Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
Tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.

fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp'na och kyss'na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg'na och vyss'na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp'na
och ta'na med hem till julmat,
och se'n så äter jag opp'na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp'na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum.

~ Gustav Fröding, Stänk och flikar, 1896 ~

Isbrytaren Tarmo

Vintern 2011 var ovanligt hård och bister och isläget i Östersjön beräknas bli lika tufft i år.

Då känns det onekligen tryggt och skönt att veta att våra finska grannar är hjälpsamma och kunniga!
Nedan ser vi isbrytaren Tarmo på väg från Vasa till Luleå.

Jag anar brister!

Stora brister i människors grundläggande kunskap angående vardagslivet. Så lite kort vill jag bara dela med mig av lite allmännyttig information, i all välmening, för allas trevnad helt enkelt.

• Skåpluckor är i de flesta fall utrustade med gångjärn. Detta för att luckorna skall gå att stänga. Stänger luckan gör man lämpligen efter att man gjort det man öppnade luckan för att göra, tex efter att ha plockat ut något. (Se även nedanstående punkt ang att ställa tillbaka saker där man tog dom.) Värt att tillägga är att hörnen på skåpluckor är hårda, och sitter ofta i huvudhöjd, i vissa fall en förarglig kombination. (Notera att samma princip gäller även lådor, såsom besticklådor, vilka då finns i knähöjd.)
• Att ställa tillbaka en sak där man ursprungligen tog den underlättar vardagssysslor enormt. En tingest plockad ur ett skåp kan ställas på en bänk, användas, ställas ner på en annan bänk, men skall sedan åter placeras på ursprungsplatsen. Observera att ursprungsplatsen INTE är den första placeringen på bänken. Om denna återplacering inte sker kommer tingesten inte att på eget bevåg hitta vägen hem, utan någon annan, som troligen inte brukat tingesten alls, tvingas placera den till rätta.
• Smutsiga köksattiraljer och poslin göre sig bäst i diskmaskinen. Vissa kan finna den vacker att se på och placerar den därför sporadiskt utspridd på diskbänk, köksbord och övriga tillgängliga ytor. Följden är en fasttorkad sanitär olägenhet som kan resultera i behovet att repetitiv behandling i diskmaskin. Tidskrävande, icke ekonomisk, och resulterar ofta i aggresivt slammer från den som slutligen tar sig an arbetet.
• Nytvättade köksattiraljer och porslin kan, oavsett hur gärna man vill det, inte förflytta sig till hyllor, skåp och lådor. Handkraft kräves!
• Lock är en snillrik uppfinning som användes för att försluta öppningar med. Ett stängt lock är ett bra lock. Lock finnes bland annat på tandkrämstuber, ketchupflaskor, syltburkar och toaletter. Innehåll som skall skyddas med lock har en förmåga av att torka samman till något obrukbart. Den risken minimeras med ett stängt lock, och produkt skyddad av detta kan brukas under längre period. Gäller ej toalett då den ej torkar och blir obrukbar, men av principskäl skall även detta lock stängas.
• Smutsiga kläder kommer aldrig, oavsett ihärdiga försök, att rena sig själva under sängen. Vid lagring under säng, alternativt på botten av garderob, förlorar klädesinnehavaren med omedelbar verkan rätten att klaga över brist på rena persedlar till skola och fritidssysselsättning. Detta problem åtgärdas lämpligen under tysdnad och ånger i sk. tvättstuga. Upprepa vid behov.

Fler iakttaganden kan komma.

