Jag vet inte vad jag ska göra vad gäller henne. Hon är tillbaka hemma hos henne nu, sen i förrgår. Igår hamnade jag nästan i bråk med henne där.. Eller... Jag ifrågasatte hennes "story" och hon blev skitförbannad på det. Hon kallade mig apsyater, svor och gormade. Honf lög på mig om en incident som skedde när jag var gravid första gången för 16 år sedan, ylade öppet om sånt jag INTE vill mina barn ska veta. Inte så att hon berättade exakt vad som hänt då, utan bara så hon tydligt fick frama tt jag skulle passa mig för hon kan jävlas. Ett uppenbart hot om man känner henne. Jävligt obehagligt.
Hon tjatar om att jag kan prata med hennes sockontakt och hennes övervakare för att få bekräftat att hons köter sig och är ren. När jag tillslut skrev att jag ville det, då blev hon tyst och har inte skrivit mer till mig sen dess.

Hon vet att hon inte får träffa S igen. Och S vet det med, och han vet varför. Jag ångrar så att jag lät dom träffas så han började tycka om henne. Fan att han ska komma i kläm i det här!! Jag har pratat med honom.. Hans kommentar var: Ja, det är trist, men du vet att jag kan hantera det här, det går bra! Han är klok min son, men jag hoppas han inte döljer känslorna för mig.
Så skrev hon till S på FB. Hon skrev av jag väserf ett, och att på sportlovet ska hon och S "råka" träffas! Jävla henne. Bakom ryggen på mig försöker hon smyga med S. Men han berättar vad hon gör, så det kommer hon inte långt med.

Men hur fan ska jag göra nudå? Bryta med henne igen? Fortsätta nöta en relation som bara orsakar sorg? Jag avsjyr henne men är ändå rädd att förstöra för henne, att hon ska falla tillbaka till hemlöshet och heroin.
Även om jag inser att det är inte mitt ansvar...
Det känns svårt.

...alltid alkoholist.

Jag lurades verkligen. Gick på hennes spel, föll för hennes manipulation.
För nio månader sedan köpte hon ett hus i en liten by 60 mil från staden där hon var en hemlös, drogmissbrukande alkoholist. För att starta om efter vård, provboende osv, långt ifrån gamla vänner och vanor. Och det gick bra!! Hon skötte sig, skaffade pojkvän som är normal, lämnar urin- och blodprover och är en mästerlig medborgare. Nya vänner, ny start, precis som vi nervöst hoppades på ju. Allt rullade på!! Så pass bra att jag börjar känna den där syskonkärleken som senaste 20 åren varit ersatt av hat och avsky. Jag börjar känna för henne, men självklart litar jag inte på henne. Inte förrän hon bevisat att man KAN lita på henne. Sakta men säkert ökade min tillit, för allt gick ju så bra!! Sa hon...

Idag tyckte jag hon varit tyst för länge på FB så jag kollade hennes sida. Via hennes sida hade hennes pojkvän skrivit till mig. Han har inte mig på FB så i hopp om att jag skulle läsa hennes sida skrev han till mig på hennes "vägg". Bad mig att ringa och skrev sitt nummer.

Jag ringde. I 40 minuter pratade jag med honom, och uppblandat med gråt berättade han allt.

