APT hette det ju, mötet igår.
Det var nästan mysko att gå på. 3 manliga kockar och typ 45 städtanter, mattanter, kokerskor. Det luktade bitterfitta och eter lång väg! Ack vad dessa kvinnor hade åsikter och tyckanden som dom alla skulle ventilera. Men inte högt till alla, utan viskande till sina väl valda bundsförvanter vid samma bord. Arma kvinnor... Ibland blev någon så ilsk och irriterad så dom inte kunde vara tysta utan gnisslade fram orättvisor och klagomål så högt att nästan hälften av deltagarna hörde det. Mycket verkade gå ut på att vara den som arbetade hårdast och led mest? De två cheferna som mitt i detta surr försökte hålla ordning på träffen hyssjade mer på två timmar än en mellanstadielärare gör på en vecka.

Jag hoppas att jag aldrig blir en eterdoftande bitterfitta, jag hoppas det så innerligt. Och kommer den dagen ändå så hoppas jag att mina nära och kära hjälper mig att inse det, och att göra något åt det. För att gå och ha den känslan, missnöjet, surheten, lidandet och gnället inom sig dag efter dag... Usch vilket öde, vilken självdestruktiv existens det måste vara. Arma kvinnor...

Jorå, nu sitter jag här utanför en lokal och väntar på att klockan ska bli 17.30 Då ska jag varamed på ett APM, vilket jag tror är ett ArbetsPlatsMöte?! Jag räknas! :-D

Jag har fått en iPad Mini av käre maken, en tidig födelsedagspresent. Vilken lattjo liten pryl! Den är så mycket smidigare än iPad, men ändå stor nog att slå iPhonen med hästlängder! Grymt nöjd med denna lille padda faktiskt. Nu måste jag såklart ha tag på ett skal och skärmskydd fort innan jag repar allt... Sånt finns inte att få tag på här i världens ände utan då måste jag till stan 10 mil bort. Det löser sig.

Hemskt smidigt att blogga med paddynglet med, sålänge man inte skriver ett jätteinlägg och sen råkar pilla på tangenten som heter "Ångra"....

Må så vara att jag sletit röven av mig i sommar men jävlar vad det var värt det!!!!

ANSTÄLLD!!!!

Fatta! Mitt revir, mitt städ! Min vagn, mina lokaler! MITT MITT MITT!!!
:-D
Såååååå jävla skönt!
Inget mer funderande och oro över vad som händer när vikariatet tar slut.

Femsiffrig lön gawd damnit!!!!!:-D

Jag och min kropp är ovänner och kommer fan inte överens. Ryggen gör ont och kroppen drar sig envist fast i en snedvriden position. Underkroppen mot höger, överkroppen mot vänster - jag är en vandrande freakshow. En fet freakshow dessutom. Jag har inte tiden, orken eller hälsan att gå på gymet. Deras semesteruppehåll på ledarledda pass hjälper inte heller. Eller det faktum att jag ständigt äter massa skit. (Skrev idioten och doppade bittert ännu ett Brago-kex i kaffet...)
Jag ökar ihärdigt och allt för fort i vikt och börjar känna mig äcklig.
Måste bryta beteendet och få pli på mig själv. Äta MAT och nyttigheter, inte kex och nachos och och och och...
ARGH!

Ja nu har jag varit på naprapati dårå. Domen lyder: Diskbråck i ländryggen. Jag fick först svara på lite frågor, sen gjorde han ett känseltest och därefter försökte han döda mig sakta med hjälp av armbågen och triggerpunkter. Eller jag tror det var armbågen, det kändes så, jag låg på mage och kunde alltså inte se.
Jag hade för hög smärta för att få en rejäl behandling så han fokuserade på smärtlindring. Min vänstra sida var stel som tusan och hans sadistiska behandling av triggerpunkterna mjukade upp mig ordentligt. Det gjorde tokont, men var skönt med, mysko... Nu är jag RAK! Visserligen har jag redigt ont än men jag fick direktiv om hur jag ska röra mig och det hjälper märkbart. Nästa behandling är på tisdag, då med en som är extra kunnig på behandlingen.
Men sen då? Jag vet ingenting... Kommer det försvinna? Tränas bort? Måste jag till läkare? Får jag lyfta? Får jag gå på spinning? Frågetecknen är många nu känner jag. Men det löser sig, som alltid!

Näst sista dagen i det här köket nu. Nästa vecka och månaden ut jobbar jag på en förskola med 6 gånger mer barn. Tresiffrigt antal barnmunnar att mätta. I eftermiddag ska jag upp dit och kika på lokalerna. Jag vet att jag klarar det jobbet, men klarar min rygg det? Nu kaffe...

Jag sitter här i förskoleköket och smuttar på mitt kaffe och bara väntar. Barnen äter och jag har absolut inget att göra innan disken rullar in. Vore det inte för ruggsmärtan som är så jävlig att jag är tårögd och mår illa skulle det vara lugnt och njutbart. Jag längtar verkligen till naprapaten, och är samtidigt rädd jag hoppas på för mycket. Surt inser jag att jag måste räkna med att ett besök inte räcker... Men det får väl kosta då! Jag behöver onekligen min rygg. Ett besök kostar 550kr, men en snabb återblick på vad rökningen kostade så inser jag ju att det inte är berättigat att gnälla över. Just nu har jag ont på sådan nivå att jag skulle betala det tredubbla.
Snaaaart naprapat!