Mvh Tant A

Helgen har snart passerat och det väntas nu en veckas lov. Gårdagen gick åt till riktigt rejäl städning. Träningsskor, svettband och lurar i öronen med härlig tung-gung. Jag gav järnet och jag svär det var ett träningspass hela dagen. Musiken gjorde att jag hade KUL. Jag dansade med sopborsten, spelade både luftgura och drog några accord på en vaccuumpackad bäddmadrass. Gårdagens motto var att det blir inte roligare än man gör det!
Idag är jag svajjig. Inte den vanliga bergochdalbanan jag är van med utan snarare Fritt Fall. Jag smyger lugnt och sakta upp till toppen, hinner njuta av det en sekund, sen faller jag fritt, fort fort fort, rakt ner i botten. Jag pendlar mellan gråt, vrede och "huvudet ovanför ytan" men bättre än så vill det som inte bli. Hörlurar i, hög volym och tack gode Gud för Bandit!
Min vän, M, har ringt. Jag hade ljudet av och märkte det inte.
Nu är det så att jag har inte hört av mig till henne sedan i onsdags. Det gör att jag vet att hon är sur. Jag vet att när hon väl får tag på mig slår hon på sin "Jag-är-ensammast-i-världen-och-ingen-tycker-om-mig-röst" och frågar något i still med "Vill inte vara min vän längre?". Som vanligt alltså. Och hur mycket jag än önskar jag kunde det så kan jag inte svara henne ärligt. Istället klämmer jag ur mig en vit lögn, om sjuka barn och stressiga dagar, och drar säkert till med att jag saknat henne med. När sanningen är något helt annat. Men HUR förklarar jag för en som ser mig som sin själsfrände? Jag vet att sanningen knäcker henne ju? Jag har inte saknat henne, tvärtom har jag njutit av att få vara ifred och ha fokus på MIG.
Det här med att ändra sitt levnadssätt, träning och dyl, det är något hon vill och behöver med. Men hon är fast i stadiet självömkan och är inte redo att ta tag i saken. Nu när jag kommit igång förväntas jag ta med henne i det. Ordna provträning på gymmet, driva på henne, pusha och uppmuntra henne i det här. Men jag är helt ny i den här världen. Dessutom har jag fem personer till i min familj utöver mig själv att ta hand om. Den energi jag har kvar efter att ha gett av den till barnen och maken behöver jag mer än väl till att pusha och driva mig själv. Det är inte så att jag bara bytt personlighet och vaknar som den nya människan varje morgon... Varje dag måste jag ju hantera mig själv och få mig på rätt spår. Min naturliga inställning på morgonen är fortfarande att hoppa frukosten och ta en latte och en bulle istället. Varje dag är en kamp mot mig själv än. Och även om jag vinner kampen varje dag (nästan) så är det inte lätt. Jag ÄR inte kapabel att driva både henne och mig. Även om jag indviker henne rent fysiskt så finns ju samvetet och tankarna. Så likt förbannat lägger jag nu massor med energi på henne med det... Energi jag hade behövt lägga på annat.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Att vara oärlig med henne och inte säga som det är är fegt och äcklar mig. Men jag törs inte annat just nu ju!!

Just nu har jag en deg som står och växer till sig.

En kalljäst vetedeg som ska bli till stora bullar fyllda med Nöt Creme.
Jag älskar att baka. Det spelar ingen roll vad jag bakar, bara jag bakar. Problemet är ju att jag kan inte hålla på och äta allt... Jag smakar en bit, dvs en brödskiva, en kaka eller en bulle, beroende på vad jag bakar, inte mer. En del fryses in, resten äter dom andra. Men jag har ju ganska stora barn och kan inte hålla på och göda dom heller... Inte har jag något socialt nätverk jag kan praka på hembakat heller. Kan man smyga ner bullar och kakor i brevlådan på brandstationen tro? Eller donera till äldreboendet? Jag VILL ju baka ju! Men vem ska äta eländet? Dagis/skola är uteslutet, där ska det inte knölas in bakverk i barnen anser jag.

Vilka I-landsproblem va? Men så är det...

...vid första ögonkastet blev det idag på en loppis när denna varelse föll i blickfånget. Jag vet inte vad det är eller vem det föreställer. Kan det vara Buddha måntro? Och vaför har denne skapelse ett medvetet skadat öga?
Jag vet inte alls jag. Men jag vet att av någon undermedveten orsak var tvungen att ta med den hem. Hade jag inte gjort det hade jag varit tvungen att åka tillbaka efter en släng av ångest.

