Mitt sommarjobb blev mycket mer än väntat! Den personalansvarige hade inte nämnvärt med koll kan man ju säga. Dom fyra veckorna blev tillslut inte mindre än sju.
Först 2 veckor städ 90%, sen 4 veckor städ 45%.
Den 7:e veckan gamade jag kaxigt åt mig då kockan på ena dagiset gnällde på den personalansvarige att hon inte hade någon vikarie v32. Jag vinkade glatt och sa självsäkert: "Jamen jag fixar det med!"
Vete tusan vad som flög i mig för att vara så på är INTE likt mig! Men jag var glad och hade en bra dag... Och jag kände helt enkelt att nog fan kan jag fixa frukost/lunch/mellis åt 20 ungar en vecka!
Den personalansvarige killen tittade på mig och sa: "Bra, problem löst!"
Så 7 veckor! Strålande ju!!
Och jag börjar varje dag 6.30 så det betyder att jag får massa ledigt på eftermiddagar. Utrymme för mer jobb eller livsnjutande alltså.
Det går bra nu!

Igår ringde en karl från kommunens måltidsenhet och frågade om jag vill komma och vikariera en månad. Dagisstäd, en vecka 90% och sen tre veckor 40%.
Så oväntat eftersom jag inte ens sökt jobbet. För länge sedan sökte jag ett annat jobb som han ansvarade för och tydligen hade han mina papper kvar. Självklart vill jag ha jobbet!! En månad på 40% är fan så mycket bättre än en sommar på 0%. Det är två dagis, och det jag börjar varje morgon på är samma som mina små går på, grymt smidigt.
Jag är påväg till denna karl nu för att prata tider och skriva papper.

I eftermiddag ska vi till den satans rektorn. Det blir inte kul.

...hon bakar kakor mest hela dagen!

Så var det det här med kökspraktiken. Jag är ju som sagt där för att känna efter om jag vill satsa på att utbilda mig till kock.
Visst är det hyffsat kul att laga mat och dona i köket... Men jag klickar inte med det, det är tyvärr så. Jag försöker se mig själv vid stekbordet i framtiden och den enda känsla jag får av den bilden är "Guuud så trist...". Stå och laga och servera mat resten av livet? Hur kul är det då...
Men, i min praktik har jag ändå funnit mitt kall tror jag. Det är inte vid stekbordet jag hör hemma, det är vid bakbordet!
Det är DÄR jag trivs som fisken i vattnet! Där, med mjöl upp till öronen och kokos i håret. DET är min ringhörna!!
Jag har fått baka massor, matbröd, knäckebröd, kakor, mjuka kakor... Och det tycker jag är jättekul. Efter att ha stått i 3 timmar och kavlat knäckebröd tycker jag fortfarande att det är jättekul när jag går in i 4:e timmen! Så kanske är det inte kock utan bagare/konditor jag ska vara?
Synd att den utbildningen inte tillhandahålls av Arbetsförmedlingen... Men kanske kan grundutbildningen för restaurang vara en bra start även om det är den mjöliga banan jag vill in på?

Nu gör jag mig klar för att gå till den praktik jag inte längre vet om jag har eller är välkommen till.
Igår meddelade jag att vi är friska och frågade om jag får komma idag - han svarade inte.
Så jag åker dit... Time will tell.

För övrigt är jag rasande på en glappkäft på S's skola som råkade häva ur sig att han inte får ha sin assistent till hösten. S kom hem tårögd med darrande läpp. Mer om det sen, hinner inte nu.

Jag måste inleda med en varning. Det här inlägget är 100% gnäll, ynk, ilska och självömkan. Jag vet att det kan vara måttligt givande att läsa... Men just nu behöver jag det! Jag måste få häva ur mig lite lagrad skit...

Det går käpprätt åt helv... med min praktik. Förlängningen inleddes såklart med att jag är hemma med sjuka barn. Från början när jag meddelade chefen sånt fick jag långa, glada svar. Nu svarar han: "Ok. Trist."
Jag är rädd han tror jag spelar. Att jag är lat och undviker att komma dit.
Det är så fel!!
Men jag förstår honom. Han har inte fått någon anledning att ha speciellt höga tankar om mig. Han kan inte annat än vara less på mig...

Och hela situationen får mig att sjunka och bli depp. Hur ska jag någonsin få ett jobb? Och hur ska jag någonsin kunna sköta ett jobb? Jag är mamma och varken kan eller har tid för annat tydligen. Hur ska jag kunna hitta en plats utanför dessa väggar när jag inte tar mig utanför dom??

