg till graven för henne. Hon kan inte gå från att dricka handsprit till husägare på 6 månader. Det går käpprätt åt helvete om hon tar på sig det ansvaret.
Nåja, vad jag egentligen ville komma till är det här med att träffas.
Efter en del grubblande bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig med henne. Så jag svarade att jag hemskt gärna vill träffas, OM hon är nykter och opåverkad. Och jag frågade om hon är det, och förklarade att jag kräver det för min egen skull och för mina barns skull.
Risken är nog ganska stor att det kravet är slutet på vår kontakt just nu.
Men jag tänker som så... att har man varit missbrukare i 25 är man nog medveten om sina problen. Har hon koll på sitt liv kan hon hantera det kravet. Har hon inte koll utan slåss med missbruket så ballar hon ur och blir förbannad över mitt krav.
Och är läget så är hon ändå onte välkommen hit.
Min tillit till henne är helt borta och OM hon mot förmodan kommer hit ska jag träffa henne ute först innan jag låter mina barn träffa henne. Dvs jag ska försöka avgöra om hon är nykter och opåverkad. Om hon sen tar något efter hon kommit in här åker hon ut igen. Direkt, i värsta fall med hjälp av polisen.
Jag tror inte hon kommer, men jag känner ändå att jag behöver en plan IFALL hon kommer och inte är som hon ska.
Mitt mail läste hon vid 10.06 imorse, men hon har inte svarat... Det ger mig anledning att tvivla på henne ännu mer.
Jag undrar var det här slutar jag?

Lite smått panikkänsla nudå. På fredag går ansökningstiden ut för jobbet jag vill söka på Dagverksamheten. Jag har ingen CV skriven och måste alltså göra det fort som fan. Jag har inte koll på något!! När jag pluggat vart osv. De ynkliga studier jag gjort är så långt tillbaka i tiden och totalt obetydliga, men ändå förväntas man ange dom. Jag nojjar och skärrar upp mig själv över det här med CV'n... gör det till ett större problem än det borde vara.
Måste... skriva... CV...

Dessutom ska alla nedrans ansökningar ske via hemsidor. Mallar som ska fyllas i, frågor som ska besvaras osv. Det gillar jag inte. Visst förstår jag att det är praktiskt för arbetsgivaren med denna form av ansökan. Men det är inte till MIN fördel. Hur visar jag upp min personlighet via mallar? Va va va??

Nyss hemkommen från spinningen. Min magnetiska-nyckel-blippar-grej till gymet har helt random dött. Avmagnetiserad... Det får visst bli en tur till receptionen och få en ny imorgon. Surt.

Iallafall kom jag på något idiotiskt pinsamt på spinningen. På andra etappen, när det började bli sådär blodsmak-i-munnen-jobbigt, kollade jag så instruktören inte iakttog mig. Sen smööög jag ner handen för att lätta på motståndet på cykeln. Lite lättare bara, i smyg så inte HON ser. Listigt Tant A! Muahahahaha!!

Men mitt i rörelsen kom jag på...
Det är ju inte henne jag lurar då, det är MIG!! Ack vad dum jag kände mig...
Ilsket la jag på lite mer motstånd och trampade svärandes på.
Tänk vad manipulativ och lättväckt min inre latmask är!?!
Jag vann mot mig själv iallafall, och gick grymt nöjd därifrån.
Imorgon spinning igen!
*RAWR*
Kanske vågar jag mig på en vägning med imorgon?

På radion meddelade just nyhetsuppläsaren: Att föda vaginalt ökar risken för framfall samt urin- och avföringsläckage jämfört med kejsarnitt.

NÄHÄ?

Jag är ingen doktor eller insatt i statistiken, men jag törs påstå att risken för benbrott ökar med offpiståkning jämfört med korsordslösning med.

Jag har kommit av mig lite i bloggandet. Det känns som att jag helt enkelt inte har något att skriva... Jag är i en av mina klassiska mentala svackor helt enkelt. Varför ska jag utsätta folk för mitt tråkiga liv där absolut inget intressant händer? Typ.
Det är standard för mig, att drabbas av den inställningen när jag har bloggat ett tag. Jag tycker andra skriver bättre och är så mycket intressantare än mig. Jag känner mig... transparent. (Det kan analyseras och dissikeras varför jag känner så, och jag vet varför, men mer om det en annan dag kanske.)
Det normala för mig nu är att lägga ner bloggen, sen starta en ny om 6-12 månader. Och att sen ångra att jag la ner den förra.

Men nej, nu bryter jag den spiralen. Jag ska stirra mig själv i vitögat, blotta min mentalitet och hålla krampaktigt i bloggen. Istället för att lägga ner ska jag tvinga fram lite bloggande tills dess att lusten kommer tillbaka och inläggen sprutar fram igen. Ni blir inte av med mig!
;-)

Igår var första dagen jag lämnade både G och A på dagis och for hem. Inskolningen är således klar. Jag hade ju enorma planer på hur dagen skulle användas. Och vad hände? Jag åkte till AF och fick mina meriter utskrivna. Jag kontaktade en tidigare chef och ordnade henne som referent. Sen for jag hem, satt mig i soffan och stirrade hålögt. Så tomt, så tyst, så ensamt! Jag trummade i bordet och väntade... undrandes om det gick bra för A... och längtade efter mina barn. Hela min vardag raserades! Jag minns inte hur det är att vara något annat än mamma för böveln...

Vart jag än går, vart jag än tittar, dom är överallt. I affärerna, snabbt gående på trotoarerna, i busskurer och väntrum. Ofta i små grupper på 2-4 stycken. Ibland med ett långt följe av barn. Dom flesta är påbylsade som sig bör i denna vinterkyla, men några kommer allt i sitt hemlands kläder. Kambodja och Eritrea kommer dom från, och så mörka i hyn så jag tror aldrig jag sett på maken, så vackra! Dom förgyller verkligen byn med sitt sätt, och jag är så glad att dom är här. Dom hejar alltid, och har leenden vidare än horisonten, dom sprider glädje som en löpeld! Alla verkar dom så varma och vänliga. Jag blir så glad av att möta dessa flyktingar. Tänk om alla i samhället kunde vara så glada och trevliga? Vilken häftig värld vi skulle leva i då!!