Det senaste dygnet blev lite rörigt. Jag vaknade ledsen igår pga halsbandet och det kändes som att dagen nog inte skulle bli veckans bästa. Det blev den inte heller...

G var grinig för det var inte dagis så han plöjde runt och hade fokus på att reta lillebror och försöka slå personligt rekord i antal decibel han kunde komma upp i. 90 minuter tidigare än normalt åkte han isäng, för mor höll på drivas till vansinne.
Lillebror A som alltid sover middag kl 9.30 fick inte sova som han skulle och blev grinigare och grinigare för varje minut som gick. Han somnade 9.30, väcktes 9.35 av en ylande G. Han somnade 10.20, och väcktes 10.25 av en ylande G. Han somnade 12.30 då maken var hemma på lunchen och jag var ute... men 12.40 kom jag hem och då vaknade A. 13.30 somnade han igen.. och väcktes 15 minuter senare av min telefon... Då gav vi upp.
Övertrött A somnade sen inte förrän 20.30, men då däckade han som en klubbad säl stackarn.

Jag var till polisen klockan 12.00 Här i byn får vi koncentrera all kriminalitet och övriga polisärenden till mån-ons-fre mellan 12.00-15.00, ty det är bara då vi har bemanning på stationen. Naturligtvis var det inte bara jag som "måste passa på när det är öppet" och jag fick köa 30 minuter... Bara för att få beskedet att lokalt tar dom inte emot sk. förlustanmälningar. Jag måste alltså ringa 114 14.
Hem igen, ettrig och sur... Och telefonkö för 40:- innan en trevlig dam lät meddela att förlustanmälningar visst ska ske lokalt. Men hon tog min anmälan och var trevlig att prata med. Men ändå.... *mummel*

Telefonsamtalet 13.45 var S's assistent som meddelade att det varit lite handgemäng på skolan. S hade fått ett vredesutbrott och flygit på en annan med gymnastikpåsen som vapen. Det hade blivit samtal med den andres föräldrar, kurator, lärare och skolsköterska. Den andra har potential för medverkan på Dramaten och resultatet av det hela blev som han önskade. Uppmärksamhet och tycka-synd-om. Att ta till med handgemäng är inte på något sätt okej eller accepterat, och det vet S med. Men hans assistent sa: "Såhär mellan dig och mig, även om det inte är okej alls, så var det befogat."
Det låg mycket provokation bakom innan S exploderade. Nåja...
S blev skadad i bråket, och blev hemskickad av skolsyster med order om läkarbesök och röntgen.
Vi tillbringade 2 timmar på vårdcentralen, inget syntes på röntgen tack och lov. Alvedon blev det enda av det...
Tummen var svullen och hemskt ond, men idag är den bättre så det var nog inte så farligt.

Så var det Zyban. Tre dygn väntade jag på att sköterskan skulle ringa, sen ringde jag igen. "Oj då, har hon glömt det?" Dom skulle återigen be henne ringa.. och tre timmar senare gjorde hon det. En kvinna som lät som monoton sirap. Hon var inte alls så villig och enkel som jag hoppats på. Nu skulle det plötsligt vara samtal, stöd och läkarkontakter för att få Zyban. Nej tack sa jag, ge mig tabletterna så fixar jag resten själv. "Jamen vi skulle kunna träffas på tisdag och samtala lite om det här, och så kan vi boka in en läkartid åt dig sen när vi är klara du och jag!"
Jag har märkt att det är lättare att få som man vill inom vården om man är brutalrak och bestämd, men utan att vara otrevlig. Så jag svarade att jag varken har intresse eller behov av att samtala och träffa henne, utan kort och gott vill ha ett recept utskrivet. Till slut fick jag en telefontid med läkare så kunde jag "uttrycka mina önskemål där" istället. Strax efter 16, när jag redan sitter hos en läkare med S, ringer en annan läkare mig. Lite humor, för genom väggen hör jag läkaren på andra sidan prata med mig i telefon... Jag sa: "Jag vill ha Zyban, jag har ätit det förr, och jag önskar inga samtal och prat." Han svarade: "Mmhm, ja då har du receptet på Apoteket nu, läs bipacksedeln, och lycka till med rökstoppet!"
Tant A är MYCKET nöjd med det, tack Farbror Doktorn!
Glatt stormade jag till Apoteket med känslan av "Nu jävlar!!" men naturligtvis hade dom ingen Zyban hemma. Inte grannbyns Apotek heller... Så typiskt. Men har jag väntat flera år så ska jag väl kunna vänta 4 dagar till då.

