Idag är en djävulskt jobbig dag. Jag har EN vän irl och det ser ut att gå åt helvete med det nu. Vänskapen raseras av att hennes sambo är en person vi inte vill i vårat liv, vill inte honom runt våra barn.
Han har en personlighet som helt enkelt går emot helt våran syn på livet.
Han är en sk vardagsrasist. Skämtar elakt och fult om alla invandrare här, även sina arbetskamrater bakom deras ryggar. Sen han kom in i hennes liv har hennes son tagit efter honom helt och är likadan. Sättet förstör.
Han behandlar henne kränkande, och det har jag sagt till henne med. Såna små saker, som i mina ögon är helt åt helvete. Som när dom sitter och äter, då är det humor enligt honom att klappa henne på kinden med smörkniven, eller klicka kaviar på näsan på henne. Eller varför inte kasta sin tepåse i hennes kaffe? Han pratar om henne på ett negativt sett hos andra, inför hennes son.
Jag har påpekat och pratat med henne, och hon håller med och käftar på honom men inte hjälper det.
Han har ett sätt mot mina barn som jag tycker är obehagligt. Tex anser han att min 4-åring ska ha en fyrhjuling, hemma hos dom. Och en cross. I ett par år har han tjatat om det, liksom gett order. Han har letat reda på säljare och i princip sagt åt både dom och oss att vi ska köpa. En cross står nu hos dom, tänkt till mina små.
Och där kommer den stå, för mina små ska varken ha cross eller fyrhjuling.
Han kan komma och fråga mina små om dom ska sova över och köra traktor, utan att fråga mig först. Sen när han bestämt det med dom frågar han mig om det är okej, och det är det inte. Han föder tankar och hopp i mina barn, som jag sen måste krossa och kväva. Jag blir "the bad guy".
Sitter min vän och jag och fikar och det står fikabröd på bordet kan han komma och klappa mig på magen och säga: Jaha det är bullmagen du har med dig idag.
För honom är det kul, säkert oskyldigt, men jag tar illa upp och tycker det är obehagligt. Precis som hans skämtande mot henne, för honom är det oskyldigt...
Jag har EN vän, av den anledningen att jag har social fobi och egentligen inget behov av den sociala samvaron. Men så träffade hon honom och dom har intsällningen att hans vänner är hennes med, och hennes är hans. Så lika ofta som hon ringer, ringer HAN. Föraöker jag låta bli att svara ringer han på hennes mobil så jag ska tro det är hon... Jag är hennes vän, och vill inte vara hans.
Men hon är inte den hon var, dom är en sammanslagen person nu liksom.

Så skedde ju det här som fick bägaren att rinna över. Min 13-åring har precis opererat bort sina mandlar. Så träffade sonen och jag honom utanför vårt hus. Han kom körande förbi och stannade till. När han fick veta att sonen opererat bort mandlarna sa han till honom att det var bra, " för sen när du ska suga kuk får den ner kuken längre i halsen".
Jag reagerade inte som jag önskar jag skulle gjort. Jag tänkte massor men höll god ton och avslutade vänligt och gick in. Sen började tankarna och grubblet.
Sen berättade jag för maken och fick i princip prata honom ur tanken att åka och slå karln på käften.
Jag kände att det är nog, det här måate få ett slut. Två års irritation måste få ett slut.
Men jag ville vänta lite, för min äldsta son har sommarjobb på denna karls arbetsplats. Jag ville han skulle hinna sluta där innan jag släpper bomben så inte han får ta skit av karln. Men jag hann inte. Igår kom min käre make och talade om att han har mailat honom, sagt vad han tycker och gjort klart att han inte får ha med våra barn att göra.
Panikkänsla, jag lovar..
Saken är den att jag håller med om det han skrev. Helt!
Men JAG skulle ta det här, inte såhär forcerat. Jag var inte beredd...
Och nu har hon läst hans mail, domhar gemensamt mailkonto, och jag har fått ett långt desperat och ledset sms från henne.
Så även om han mailat så är det ju jag som får ta det. Och det blir visst idag.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur vår vänskap ska fungera...
Ärligt talat så vet jag inte om jag ens tycker den är värd att få att fungera.
Jag vet att jag betyder enormt mycket för henne, men jag har som sagt inget socialt behov och därav betyder hon inte samma för mig. Jag klarar mig lika bra utan, även om jag tycker om henne.
En sista detalj som försvårar för mig är att min 15-åring är mycket bra vän med hennes son. Och min 15-åring har som inga andra vänner irl. Så hur påverkas det av det här? Jag skulle vilja att han fortfarande kan vara vän med honom...

Jag tycker det här är grymt obehagligt, hela grejjen. Och jag vet ännu inte vad jag ska säga till henne och klockan tickar på...