Under dom här nio månaderna har hon inte alls varit nykter och skötsam. Hon dricker 1-2 ggr i veckan, och ibland super hon till under några dagar och halsar 70%-ig sjukhussprit. Ibland far hon tillbaka till sina gamla hemtrakter och kan vara borta ett par veckor. Hon super ner sig, slåss, får vård, far hem. Spelet fortsätter. Hon ringer, pratar, är glad, så normal hon nu kan vara. Och jag, min dumma jävel faller för det. Under dom här nio månaderna har Polisen tagit henne NIO gånger. Pga våld, hot, fylla, droger. Hennes pojkvän har hon flygit på fysiskt ett par gången men han har bara tillkallat polis en gång. Han ber mig gång på gång att inte berätta vad han berättat för han är genuint rädd för vad hon skulle göra om hon visste att han berättat.
Hon har blivit paranoid. Släcker ner allt i huset och smyger omkring innanför fönstren med en stor slaktkniv. Någon "kan komma för att ta henne" säger hon. En gång hade hon kniven i handen i över ett dygn. Men inget av detta visste jag. För jag gick på hennes jävla spel TROTS att jag inte litar på henne och TROTS att jag hela tiden varit rädd för att hon skulle börja supa igen.
Jag gick fan på allt!!!
Så pass att hon till slut fick träffa min son utan mig, och hon fick hans nummer. Han har släppt in henne i sitt liv och älskar sin moster. Nu rasar allt det. Hon var nykter när dom träffades såklart. Men ett av villkoren för att hon skulle få träffa honom var att hon hade lagt missbruket bakom sig. Det har hon ju inte.
Nu är hon försvunnen, det var därför han ville prata med mig. Han ville veta om jag viste vart hon är, vad hon gör. I söndags träffade hon ju sonen här, och var hem till oss. I måndags skjutsade pojkvännen henne till tåget för hon skulle hem igen. Men hon gick av tåget, stannade i stan, sökte upp fel folk och söp till. I tisdags meddelande hon pojkvännens jobb att hon tappat sin telefon. I onsdag såg en vän till honom henne på stan och försökte prata med henne, men hon var inte kontaktbar. Droger igen alltså. Heroin?
Sen dess har ingen sett eller hört något.
Han har ringt polis, men dom får inte svara på frågor om andra. Han har ringt psyket, samma sak där. Sjukhuset kunde iallafall meddela att ingen med hennes personnummer fanns där.

Och där är vi nu. Ingen vet något.
Var är hon? Vad gör hon? I vilket skick är hon? Lever hon ens?

Hur kunde jag vara så jävla dum och tro att saker började bli bra? Hur kunde jag falla för ett aå jävla uppenbart spel? Hur kunde jag vara så jävla dum så jag tillochmed lät henne få betydelse för min son????
Jag har berättat för sonen, allt om vad jag fick reda på i telefon. Jag har berättat att hon inte får besöka honom igen. Att hon inte är välkommen hit.
Han är helt lugn, säger att han förstår. Och det vet jag att han gör. Men hur mår han inombords då? Alla dom känslor han inte visar. Han måste vara ledsen, besviken, arg?!
Som mig...
Fan ta henne. Fan ta allt vad sprit och droger är!
Fan ta mig som var så blind.

Jag gillar inte måsten, men nu har jag ett stort måste hängande som måste avklaras. Till jobbet behöver jag göra ett ungefärligt schema gällande ena förskolan.
Typ
"Måndag - 10.00 - Storstäd - hall 1"
"Måndag - 10.20 - golvtork matsal 1,2 och 3"
Osv, dag för dag. Denna planering ska dels ges till personalen, men även finnas i städskrubben och på mail för framtida vikarier.

Låter väl inte så svårt men det är knepigt att få till ett schema som rent praktiskt fungerar. Men får jag väl till det så anpassas ju barnens aktiviteter lite efter det med. Det skulle ge både mig och verksamheten mer struktur och göra mitt arbete lättare.

Det svåraste med det hela är att ta mig tiden att sätta mig och göra det här. För på arbetstid kan jag inte, och efter arbetet har jag mina egna fyra ongar att fokusera på. När dom små väl somnat brukar jag sitta i ett soffhörn i någon form av vegetativt tillstånd och bara vara totalt slutkörd.
Målet jag satt är att på måndag SKA jag ha ett första schema att visa två kollegor på jobbet och tillsammans med dom kunna justera och slipa på det.

