I snart 10 år har jag ätit SSRI. Närmare bestämt Seroxat, även känt som Paroxetin och Paxil.

Anledningen, enligt både mig och läkaren: Depression och social fobi.

Och från början var det säkert så... Hela tiden, under alla dessa år, har jag känt att jag VILL inte tugga tabletter resten av livet. Mamma var en blandmissbrukare, min syster likaså. Jag har en skräck för beroendeframkallande tabletter sittande i ryggraden sen födseln. JAG VILL INTE!

Direkt när jag fick mina tabletter fick jag även börja gå hos en kurator här i byn för Kognitiv Beteendeterapi (KBT). Det kändes en gnutta hoppfullt och jag tänkte att det här löser sig säkert. Damen ifråga var mer intresserad att prata om sin man och sina barnbarn än att prata om och med mig. Jag stod ut ett par månader, men sen tackade jag för mig. Nej... det gjorde jag inte, jag bara slutade gå dit.

Ett år senare sökte jag upp en annan kurator, i en annan by, återigen för KBT. Hon var jättebra. FÖR bra, för ALLA skulle promt gå hos henne. Det gjorde att hon var omöjlig att få kontinuerliga tider hos. När det började ta upp emot 3 månader mellan mina besök kände jag att det var menlöst. Jag var ju ensam i mina problem iallafall... för hon fanns ju inte. Inte när jag behövde henne, för jag kunde inte schemalägga mitt dåliga mående till var tredje månad. Så jag slutade gå dit med.

Ytterligare ett par år senarare kände jag att det var väl inte sähär det ska gå till? Bara tugga tabletter och inte göra något åt orsaken till varför man behöver dom?
Så jag samlade mod och vände mig till psykiatrin i stan. Fick efter lite tjat en tid hos deras högste höns, en psykolog som var lite mer än andra. Gissa om jag var nervös över det mötet?

Väl där satt jag mig och förklarade att jag ville ha hjälp att komma underfund med mina bakomliggande problem som orsakar att jag mår som jag mår. Och att målet med det var att få sluta med detta tablettknaprande.

Han skrattade och svararde: "Var inte så jävla svensk! Du kommer behöva dom här tabletterna resten av livet, det är bara att vänja sig! Dina problem kan ingen lösa, dom är för stora. För mig vore det bortkastad tid och ren frustration."

Ja, så sa han. Ordagrant. Man har en tendens att memorera väl de ord som krossar en och slår en ner i skorna.. Jag kände mig så obeskrivligt liten och tillintetgjord när jag gick därifrån. Innan det mötet hade jag alltid ätit 20mg/dag, men efter mötet fick jag trappa upp till 40mg/dag. Och jag gav upp på tanken att få hjälp.
Ända sedan jag började med tabletterna har jag helt enkelt fått receptförnyelse via internet. Ingen läkarkontakt, ingen uppföljning, inga kontroller. När jag ville öka dosen skrev jag det i min receptförfrågan, och fick recept anpassat till det. Inga frågor. Det måste ju vara hemskt praktiskt för sjukvården, att bara vräka ut recept och sen skita i individen? Får det gå till så med en medecin som är så beroendeframkallande och har såna skrämmande biverkningar?

När jag blev gravid 2009 bad läkaren mig att prova att sluta med tabletterna under graviditeten. Det gick inte alls för jag slutatde äta. Tabletterna påstod dom inte skulle kunna skada barnet utan "bara" ge abstinens efter födseln, iform att mycket gråt. Så eftersom en svältande mor skulle vara med skadligt fick jag börja igen. På eget bevåg kämpade jag mig fram på 15mg/dag istället för 40mg/dag. När förlossningen var klar gick jag upp till 20mg/dag och lyckades hålla mig där. Jag mådde okej på den dosen, saker fungerade som dom skulle.
Snabbt blev jag gravid igen och då fick jag order att inte sluta, men trappa ner mer om möjligt. Jag gick ner på 10mg/dag under graviditeten, och sen upp på 15mg/dag efter det. Det är ganska bra, från 40mg till 15mg.

Men fortfarande gnager det i mig att jag VILL ju inte det här egentligen...

Saker har hänt i mitt liv senaste 3 åren som gjort att jag, utan hjälp från någon annan än min gamle far, förstår mina bakomliggande orsaker. Det är en väldigt lång story i sig så den tänker jag inte dra upp nu. Men saken är den att förträngda minnen och pusselbitar föll på plats, och 40 ton sten föll från mina axlar. Jag började må bättre pga det.

För 6 månader sedan drog jag ner min dos ytterligare och fram tills idag har jag gått på 10mg/dag.

Idag slutar jag helt. Jag vill det verkligen, men samtidigt är det läskigt. Jag säger adjö till den som varit min bäste vän i 10 år, Seroxat.
Det finns så otroligt mycket skit sammankopplat med dessa tabletter. Både när man äter dom, och när man utsätter dom. Men jag hoppas och tror jag trappat ner såpass länge att det här ska gå bra.

Adjö käre Seroxat, jag tänker tämja mina inre demoner och hjärnspöken helt själv nu.

Du får inte vara med längre.

 

skrivmoster

20 oktober 2012 09:34

Det tog tag i mig, att läsa om hur du haft det. I perioder av livet behöver vi ibland använda oss av de hjälpmedel som finns inom mediciner, för att få ett fungerande liv. Det är inte konstigare än att drabbas av annan icke psykisk sjukdom. Ändå är det mera hysch hysch kring vår mentala hälsa.

Nog känns det skrämmande, att det skrivs ut medicin utan uppföljning och samtal med patienten ... Det är förvånande i högsta grad.

Bakom orden anar jag en person med en beslutsamhet, med insikt och en självbevarelsedrift. Jag håller tummarna, önskar dig lycka till och hoppas att du har gott stöd bakom dig. Det är starkt att ta ett beslut, som säkert inte är helt smärtfritt men som kommer från ditt inre och rymmer din önskan om ett medicinfritt liv. Tänker på dig! Kram!

Anna

20 oktober 2012 11:44

Tack underbara Moster! Det gör mig glad, känns bra i mig, att du finns där ute, och läser och skriver till mig. Kanske låter det löjligt, konstigt... Men så är det allt ändå. Du känns som en varm och omtänksam kvinna. En sådan man gärna sätter sig och pratar med över en kopp te.
Kramar i massor till dig!

 

skrivmoster

20 oktober 2012 14:12

Du gör mig så glad med det du skriver. