Idag blev jag less på att äga ett enda par byxor jag kan visa mig ute i. Att köpa kläder till mig själv är som lägsta prio tills det som inte går att skjuta på längre.
Så jag begav mig ut på byxjakt, och kom hem med 3 par jeans och en kortärmad skjorta. Totalt 230:-!
Jag ÄLSKAR fenomenet second hand!!
Jag njuter dessutom av det faktum att byxstorleken ihärdigt minskar...
Fast nu när jag legat sjuk TVÅ satans veckor törs jag inte väga mig. Jag ger mig fan på att första siffran är en 9:a igen... På måndag kör jag igång med vägning och gym igen! Saknar det och får tuppjuck av att inte få gå dig. Saknar min spinning mer än jag trodde jag kunde! Snart..

Vad gäller syster B lät hon för en vecka sedan meddela att hon skulle komma hit igår. Sedan dess har jag inte sett något livtecken alls från henne. Jag har valt att inte fundera på saken, men tyvärr är S bekymmrad. Jag visste fan att det skulle finnas problem med att låta S tycka om henne. Men han vet ju... Fast jag önskar nästan jag fick behålla honom ovetande i en liten bubbla. Tyvärr, och tack och lov, fungerar inte livet så.

Igår var jag och G på teater för barn 3-9 år. Lätt oroad var jag, och undrade vad jag gett mig in på. Få G att sitta still 45 minuter? No way in hell!!!
Men det gick bra, clownen fick bara leda honom till hans sittplats nååågra gånger då han intog scenen och stal showen.
Det var härligt, jag tror aldrig jag hört G gurgla så av skratt. Total succe!!

Nu har det som gått en vecka och jag har ekat med min frånvaro. Nu har jag rotat fram laptopen och ska försöka reda ut allt. Främst har jag legat däckat med influensa... grym hosta och ögoninflammation. Det börjar ge sig, nu kan jag sova liggande igen, med bara några få hostvak.
Jag har hemsk gym-abstinens, vill dit mer än något annat, men jag vågar banne mig inte riktigt än. Snart...

Så hoppar vi raskt över till Syster B.
Som sagt så påstod hon ju att hon skulle komma hit i tisdags. Allt hon säger tar jag med en nypa salt, eller ett ton. Hon skulle komma tidigt, väldigt tidigt. Men timmarna gick och hon syntes inte till. Jag smsade men fick inget svar. Jag kom på mig själv med att vandra osaligt mellan fönstrena och ha koll på tågstation och busshållsplats. Samtidigt var jag nervös, och när telefonen ringde då och då tänkte jag "Åh nej, nu ringer hon!" men det var aldrig hon. Av den reaktionen kan jag inte annat tolka att jag kanske egentligen inte ville hon skulle komma? Jag vet inte.
Så klockan 14 stod hon plötsligt vid dörren. Den här gången klädd i rosa linne, svarta tights, tyllkjol och musketörsstövlar... 50 år är hon, men mentalt sitter hon för evigt fast i de senare tonåren. Men nykter var hon tack och lov. Anledningen till att hon var sen var att hon hade varit och tittat på hus. Okej, men då kanske man tänker snäppet längre och meddelar det? Nåväl...
Jag fick en så konstig känsla av att ha henne här. 6 timmar stannade hon och det var först efter 4 timmar jag slappnade av. Jag var spänd så jag bokstavligen höll på att spy. Det var obehagligt att vara ensam med henne helt enkelt. Hon låtsas mest som inget har hänt, och hon är så hyperaktiv. Hon kan inte sitta still, och är helt omöjlig att prata med. Det gär som inte att få kontakt! Hon har alltid varit hyper men aldrig såhär. Hon säger hon har fått diagnosen ADHD och det kan jag tänka mig, men det är nog inte bara det utan hon är nog rejält sönder på andra sätt.

Jag vill ju prata med henne... Brutalrakt, tala om vad jag tycker och tänker, förklara mina rädslor, allt. Men jag kan ju inte för jag får henne inte att vara stilla och lyssna! Jag funderar på att skriva ett brev, och att få henne att läsa det här hemma. 

Jag ska fundera på det...

Iallafall berättade hon att hon får lämna prov och blåsa dagligen på det boendet hon har, och det kändes ju ganska bra. Men hon vill ju bort därifrån, fort som fan.. Det skrämmer mig, jag har inte den tron på henne.

Min S dyrkar henne. Förståeligt, han är udda och det är hon med. Dessutom är hon rebellisk, och vilken tonåring tilltalas inte av det. Hon har rakt ut sagt till mig att S är hennes substitut för hennes barn. Jag är glad dom funnit varandra men som mamma oroas jag med såklart. Vad händer med S den dag hon ramlar dit igen och då skiter i honom? För ja, jag tror den dagen kommer.

Fan! Jag är så kluven inför hennes existens så jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska hantera henne och det faktum att hon återuppstått i mitt liv! Jag har så mycket jag vill ha sagt  till henne. Som jag verkligen behöver få fram för att kunna lägga en grund vi kan bygga på.

Så rädd för att börja tycka om henne, rädd att bli bränd - igen.

Och mitt i allt det här är jag rädd att hon ska börja prata om vår mamma, som hon dyrkr och saknar och som jag föraktar. Hon vet inte om det, vet inte vad min barndom innehöll. Syster B hade flyttat ut och långt bort innan jag föddes, vi har inte samma pappa. Vad händer den dag hon får veta? Jag tror hon kommer bli rasande och anklaga mig för att hitta på och ljuga, mamma är ju hennes helgon... (Lika barn leka bäst?)

Det finns så mycket att berätta, jag sållar hej villt här...

I torsdags satt Syster B på häktet i 6 timmar tex. Hennes sätt att bete sig fick polisen i stan att ta in henne. Hon var ren, alla tänkbara prover togs, men som jag sagt - hon är hyper så vem som hellst skulle tro hon är hög som ett hus. Jag pratade med henne på kvällen när hon befann sig på ett hotell, efter polisen släppt henne. Hon bara skrattade och var så road av att alla prov var negativa, precis som hon försökt få dom att fatta från början. När vi la på tror jag att hon sa något som jag stör mig på enormt. Hon pratar så per telefon har jag jättesvårt att förstå henne. Men jag TROR hon avslutatde med: "Nej nu ska jag dricka upp den här jävla ölen som inte alls var så jävla god, puss och kram älskade syster så hörs vi."

ÖLEN? Även oom det är en alkoholfri eller folköl ska hon väl inte dricka det?? Triggar ju?!

Men jag vet inte, var det verkligen det hon sa? Eller hör jag det jag är rädd för bara? Törs jag fråga? Jag måste nog det. Jag måste veta...

På torsdag påstås hon komma hit igen för att titta på fler hus. 

Jag läser det jag skriver och inser att ni måste tycka jag svammlar massor. Men jag kan inte annat. Allt snurrar i mig helt enkelt. Det där brevet jag funderar på att skriva till henne, jag ska nog skriva det här på bloggen, för att folk ska förstå, för att jag ska förstå.

Det var enklare att inte veta om hon levde eller inte. 

Tänkte bara tala om att jag finns här, jag har inte slutat bloga. Jag och dom små ligger däckade i en dunderförkylning (influensa?). Jag orkar som inte skriva just nu... men det kommer! Kram på er!

Det var precis det här jag inte ville uppleva. Jag vill inte behöva känna, undra, oroa mig. Men det gör jag. Att träffa henne en enda gång var allt som krävdes...

Igår kväll ringde hon och frågade om hon fick komma hit igår. Såklart jag sa ja!! Hon sa hon skulle komma tidigt så vi skulle ha hela dagen på oss. Det lät ju bra! Hon började gråta i telefonen, över pojkarna som inte bemöter hennes kontaktförsök. Hon kallade min S för sitt substitut för pojkarna...

Nu har jag suttit här sen 7 imorse och väntat men inte fan då... Inte har hon kommit, och inte svarar hon på sms. Så kommer hon eller inte? Om hon inte kommer, varför inte? Har något hänt? Är hon full? Har hon glömt? Skiter hon i det? Jag är ledsen och arg. Jag vill ju inte bry mig!! Jag vill inte oroa mig och fundera. Vill inte måla upp alla tänkbara scenarion i mitt inre.
Hela dagen har jag väntat, spänd som en gitarrsträng. Jag hoppar när något låter i trappan. Jag håller koll mot tågstationen och på busshållsplatsen. Jag väntar och undrar. Förbannat!!!

Så sitter jag då här som ett fån och väntar. Syster B ringde igår och sa hon skulle komma hit idag, tidigt. Nu är klockan 11 och jag har varken sett eller hört något från henne än. Jag har skickat sms men inte fått svar.
Jag vet inte om hon kommer eller inte. Om hon inte kommer, varför?

Jag hade ju som inte ens hunnit ta beslutet om huruvida jag faktiskt ville träffa henne eller inte, men jag hann helt enkelt inte göra valet. I lördags kväll ringde det på dörren. Hostig och febrig, med skitiga joggingbyxor och snoret rinnande öppnade jag. Där stod en väldigt proper kvinna, alltså inte Syster B. Hon presenterade sig med ett förnamn och frågade: "Har du någon syster?"

Ja, Syster B svarade jagväldigt misstänksamt. Kvinnan förklarade att hon var utanför huset, hon ville träffa mig och denna kvinna undrar om jag vill träffa henne, och om dom fick komma in. Jag svararde spontant: "Är hon nykter?". Helt nykter, drogfri och opåverkad lovade damen.
Jag svarade: "Ja då vill jag träffa henne, men jag kommer ut och träffar henne ensam innan jag släpper in henne till mina barn."

Sen drog jag igen dörren, bytte byxor, drog en borste genom håret och sprang ner.

Och där stod hon, Syster B, nervös och glad så hon grät. Hårt sminkad och klädd i svart läder, nu precis som då. Men hon såg så gammal ut, sliten, ärrad i både kropp och själ.

Hon tog upp min fråga på Facebook, eller snarare mitt krav, om att jag bara ville träffa henne nykter och opåverkad. Hon sa det var en självklarhet! Men jag förklarade att det var ingen självklarhet för mig. Jag tror hon förstod mig. Sist jag träffade henne var ungefär 8 år sedan. Sist jag träffade henne nykter minns jag inte. Jag har aldrig lärt känna henne som nykter om jag ska vara helt ärlig.

Innan vi gick in bad hon mig gå igenom namn och ålder på mina barn så hon inte skulle säga fel namn till dom. Hon berättade även att dom skulle få en sen julklapp av henne, det visade sig sen vara 500:- var. Jag drog namnen och hon gnydde chockat till och utbrast: "HAR DU FYRA BARN??". Den minsta hade hon på något sätt inte registrerat, trots att hon sett dom alla på Facebook och använt alla deras namn där. Hon blev lika chockad över att jag röker, för det hade hon inget minne av trots att jag rökt med henne sedan jag var 17. Till slut gick vi iallafall in, och hon fick träffa alla barn. Dom var lika glada att träffas som hon var. S pratar sedan ett tag med henne på Facebook och dom har fattat rejält tycke för varandra där. Jag är glad att dom fick träffas.

Det visade sig att kvinnan som var med är hennes förvaltare. Hade jag vetat att hon skulle ha en sådan med sig hade det varit lättare att bestämma mig för att träffa henne. Hon var med för Syster B ska köpa hus här uppe och det är hon som sköter hennes pengar. Tydligen har hon helt tvärtemot vad jag trodde massor med pengar. Det är från hennes pappas arv (vi är bara halvsyskon), pengar från hans hus och hans verkstad. Hon har på något sätt lyckats ha dom orörda trots allt detta missbruk. Jag begriper inte riktigt hur det gått till, men å andra sidan var hon så besatt av sin far så jag tror nog att hon hellre prostitueerat sig än rört hans pengar för att underhålla sina beroenden. Jag säger inte att hon är eller har varit prostituerad, men ja.. ni fattar...

Det märks så tydligt vilka spår som 25 års missbruk lämnat. Fysiskt såklart, men även psykiskt märktes det så tydligt. Hon har alltid varit hyperaktiv, men nu är hon hundra gånger värre. Vem som hellst som såg henne skulle tro att hon är speedad. Men det är sån hon är, hon far som en pingisboll och pratar som en auktionsutropare.

Hon hade missbrukartugget. Hon pratar släpigt och sluddrigt, men fort som aldrig förr. Jag hade svårt att förstå vad hon sa, och hon pratar så osammanhängande. Hon kan börja prata om något nytt innan hon avslutat det hon höll på att säga. Ibland visas dokumentärer på tv om kvinnor i Stockholm som levt i år av missbruk och jobbat på stritan. Dom har ett speciellt sätt att prata, och precis så pratade Syster B.

Hon letar alltså hus. Här omkring. Det är väl okej tänker jag. Håller hon sig nykter så vill jag gärna vara en del av hennes liv, för trots allt som varit är hon min syster. Men jag tror ju inte att hon kan det. Jag har ingen anledning att tro att hon inte rammlar ner i skiten igen. Bor hon här och gör det så blir det ju jag som får ta hand om det... Tankarna är så många, och kanske inte alltid politiskt korrekt. Jag vill hon ska bo här. Jag vill inte hon ska bo här. Fast det är klart jag vill att hon ska bo här! Eller...?

Hon har två av sina tre barn här i trakten. Dom bor hos sin pappa här, och dom är osams med henne. Båda pojkarna har raderat henne från Facebook och svarar inte när hon försöker ringa eller skicka sms. Och jag förstår dom. Dom är 18 och 15 nu, och tar nog inte mer skit. Och om hon beter sig mot dom som hon gjorde här så kommer hon aldrig lösa problemen med dom. För hon låtsades som om ingenting hänt, som om allt var bra. Det förstår jag att hon gjorde här, det var ju första träffen på 8 år! Klart det inte blir så intimt och djupt då. Men jag tror hon beter sig lika mot pojkarna och där fungerar inte det. Hon måste stå för det liv hon levt, för allt hon gjort. Svara på allt dom vill veta och ta ansvar för det helvete hon utsatt dom för. Först när hon gör det kan dom bygga upp en relation med henne igen. Tror jag...

Min S frågade mig igår om jag tror att Syster B kommer vara nykter nu. Jag har hela tiden varit brutalt ärlig och öppen om min syster fö mina barn, och så även igår. Jag svarade precis som det är, att jag hoppas, men inte har någon anledning att tro det. Jag vågar inte hoppas och tro något, jag vågar inte riktigt känna något alls inför henne. Visst var det skönt att träffa henne. Visst var jag glad att se att hon levde, att hon är nykter. Men jag vågar inte tro att jag får se det igen...

Jag gav henne mitt nummer, något jag vägrat förr. Jag tänkte att okej, jag får väl byta nummer igen sen... Och när hon gick kollade jag så min mobil fanns kvar på hyllan. Det finns ingen tillit alls.

Nu skulle jag kunna sitta här och skriva timme efter timme och bara bli mer och mer förvirrad. Jag vet inte vad jag känner, tycker, tror eller vill. Jag kommer hålla kontakten, för nu iallafall, och se hur hon beter sig. När hon gick var jag glad och ledsen på samma gång, och jag undrade för mig själv om jag ska få se henne igen någon gång? Hon pratade om att hon skulle komma hit igen imorgon, men det räknar jag inte med.