Dagen spenderades i stan med min vän och fyraåringen. Sonen hade tid hos optiker för ögondroppar och avläsning inför nya glasögon. Att vara på en sådan plats med den ongen är ETT HELVETE! Han far som en torped, överallt, hela tiden. Idag gick det dock ganska hyffsat, inga larm slogs på och optikern var inte sådär blek och svettig som hon brukar vara när vi går.
Ögondroppar är inte kul - dom svider. Jag får hålla fast honom, känner mig som världens taskigaste... Sen när dom väl slutat svida och han börjar bli glad, då får han istället svårt att se och blir ledsen för det istället. Han gråter hjärtskärande över att han inte kan se när dom verkar.
Sen bliir det avläsning i snoffsig maskin och DET grejjade han galant! Jag visste inte att han kunde vara stilla så många sekunder i vaket tillstånd.

Det enda roliga med dropparna är hur han ser ut i ögonen. Som en vampyr stenhög på amfetamin. Värsta monsterögonen, helt enorma pupiller.

Sen raglade han runt med oss på stan en stund, han lyckades bli borttappad på HM, hannblev upphittad i HM's rulltrappa, han råkade snubbla över en tjock hund och avslutade med att krocka med Margareta Winbergs mage. Sen valde vi att ta bilen ut till butiker med kundvagnar istället.
Lite onödig shopping här och där, lite äckelmat på Max och sen hem.

Ibland funderar jag faktiskt på om det kanske kan vara lite ADHD i sonen. Han kan bli sååå jäkla hyper. Men vi ska till BVC på koll snart, får se om jag kan ta upp det där. Han har troligen rejält förstorade halsmandlar med, och det kan faktiskt vara en orsak till att barn blir hyperaktiva. Äh, jag vet ju inte ens om det är det han är... Alla ongar är så olika. Kanske är jag bara äldre nu? Bah...

Det var naturligtvis inte kul att fara till juat den förskola det handlar om idag. Usch vad jag grubblat och mådde dåligt inför det. Men jag tänkte att jag har tre val:
- Jag kan låtsas som ingenting. Då mår jag skit och grubblar över om det stämmer eller ej.
- Jag kan fly problemet och säga upp mig från den arbetsplats jag faktiskt älskar.
- Jag kan skita i dom som pratar skit om mig, och fokusera på personalen istället.

Jag valde det sista!
Med ett djupt andetag och bestämda steg gick jag till den i personalen som även arbetar som skyddsombud. Jag sa "Nu har jag en väldigt rak fråga, och jag vill ha ett lika rakt svar, är ni missnöjda med mig och min städning?" Hon såg jätteförvånad ut och begrep inte vad det handlade om, men sa att hon inte var det minsta missnöjd, och att hon kunde ju bara tala för sig själv men har inte hört någon annan i personalen vara missnöjd heller. Jag förklarade vad som pågår och sa att om dom har synpunkter på hur jag arbetar ska dom alltid kunna känna att dom kan komma direkt till mig och säga det. Hon frågade om hon fick berätta allt för övrig personal och höra om dom var missnöjda på något sätt. Självklart fick hon det - mer än gärna!!
Bollen var i rullning, och inom en timme började det hända saker...
Hon kom och berättade att INGEN var missnöjd eller tyckte det var ostädat. Jag pustade ut.
Sen kom all personal, en efter en, till mig under dagen och kramade, dunkade mig i ryggen, peppade och talade om hur nöjda och glada dom är med mig och mitt städande! Dom svor och gormade om att jag skulle skita fullständigt i dessa två kärringar, att det bara var bittert skitsnack, att dom inte vet vad dom pratar om osv. Helt otroligt!!!! Vilket underbart stöd jag fick!!
Jag är så glad att jag vågade fråga rakt ut!!

Sen pratade jag även med förskolechefen och hörde mig för om hon hört något från personal om missnöje med städning. Hon förklarade förvånat att hon inte hört något från något av mina förskolor och att hon tyckte allt var precis som det skulle.

Som avslutning ringde jag chefen och talade om resultatet av dagen. Att jag har en jättevra kommunikation med all personal och att läget var mycket bra.

Vad gäller kärringarna så valde jag att skita fullständigt i dom. Alltså inget "Godmorgon!" och inget "Ses imorgon då, hejdå!". Och inget däremellan heller. Barnsligt möjligen, men jag tycker mig inte ha någon anledning att socialisera med dom längre.

Idag fick jag det stora nöjet att höra att 2 av mina kollegor pratar skit om mig till förskolepersonalen jag arbetar hos och mailar skit till min chef. Att jag missköter både arbetet och tiderna. Allt är skitigt sedan jag började städa. Jag blev förbannad så jag fick stänga in mig, tårarna bara sprutade. Tänkte jag skulle ringa chefen men att jag skulle vänta tills jag lugnat mig... Ville ju som inte bryta ihop och böla i telefonen. Men nog faan ringde chefen mig precis då istället!!! Och jag haspla ur mig allt, snörvlande i ilska. Han bekräftade att han fått mail men inte brytt sig om dom.. Han skulle prata med de involverade och vad kan jag vänta mig nu då? Bitterkärringarna kommer bli än värre. Jag har inte fått någon korrekt introduktion, det var kockan som rände runt och svammligt berättade vad som skulle göras. Det avslutades med att hon sa att toalettringar och sånt kunde jag köra i diskmaskinen om det var allt för illa?!?!? (DET skulle ALDRIG falla mig in!!) Hon har aldrig städat där och hon har inte kunskapen att introducera. Det finns en liten lista på vad som ska göras, en lista som är typ 10 år gammal. Jag gör det, och 50000 andra saker. Personalen är nöjd, vi har en jättebra kommunikation, och är flexibla åt alla håll. Jag stormtrivs ju! Då kommer det här helvetet som en jävla blixt från klar himmel!
Om dessa två kärringar anser att jag gör fel, om dom har problem med mig - varför pratar dom inte med MIG istället för personalen på förskolan??? Jag blir så förbannat ledsen!! Jättekul att arbeta med dom här två i fortsättningen va? Fan ta dom!!!

Chefen ska kolla med förskolecheferna om dom har några klagomål eller så, men all respons jag fått är positiv. Han var som på min sida, det var skönt att få prata ur allt med honom. Jag efterlyste en rejäl information om vad jag ska och inte ska göra när jag städar. Arbetsdirektiv, svart på vitt.

Jag hade ju två förskolor innannyår men den ena sa jag upp. Han har inte hittat någon vikarie så jag är där än men som vikarie för mig själv. Samma jobb, mindre lön.
Nu sa jag till att jag gärna tar tillbaka jobbet igen, men inte som vik. Han blev mycket glad såklart, och ska skriva nytt avtal. Då vik.poolen strulat har jag inte fått lön registrerad under jan och feb för det jobbet. Nu var han så schysst så han skrev avtal gällande from 1 jan!! Full lön!! Toppen, snällare än han behövde ju. Jag är mycket tacksam!!

Men dom jävla mytomantanterna... Hur fan ska jag hantera dagarna med dom??

Nu har jag slagit ner häcken i soffan och försöker hinna med att andas. Vi har tokstädat det nödvändigaste och faktiskt hittat GOLV fläckvis. Jävlar vad jag ska röja här vid tillfälle!!! Så mycket skit som ska kastas, en del som ska till Kupan, och en dröse kläder till Värmestugan i stan. Så mycket som bara ligger och aldrig används! Döda tingestars om bara är, ivägen, dammsammlande och energisugande. Feng shui för böveln! In med ny energi istället.
Måste man ha typ 8 vinterjackortex? Eller 16 burkar Oregano? Allt skit som bara existerar här drar ner mig, så är det. Men DET går att ändra på bara jag får loss tummen ur röven!!
Men jo, just nu får det duga inför systers besök. Jag har fått rapport att hon hämtat sonen och dom skulle käka pizza. Sen kommer dom hit och jag får bjuda på fika. Applåder och visslingar till mig - mitt i allt fick jag för mig att BAKA fikabröd till det men jag lyckades behärska mig. Det finns nu en laddning köpebröd och det får duga.

