Jag tycker och tänker, att om jag är duktig och sköter mig som jag ska, då får jag allt gotta till det på lördagen eller söndagen! Ja med måttlighet förstås!

Så det gjorde jag idag! Jag åkte till Åre Bageri och tog mig en härlig förmiddagsfika. En stor latte, och en kalljäst kardemumma och citronbulle.
Latten är jättegod, men det kan vara så att muggen förtrollar mina sinnen. Muggen är så god att dricka ur, så skön att hålla i. Och vacker!
Dom säljer muggarna där med. Men jag kan inte förmå mig att köpa en även om jag tittar och trånar varje gång. Om jag gör det är jag rädd att förlora den specifika njutningen med mitt cafebesök. Jag vill inte släppa in muggen i min vardag, jag vill inte beröva mig på känslan av att komma dit och njuta lika mycket av muggen som själv fikat!
Bullen, den ljuvliga bullen. Så fluffig och saftig! Så kladdig utanpå av smör och socker! Så fylld av smakrik, stött kardemumma! Den smälter i munnen, och gör mig nästan tårögd.

Att sitta där och njuta, för en gångs skull med gott samvete och känna att jag faktiskt förtjänat det, det var något nytt och härligt! Att dessutom få ett hjärta på latten gjorde ju inte saken sämre. Och hjärtat var som mig, långt ifrån perfekt, men ändå ett fint hjärta. Sådeså!

När jag var barn/tonåring var skräcken att bli en "Svensson". Dessa beiga, trista, radhusboende, Volvoägande 9-5'ers med en dröse småbarn. Dom hade ju inga liv! Bara malde genom vardagen i väntan på döden, typ. Jävla mainstreams!!
Själv markerade jag och undvek detta genom att umgås med "fel sorts folk", klä mig i läder, pryda mg med piercings och enorma mängder svart smink. Jag "festade" (läs Söp Skallen Av Mig) minst tre gånger i veckan.
Vi levde livet!!!

Nu i efterhand tror jag inte vi levde livet. Snarare undvek att behöva göra det? Och nu sitter jag här, en nykterist med 4 barn och Volvo. Visserligen i lägenhet men vi har huserat i både villa och radhus med. Fredagsmys och läxläsning. Familjeliv. Jag vill inte sticka ut, inte vara annorlunda. Jobb, trygghet och lugn.
Jag tror jag gått hän och blivit en Svensson iallafall, och jäklar vad jag trivs med det!!

Idag har jag motstått kanelbulle, foccaccia, ölkorv med parmesan, chokladpudding, ceasarsallad, salamismörgås, croissant, latte och varm choklad.

Idag har jag nästan motstått Coca Cola. Jag smakade en klunk och tyckte det var äckligt.
:o

Idag har jag inte motstått ett par träningsskor, en kycklingsallad och en Loka, en nagelfil och en Rosa Bandet Kalender.

Jag är rätt så nöjd faktiskt.

Tänkte jag skulle baka helt vanliga bullar i helgen. Det är något jag gjort ytterst få gånger i mitt liv. Men både make och barn trånar efter det så okej då.
Jag försökte Googla fram recept...
Men hur svårt kan det vara då? Bökigast vinner?

Finns det inga gamla hederliga enkla bullar längre?

I snart 10 år har jag ätit SSRI. Närmare bestämt Seroxat, även känt som Paroxetin och Paxil.

Anledningen, enligt både mig och läkaren: Depression och social fobi.

Och från början var det säkert så... Hela tiden, under alla dessa år, har jag känt att jag VILL inte tugga tabletter resten av livet. Mamma var en blandmissbrukare, min syster likaså. Jag har en skräck för beroendeframkallande tabletter sittande i ryggraden sen födseln. JAG VILL INTE!

Direkt när jag fick mina tabletter fick jag även börja gå hos en kurator här i byn för Kognitiv Beteendeterapi (KBT). Det kändes en gnutta hoppfullt och jag tänkte att det här löser sig säkert. Damen ifråga var mer intresserad att prata om sin man och sina barnbarn än att prata om och med mig. Jag stod ut ett par månader, men sen tackade jag för mig. Nej... det gjorde jag inte, jag bara slutade gå dit.

Ett år senare sökte jag upp en annan kurator, i en annan by, återigen för KBT. Hon var jättebra. FÖR bra, för ALLA skulle promt gå hos henne. Det gjorde att hon var omöjlig att få kontinuerliga tider hos. När det började ta upp emot 3 månader mellan mina besök kände jag att det var menlöst. Jag var ju ensam i mina problem iallafall... för hon fanns ju inte. Inte när jag behövde henne, för jag kunde inte schemalägga mitt dåliga mående till var tredje månad. Så jag slutade gå dit med.

Ytterligare ett par år senarare kände jag att det var väl inte sähär det ska gå till? Bara tugga tabletter och inte göra något åt orsaken till varför man behöver dom?
Så jag samlade mod och vände mig till psykiatrin i stan. Fick efter lite tjat en tid hos deras högste höns, en psykolog som var lite mer än andra. Gissa om jag var nervös över det mötet?