Jag vet inte jag, allt är så omtumlande. Tankarna snurrar och jag vet ingenting just nu.

Så när jag trodde att mitt huvud inte kunde bli rotigare ringde det på dörren.

Detta inlägg gjorde jag hösten 2009 på min dåvarande blogg...
Att jag lägger in det igen nu är för att påminna mig själv om vem jag har att göra med.

Tankarna och funderingarna är många nu, huvudet är nära kortslutning och jag vet fan inte vad jag vill. Hon är här uppe nu, längs vägen upp satt hon via mail och ljög för mig. Hon har inte försökt kontakta mig sen hon kom upp, men har mailat min SON och säger hon ska komma och träffa honom.

"Syster B, en B-syster"

"Ja syster, idag skriver jag om dig, du är dagens offer.
Med bokstäver ska du fördrivas…

Syster B, 14 år äldre än mig, iallafall på papperet, men sen då?
Du fanns inte i mitt liv när jag var barn. Mitt första minne av dig är när mamma gråtande bröt sig in i din lilla lägenhet i Östersund… Det var blod i trappuppgången, blod och vin, från entrén till din dörr. Där inne fanns mer. Men mest tomglas. Ingen syster B. Vart du var och vad som hänt, det fick jag inte veta, eller så minns jag det inte.

Mitt andra minne av dig är från en by utanför Uppsala. Vi letade efter dig, med bil. Åkte runt i panik. Vi visste att du fanns där ute någonstans, naken och blodig. Och full såklart. Jag var runt 10 år. Du var… vuxen?
Vi hittade dig till slut. Din arm var uppskuren från insidan av armbågen till handleden, man såg benet. Du var full, redlös, i panik och hade försökt ta livet av dig för din hund hade rymt. Men du dog inte så du sprang ut och letade. Mitt i vintern, naken, med blodet forsande.

Efter det bodde vi i samma by. Alla visste vem min syster B var. På skolan blev jag retad för alla trodde du var en hora. Gudarna ska veta att du såg ut som det så jag förstår att ungarna trodde det.

När jag blev 14 år började du ta med mig ut. Du klädde upp mig som dig, sminkade upp mig som ett luder, och tog med dig mig och dina betydligt äldre vänner på krogen. Du fick mig att se äldre ut, så det var aldrig något problem att komma in på barerna. Du fyllde både mig och dig med alkohol, och presenterade mig alltid för dina vänner som Feta Syster. Det sved varje gång men visst, ett pris man fick betala för att hänga med dig och dom coola antar jag. En lustig vana du hade var att flörta med karlar, få dom kära och galna av kåthet. Sen hånskrattade du och sa åt dom att ta mig istället. Jag vågade aldrig säga nej… Hur många av dina förbannade vänner har satt på mig bara för att dom inte fick dig? Varför? Var det ditt mål? Hade du kul med vetenskapen om att jag inte vågade säga nej åt varken dom eller dig? Jag var bara 14 år. 14 år och så dum och naiv tydligen…

Åren fortsatte så. Så blev du med barn när jag var 16 år. Vi trodde att du skulle lugna dig nu. Kanske borde vi ha vetat bättre. Du söp lika hejdlöst när du var gravid… Inte skulle du sluta bara för att barnet var fött. Betydde det inget när du bar det så betydde det väl inget när det var fött? En underbar pojk fick du. Plötsligt var jag inte dina vänners sexleksak utan din barnvakt. Jag trivdes bättre som det. Älskade pojken, som om han vore min egen. Han sov hos mig flera gånger i veckan. Ofta fick vi smyga upp och lägga oss i soffan jag och pojken, för du kom hem med okända karlar och intog min säng. När din söta son började prata var det mig han kallade mamma.

