Jag har ju kommit till insikten att vår fina dalmatiner inte har det så bra som han borde här. Mina ungar har ledsnat på att aktivera honom. Eller i rättvisans namn - dom har fått för mycket andra intressen som tar detas tid och lust.
Maken är ointresserad av hunden, men det var klargjort redan innan vi fick hem honom så ingen skuld på honom!
Den här rasen behöver mycket mental och fysisk träning. Väldigt mycket. Och ensam hinner jag inte med att ge honom det. Det medför inga problem för oss, men för honom. Han mår bra NU men i längden kommer det inte vara bra för honom. Så motvilligt beslutade jag att jag måste hitta nytt hem åt honom. La ut annonser och fick napp på ett par som ville komma och titta.
Men så hände det idealiska!!
En kvinna på Facebook som jag haft lite sporadisk kontakt med blev helt besatt och vill ha honom!
Hon har många års erfarenhet av rasen. Tävlar i agility och ställer ut, plus flera andra saker jag inte ens minns namnet på.
Och hon har hundens kullsyster, och en till dalmatiner. Med andra ord vet jag att han i princip kommer till Paradiset. Det kan banne mig inte bli mer rätt! Det känns tillochmed som att det är tur att vi inte kan ha honom kvar, för annars hade han inte fått den här underbara chansen!
Dom bor i Finland, och dom ska bila hit och hämta honom. Bara det visar ju att dom verkligen vill satsa på honom!

För att flytta dit behöver han en bunt med vaccinationer, ett svenskt pass och vara avmaskad 1-5 dagar innan resan. Passet och vaccinationerna har han redan, och avmaskningen kostar 200kr hos hans vet så det fixar vi dagarna innan hon kommer hit. Jag vet inte när än, men vi siktar på tiden runt midsommar.

Det känns så jävla rätt! Han kommer få det så bra hos henne. Han kommer komma till sin rätt där, få göra allt det han är ämnad att göra!
Min prickiga go'knul...

Min gamle far är här, därav tystnaden. Jag försöker att spendera tiden med honom. Tittar på gamla foton, skojar, svär över TV-folk. Eller ja, pappa pratar mest, och jag låter honom prata och håller med om det jag håller med om, men håller mest tyst om det jag inte håller med om. Jag tycker att är man så gammal har man rätt till sina åsikter, även om dom kanske inte är rätt eller politiskt korrekta.
Jag älskar min gamle far, och kan aldrig återbetala de 17 år han gav en gång. Han betyder så mycket.

Jorå, jag hann bara posta så började det vräka ner från ovan!! Tack vädergudarna!! <3

Det regnar här enligt prognosen men i verkligheten är det kvalmigt så det känns som man kvävs. Äckligt, tryckande luft som totalt suger energin ur mig. Jag är helt slut!! Bara att resa mig ur soffan får mig att vackla... Ge mig det där regnet nubtack. Jag behöver det! Krydda gärna upp det med ett rejält jävla åskoväder med. Snälla?

Plötsligt sa det bara poff och det är nästan läggdags.
Pappa ringde nyss, från grannbyn, helt oväntat. Han bor ju egentligen 60 mil bort, och förväntas då hålla sig där.
Men i grannbyn har jag en syster, som väntar på en lungtransplantation. Imorse ringde dom och sa dom hade en passande lunga och en ambulans kom och körde henne till ambulansflyget fort som fan. Far, född 1931, hoppar då i bilen och kör upp för att vara hundvakt åt henne... (Jag begriper inte riktigt, hon har vänner i byn liksom?)
Väl nedkommen till Göteborg meddelar dock polisen att den tilltänkta lungan sitter i vad dom misstänker är ett mordoffer och får således inte transplanteras. Så hon får flyga hem utan ny lunga imorgon. Lite snöpligt!!

Lite kvällsfika i solnedgången.

Ibland undrar jag om läkaren grundlurat mig och gett mig sockerpiller istället för SSRI. Senaste två veckorna har jag varit explosiv. Som attackberedd 24/7. Och nej, det ÄR inte PMS, då är jag betydligt värre... ;-)
Men jag antar det är för mycket grubbel som ligger och pyr i bakhuvudet och förgiftar för mig. Pengar, trasiga bilar, tonåring, vikt, fysiskt mående, hunden, boendet... Det är för mycket saker som fan inte går som dom ska just nu.
Jag vet att allt löser sig på något sätt, det gör det ju alltid. Men just nu känns det som det är FÖR mycket. Främsta problemet är hunden.
Jag vill ha honom. Karln vill inte. Ungarna vill ha honom men varje litet försök att få dom att engagera sig resulterar i krig. Prommenader som dom tvingas ut på blir så korta som möjligt, och under protest. Och det här är en fysiskt och mentalt aktiv hund som behöver MYCKET på alla plan. Det känns inte schysst mot hunden, och inte mot mig om jag får vara så egoistisk. Jag har inte tiden att ta allt själv jämt. Och det blir hunden lidande av. Och som följd blir det tjafs mellan alla här hemma. Fucked up.
Så jag vet inte hur jag ska göra. Kanske det enda vettiga vore att låta hunden flytta? Jag blir ledsen för än en gång gick jag på att tro fler skulle visa engagemang.

Jag och grubbel är ingen bra kombo...

Men mitt i allt är jag glad med!! Idag gick jag ner i arbetstid. Jag har slutat på ena förskolan och behöver inte längre flänga runt på två arbetaplatser. Istället får jag mer tid med mina minsta huliganer och det tycker jag om. Jag tror att huliganerna uppskattar det med.

Ikväll lyxade vi till det ordentligt med middag på pizzerian. Bröllopsdag ni vet...
Det var ju kanske inte pizzerian som var lyx då, utan fenomenet att äta utan barn! Vi fick alltså åka själva, utan laget i släptåg, utan stoj, bråk och tjat. Bara VI ju! De stora passade snällt de små, och vi njöt av lugnet.
Med 4 barn är det en lyx man sällan upplever, och så mysigt.

Jag åt en grekisk sallad och maken en Calzone...
(Grekisk sallad ska väl ha svarta oliver för böveln?)
Men gott var det!!

Den som har känt hur ensamheten slår,
han är för stolt att visa sina sår
och går där ensam genom alla år.

Den som behöver människorna bäst,
han fruktar också människorna mest
och går ibland dem som en okänd gäst.

Anna Greta Wide