Väl där satt jag mig och förklarade att jag ville ha hjälp att komma underfund med mina bakomliggande problem som orsakar att jag mår som jag mår. Och att målet med det var att få sluta med detta tablettknaprande.

Han skrattade och svararde: "Var inte så jävla svensk! Du kommer behöva dom här tabletterna resten av livet, det är bara att vänja sig! Dina problem kan ingen lösa, dom är för stora. För mig vore det bortkastad tid och ren frustration."

Ja, så sa han. Ordagrant. Man har en tendens att memorera väl de ord som krossar en och slår en ner i skorna.. Jag kände mig så obeskrivligt liten och tillintetgjord när jag gick därifrån. Innan det mötet hade jag alltid ätit 20mg/dag, men efter mötet fick jag trappa upp till 40mg/dag. Och jag gav upp på tanken att få hjälp.
Ända sedan jag började med tabletterna har jag helt enkelt fått receptförnyelse via internet. Ingen läkarkontakt, ingen uppföljning, inga kontroller. När jag ville öka dosen skrev jag det i min receptförfrågan, och fick recept anpassat till det. Inga frågor. Det måste ju vara hemskt praktiskt för sjukvården, att bara vräka ut recept och sen skita i individen? Får det gå till så med en medecin som är så beroendeframkallande och har såna skrämmande biverkningar?

När jag blev gravid 2009 bad läkaren mig att prova att sluta med tabletterna under graviditeten. Det gick inte alls för jag slutatde äta. Tabletterna påstod dom inte skulle kunna skada barnet utan "bara" ge abstinens efter födseln, iform att mycket gråt. Så eftersom en svältande mor skulle vara med skadligt fick jag börja igen. På eget bevåg kämpade jag mig fram på 15mg/dag istället för 40mg/dag. När förlossningen var klar gick jag upp till 20mg/dag och lyckades hålla mig där. Jag mådde okej på den dosen, saker fungerade som dom skulle.
Snabbt blev jag gravid igen och då fick jag order att inte sluta, men trappa ner mer om möjligt. Jag gick ner på 10mg/dag under graviditeten, och sen upp på 15mg/dag efter det. Det är ganska bra, från 40mg till 15mg.

Men fortfarande gnager det i mig att jag VILL ju inte det här egentligen...

Saker har hänt i mitt liv senaste 3 åren som gjort att jag, utan hjälp från någon annan än min gamle far, förstår mina bakomliggande orsaker. Det är en väldigt lång story i sig så den tänker jag inte dra upp nu. Men saken är den att förträngda minnen och pusselbitar föll på plats, och 40 ton sten föll från mina axlar. Jag började må bättre pga det.

För 6 månader sedan drog jag ner min dos ytterligare och fram tills idag har jag gått på 10mg/dag.

Idag slutar jag helt. Jag vill det verkligen, men samtidigt är det läskigt. Jag säger adjö till den som varit min bäste vän i 10 år, Seroxat.
Det finns så otroligt mycket skit sammankopplat med dessa tabletter. Både när man äter dom, och när man utsätter dom. Men jag hoppas och tror jag trappat ner såpass länge att det här ska gå bra.

Adjö käre Seroxat, jag tänker tämja mina inre demoner och hjärnspöken helt själv nu.

Du får inte vara med längre.

Då var de stora ute ur huset och det är bara jag och de små hemma. Frukosten blev mannagrynsgröt idag, och självklart betyder det att jag mår illa. GBP och mjölkgröt är ingen bra kombination. Men det vet jag ju, så det är ett val jag får ta.

Igår var det vattengymnastik. Jag skulle basta en timme innan men så flög fan i mig. Jag bastade istället 30 minuter, sen simmade jag i 30 minuter innan vi körde igång. Jisses vad det kändes i kroppen!!
Sen upptäckte jag två fel jag gör under vattengymnastiken. Varje fredagsmorgon brukar jag ha svårt att ta mig ur sängen pga ont i rygg och axlar, det beror nog på felaktiga rörelser. Så igår hade jag stort fokus på att göra rätt, och idag har jag banne mig inte ont! Men ack så svårt att göra rätt när man väl vant sig med att göra fel...

Jag behöver köpa skor. Jag tror ett parrktiga träningsskor är viktigt att ha till gymmet. Jag får så lätt ont i fötterna, och det får inte stjälpa mig i det här. Så då är frågan, ska jag fara 16 mil tor och köpa billigast möjligt eller chansa på att hitta något jag har råd med i Åre?
Fan vet...

Ikväll ska jag och S på en joikföreställning med Anti Mikkel Gaup. Aningen udda va? Min ide men S hakade på direkt. Kan bli kul, och vi har ju som inget annat för oss iallafall.

Jag har en liten hylla med saker jag... tycker om. Mitt lilla altare nästan.
Idag plockade jag bort en bunt med änglar och köpte mig tre fina ljuslyktor som fick ta deras plats.
Kanske tycker ni det ser plottrigt ut, men det är extremt stilrent för att vara jag! ;-)