Din största fiende är du själv.

Jag har insett att om jag vill ändra något med mig själv och mitt liv, behöver jag tre saker.

Vilja, mod och styrka.

Jag måste ha VILJAN att förändras, MODET att faktiskt göra det och STYRKAN att fullfölja.

Nu vet jag att jag har viljan, och banne mig jag har modet. Allt hänger nu på styrkan. Att tjurskalligt och envist kämpa vidare även om det blir jobbigt och slitigt.

Så mycket tro som jag har på mig själv just nu har jag aldrig haft förr. Jag har vänt mitt sätt att tänka så totalt.

Man väljer själv, ofta omedvetet hur man ska hantera saker.
Och människan är så bra på att måla fan på väggen!!
Men det ska man inte helt enkelt, för vill han dit klättrar han upp själv. Att gå genom livet och förvänta sig att misslyckas slutar inte på något annat sätt än att man gör just det. Självdestruktivt tänkande.
"Det är ingen mening att jag försöker, jag klarar ju inte det."
Man fyller sig själv med skitsnack till den nivå då det blir sanning, ens livsstil.

Eller så bryter man med sitt sämre inre, spottar sig i nävarna och tar sig an livet!

Det är DET jag gör nu!

Det råkar inte finnas någon rar människa där ute som har ett giftcard till Spotify Premium som bara ligger och dammar?

Min S vill ha Spotify i sin iPhone, för ALLA andra har det...
:-(

Skulle värma modershjärtat att få till det åt honom.

*klappar mig själv på axeln*

Nu står en mycket kardemummastinn vetedeg på jäsning. Med lite tur vankas gobulle till kvällen.
Jag har varit hos M och babblat bort 3 timmar. För ovanlighetens skull var det kul. Kanske för hon varit borta ett tag. Och för att mycket hänt under den tiden. Jag hade mycket prat lagrat!

I bilen blåste jag rent huvudet med Andrea Bocelli och det var skönt det med.

Jisses vad det luktar kardemumma!

Igår la jag mig tidigt och fick faktiskt sova gott till 8. Låg kvar och drog mig till 9 och bara hade det gott. Tack älskade make för den sovmorgonen, det behövdes nog!
Idag mår jag bättre känner mig stark och glad! Det känns som att jag ska klara eventuella dippar bättre idag.
Om en stund ska jag åka en sväng till min vän M och hälsa på. Relationen till henne känns svajjig... men det löser sig. När jag kommer igång med träningen måste hon förstå att hon kommer i andra hand, och det kan bli knivigt. Men men...

Nu är det kaffe och bebisgos!

Min söte S, 14år, är mitt egna lilla medium. Han känner av mina inre demoner och spöken bättre än vad jag själv gör.
Nu låg jag här på soffan och var ledsen, trött och ganska så liten... Och då kommer min älskade S och ger mig en stor mugg te och en kram!!

Det värmer mitt hjärta, underbare S!

Jag vet inte jag, men jag mår inte bra alls. Gråten i halsen, och så otroligt kort stubin. Allt känns bara helt åt helvete. Hellst skulle jag vilja gå och lägga mig. Sova bort tiden.
Jag vill ha godis, chips, massa äckligt sött, salt och fett. Mina naglar jag är så stolt över vill jag riva av mig..
Skulle baka bullar, så jag förberedde allt. Rumsvarmt smör, och allt framplockat. Men jag hittade inte kaveln så tårarna började forsa och jag sket i allt. Normalt?
Det kan ju inte vara utsättningssymptom, inte redan nu!
Så vad har det tagit åt mig? Omedveten stress och oro över vetenskapen att jag inte tog min halva tablett igår?

Jag tycker och tänker, att om jag är duktig och sköter mig som jag ska, då får jag allt gotta till det på lördagen eller söndagen! Ja med måttlighet förstås!

Så det gjorde jag idag! Jag åkte till Åre Bageri och tog mig en härlig förmiddagsfika. En stor latte, och en kalljäst kardemumma och citronbulle.
Latten är jättegod, men det kan vara så att muggen förtrollar mina sinnen. Muggen är så god att dricka ur, så skön att hålla i. Och vacker!
Dom säljer muggarna där med. Men jag kan inte förmå mig att köpa en även om jag tittar och trånar varje gång. Om jag gör det är jag rädd att förlora den specifika njutningen med mitt cafebesök. Jag vill inte släppa in muggen i min vardag, jag vill inte beröva mig på känslan av att komma dit och njuta lika mycket av muggen som själv fikat!
Bullen, den ljuvliga bullen. Så fluffig och saftig! Så kladdig utanpå av smör och socker! Så fylld av smakrik, stött kardemumma! Den smälter i munnen, och gör mig nästan tårögd.

Att sitta där och njuta, för en gångs skull med gott samvete och känna att jag faktiskt förtjänat det, det var något nytt och härligt! Att dessutom få ett hjärta på latten gjorde ju inte saken sämre. Och hjärtat var som mig, långt ifrån perfekt, men ändå ett fint hjärta. Sådeså!