En annan stor vagel i ögat är äldsta sonens förbannade rektor.
Jag fick höra av sonens assistent att rektorn vägrar söka pengar till assistent åt honom till hösten. Rektorn sa till henne: "Nej det är dags att S klarar sig själv nu! Men säg inget till föräldrarna än, vi tar det i sommar."
Det är skrämmande att en människa som inte känner min son alls ska kunna besluta en sån sak bara rakt av. Han vet INGENTING! Och att sen hymla och be assistenten att undanhålla det från oss?! Jag kokar av ilska!! Det gjorde hon också och berätta direkt naturligtvis.
Det finns inte en chans S grejjar skolan själv. Han har autism och behöver sin assistent. Det skulle inte förvåna mig alls om han har högst intelligens av alla på skolan, men det betyder INTE att han klarar sig själv. Han har ingen självkänsla, inget självförtroende, inget driv alls. Ska han göra något annat än bara existera måste han ha någon vid sin sida som pekar med hela handen och säger "Gör det här!". Någon som i all välmening sparkar honom i baken.
Han själv har många gånger sagt att får han inte ha kvar henne så vägrar han gå dit. Tyvärr menar han det. Det kommer inte gå utan henne, eller en likvärdig annan assistent. Han behöver NÅGON helt enkelt.
Det vore skönt om hon fick fortsätta. Samtidigt vore det bra med en ny assistent för han är för beroende av HENNE. Dom har fått för starka band, hon är inte bara assistent för honom utan snarare den mormor han aldrig fick.
Så allra förnuftigast vore om det dök upp en ny, kompetent assistent.
Vi ska på möte med rektorn nästa måndag. Egentligen skulle vi varit där igår, men sjuka barn....
Och rektorn vet inte att vi vet! Vi mailade och frågade oskyldigt hur hösten blir och han svarade att vi var välkomna på ett möte för att "utvärdera året som varit".
Vi SKA ha en assistent. Utan en sån kan vi lika gärna skita i att låta han gå i skolan. Det går inte.
Vi har redan pratat med kommunens skolchef om det här, och om hur vi anmäler detta vidare om rektorn vägrar. Vi ger oss inte, det kommer bli strid om det är det som behövs.
S vet såklart inget om det här än. Vi vill inte förstöra hans sista dagar nu innan skolavslutningen.

En tredje sak är boendet här. Här ser för jävligt ut! Total kaos råder och jag tänker inte ens försöka beskriva det. Och det måste fixas fort nu för svärmor och svärfar kommer hit runt den 20:e. Pedantiska svärmor som tar min make åt sidan och låter meddela om det inte är städat nog.
Och maken ska jobba. Hela sommaren! Det blir jag som ska vara lektant då!? Argh!! Ingen press, nej då!

Alla sjuka barn, och magsjuka, har gjort att jag inte varit på gymet på över en månad. De gånger JAG kunnat har instruktörerna ställt in. Så här sitter jag på mitt arsle och blir fetare och fetare. Typ.

Och när allt rör ihop sig och jag mår skit, då blir min respons att skita i allt. Resultatet av det är att jag inte alls anmält VAB som jag borde, redovisat dagar till Alfa-kassan eller lyckats skicka in närvarorapporten för aktivitetsstöd. Alltså har jag inte fått några pengar den här månaden. Det tragiska är att jag får så lite så det märks nästan ingen skillnad. Ekonomin denna månad är åt helvete ändå. Juni är alltid hård för det är skolavslut plus två av pojkarna fyller år. I år späddes det på av mitt slapparsel till jag som inte har självdiciplin och förstånd, samt att bilen måste repareras för 4500kr för ombesktning.
Kört alltså.

Men okej...

Praktiken - låt det gå åt helvete då! Jag är där för att testa om jag tycker det är kul, inte för att få jobb. Det ÄR ingen katastrof, bara trist.

Jobb vs mamma - andra kan, nog fan kan jag med. Bara ungarna blir friska så jag kan fokusera!!

Dum rektor - han kommer inte komma undan med det. Jag slåss för mina barn utan att tveka en sekund. Han ska fan inte dribbla med min S.

Boendet - ja vi får röja järnet på helgerna. Sånt som inte hinns sorteras lägger jag väl i säckar och lagrar på vinden. Det ögat inte ser...?!

Gym & vikt - jag hinner! Det löser sig! Jag har hela livet på mig och en soffmånad är en piss i Missisippi!

Ekonomisk kaos - i nödfall finns pappa att "låna" av. Till bilen om inte annat. A fyller bara 2 och bryr sig inte så värst om det inte blir tokparty. Något gott och något kul, sen är han nöjd. O fyller 12 och är stor nog att kunna vänta till dagen efter med paketen. Dagen efter kommer pengar...
Det löser sig alltid med pengar, hur nattsvart det än är!!

Så var det det här med... ja allt!

Jag har fick praktik 4 veckor i köket på en lunchrestaurang, för att se om jag tycker det är kul helt enkelt. Och det gör jag! Jobbet i sig är kul, och personalen är toppen. Kocken jag jobbar med har samma sjuka humor som mig och det är ju alltid lika trevligt! Men... Av dessa4 veckor har jag hunnit vara där F E M dagar. Mina kära barn har fastnat i en ond cirkel av magsjuka och då kan jag ju naturligtvis inte jobba med matlagning. Så otroligt surt!
Men tur nog är chefen trebarnsfar och förstår, så han föreslog förlängning på ytterligare 4 veckor from imorgon. Tack!!!
Så nu började det ljusna lite. Jag meddelade imorse att jag kommer imorgon. Och vad händer? 15 min senare spyr 3-åringen som en fontän!
JAG ORKAR INTE MER NU!
Snälla låt det vara pga värmen han spydde! Jag vill ju till "jobbet". Förstå vilket hemskt intryck jag måste gett på restaurangen?!
75% frånvaro...