Mitt i kaoset med handgemäng, skadade tummar och osammarbetsvilliga sköterskor slängde jag i mig lite spagetti och köttfärssås. Med betoning på slängde. Jag insåg efteråt att jag nog inte hade tuggat spagettin utan bara svalt rakt av. Det är hemskt dumt att göra så när man gjort en GBP kan jag meddela. Otuggad mat kan fastna i den lilla  passagen från mage till tarm, och precis det gjorde det. Smärtan av det är obeskrivlig lärde jag mig igår. Från eftermiddagen till midnatt kräktes jag med flit säkert 50 gånger, i desperata försök att få det att lossna, spola ur magen. Jag gick här och grät av smärta och skakade, både maken och S tjatade och bråkade om att tillkalla ambulans. Jag vägrade, men hade det blivit ett uns värre hade jag helt enkelt inte haft något val. Om inte maten lossnar av sig själv måste dom gå in med gastroskopi och ta bort det. Från klockan 15.00 till 02.00 fick jag inte ens i mig vatten för magens inställning är "Hörrö du, det är FULLT här, ta tillbaka det där!!". Jag vaknade flera gånger sen med en fruktansvärd huvudvärk, och hunger. Vätskebrist utan tvivel, så jag drack en hel del under natten men vågade inte äta nägot. Idag känns det bra igen, och jag utesluter härmed spagetti och nudlar i alla former från min kost. Better safe then sorry.

...fick sig en känga av Tant A idag:

"Till Plasto. Under försommaren 2012 köpte vi en liten traktor med släp av märket Plasto. Pojken vår var under 3 år, men det fanns ingen varning på leksaken och därav ska den vara säker även för de allra minsta. Det tog mindre än en timme innan vår son hade svalt en 3 cm lång metallpinne som lossnade från traktorn. Han hade fruktansvärt ont och panik. Vi fick kontakta akuten, fick råd om vad att mata honom med för att pinnen skulle kunna ta sig igenom hans mage och tarmar utan att ge inre skador. Fick han mer ont skulle vi akut in för röntgen och ev operation. Tack och lov kom metallen ut den naturliga vägen en vecka senare, men oron var inte kul alls. Att sånt inte ska ske pga en leksak som är säker för alla åldrar förstår ju både vi, ni och Ica Supermarket som snabbt tömde leksakshyllan. Ica ringde er och rapporterade händelsen. Vi ringde er, många gånger, för att berätta vad som hänt så olyckan ska kunna undvikas i framtiden. Inte förrän i juli var kontakten med er upprättad ordentligt. Den vi pratade med, som jag tyvärr inte antecknade namnet på, var väldigt trevlig och tillmötesgående. Han avslutade samtalet med att säga att han beklagade det som skett och skulle som plåster på såren så att säga "skicka ett stort paket med leksaker så pojken får fullt upp och kul hela sommaren". Jättekul tyckte vi, oväntat eftersom vi inte ringde griniga och ville ha kompensation. Så sprang vi här hela sommaren och kollade brevlådan med pojken i förväntansfullt släptåg. Nu är det snart november, och världen är vit av snö. Sommaren, och hösten, passerade utan det efterlängtade paketet. Var det bara tomt prat, eller menade han sommaren 2013 måntro?"

Det skickade jag till 4 av de högre inom företaget. Väntar med spänning på svar!