Åren gick, och en son till föddes. Jag antar att du hade det sämre med pengar för du började supa på hemmaplan istället för på krogen. Jag var din barnvakt än. Dina pojkar var mitt ansvar, fullt ut. Jag tog hand om dom som om dom vore mina egna. När jag kom hem till dig låg du ofta däckad i deras sängar. Du såväl som deras rum och pojkarna själva var nerspydda. Av dig. Standardproceduren var att tvätta bort din spya från barnen, få dom att sluta gråta, packa lite kläder och ta med dom därifrån. Eventuellt lämna tillbaka dom dagen efter om du nyktrat till.

En gång kom jag hem till dig och fann dig i slagsmål med en karl… Du försökte hugga ihjäl honom med en kökskniv, allt han försökte göra var att stoppa dig. Mitt emellan er stod äldsta pojken, då 4 år… Han grät och försökte stoppa dig. Du hade lika gärna kunnat hugga kniven i din son, men du fattade det inte.

Vi försökte hjälpa dig. På alla jävla tänkbara sätt. Vi försökte. Soc och andra myndigheter försökte. Men inte en enda gång fick vi dig att inse att du faktiskt hade ett problem. Inte en enda gång fattade du vad du utsatte dina underbara pojkar för. Istället var du förbannad på oss, tyckte vi jävlades och ljög. Till slut förlorade du dina barn. Dina två pojkar togs ifrån dig Syster B, men du nekar ändå till att du har problem.

Vet du om att jag, din enda syster, aktivt hjälpte till att ordna så du förlorade dina barn? Har du någonsin fattat det?

När barnen försvann söp du bort huset…
Boendes där du däckade för natten. En busstation, eller en tågstation, om du hade tur hade du en tidning över dig. Helt ensam, hemlös och fast i skiten. Och fortfarande nekande, inga problem där inte. Hjälp fanns, men du vägrade. Ett barn till föddes, en söt flicka, det var inte länge hon var din.

Vi gav upp. Jag gav upp. Jag vet inte vart du finns, vet inte om du lever. Ibland får jag höra talas om att någon sett dig ligga någonstans, utslagen.
Det kan gå år mellan dom beskeden.
Dina barn har det bra nu, pojkarna har tack och lov en far som till slut fick ansvaret. Dom har det bra, fina pojkar. Men dom vet inte om du lever eller inte.
Flickan har en fosterfamilj, och full kontakt med sina halvbröder, jag är så glad åt det, dom finns för varandra. Men inte heller hon vet om du lever.

Syster B. Jag har gett upp. 15 år kämpade jag för dig, försökte stötta, hjälpa, på alla tänkbara sätt. Inte en enda gång stannade du upp och gav respons. Du nekar till ditt beroende. Du nekar till att ha misskött dina barn. Du nekar till allt. Och tycker resten av världen är idioter som bara lägger sig i.
Jag gav upp. Jag avskyr dig kort och gott. Det enda jag har av dig är sorg och mardrömmar. Förstår du? Jag avskyr dig och önskar du inte fanns, men ändå har jag mardrömmar och oroar mig! Tänk då på dina tre barn, som garanterat älskar dig trots allt du gjort dom. Dom vet inte om du lever, du hör inte av dig! För dina barns skull hoppas jag att du dör. Det skulle vara lättare för dom att veta att mamma ÄR död, än att inte veta vart mamma finns, OM hon finns.

Fan ta dig för det du gjort med dina barn. Du kastade bort dom som skräp.
Fan ta dig."

En del av mig vill INTE träffa henne, vill inte ha med enne att göra.

En annan del av mig vill träffa henne, men varför?
Jag vill inspektera, se om hon är så nykter som hon påstår, och jag vill VISA UPP MIG OCH MITT LIV!

Sist vi träffades hade jag bara två barn, nu har jag fyra. Sist jag träffade henne vägde jag 50 kilo mer än idag. Ja, jag vill visa henne hur bra liv jag lever, visa henne vad hon valde bort för flaskan.

Fan jag vet inte vad jag ska göra...