På affären hittade jag violessens btw. Sen ska jag leka, det kan bli en lila viol/kokoskaka! :-)
För övrigt har jag genom dålig humor råkat lova att baka muffins till hela enheten på jobbet. Alltså inte förskolan tyvärr, utan den enhet jag är anställd på. Gissar på 125 pers kanske? Synnerligen klantigt. Men eftersom vissa inte tror på det så... Jag måste ju! Haha

Från det ena till det andra finns det en blogg jag följer slaviskt. Plötsligt inser jag att jag vet vem hon är, jag träffar hennes barn som hon skriver om dagligen. Hon vet inte att jag är jag så att säga. För var det enbart kul men det känns kymigt... Hon skriver om barnen. Barnen pratar om mamma. Plötsligt känns det som jag smyger, tjuvläser saker jag inte har att göra med. Hon vet att andra på förskolan läser, hon vet att folk i byn vet att det är hon. Så hon är van, men jag vet att hon egentligen inte gillar det. Jag gör inget fel, men ändå känns det fel!?

Ja, bloggandet alltså.
Jag tänker inte förklara eller ens ursäkta min frånvaro, utan konstaterar käckt att jag är här igen!
Funderade även på ett bloggbyte men kände att det skulle vara så många bortkastade ord då... Onödigt.
Om jag bara kan vänja mig med att skriva i appen så ska det säkert bli bra det här med! Jorå!!

Idag skulle jag ha städat inför storbesök imorgon. Men det sket sig ty vän skickade sms och bad mig komma och kramas. Hon behövde tröst, någon att prata med, gråta hos. Jag fick se hennes förlorade 13-veckors foster på bild. Så liten, men så perfekt. Men så död. :'(
Så städningen fick vänta. Nu är jag trött i huvudet och har absolut inte lust att städa. Men ska fixa golvet bara de små somnat.

Min stora pojk, tonåringen, har börjat bo varannan helg på ett korttidsboende. Anledningen är att han saknar vänner här i byn, och tristessen får honom att klättra på väggarna. Så korttidsboendet är lösningen. Där hittar dom på saker, håller de boende igång. Nu verkar det som att han börjar trivas där men att komma till det stadiet var... känslofyllt. Hoppas han kommer fortsätta trivas, men säker är jag inte. Med honom kan allt vänta på en sekund när man minst anar det. Time will tell...
Imorgon kommer Syster B och ska hälsa på honom där. Domska ut pås tan, fika eller äta, sen skjutsar hon och hennes kille hem honom hit. Jag litar inte på henne, tyvärr. Men hon får ändå chansen, för jag litar på min son och på killen hon har. Dessutom har hone n villkorlig dom och övervakare vilket gör att hon är hårt kontrollerad med urin- och blodprov. Vill jag får jag resultaten av proverna med, och DET är en skön vetskap. Hon får en chans. Sköter hon morgondagen får hon fler, om sonen vill det. Sköter hon inte morgondagen är jag klar med henne. Fuckar hon upp dagen och sårar sonen ska jag ge henne helvete! *morrar*

Ja okej, jag läser det jag skriver, och slås av att jag nog är lite nervös inför morgondagen. Men det vore nog onaturligt om jag inte var det med tanke på hennes historia. 100% tillit kommer aldrig att finnas igen. Men jag känner ändå att jag måste ge henne en chans. En.
Okej, skitnervös..
Hon ringer hela tiden, men jag begriper så lite av vad hon säger. Hon har extrem ADHD och pratar sjukligt fort. Missbrukartugget, sludder och slang på det.. Hon inser själv att jag verkligen inte får en chans att ens svara på tilltal ibland, och hon skämtar om det lite sådär generat... Nåja.

Jaja, ska jag behöva ge mig på golvet nu? Jag hör snarkningar under täcket hos liten G..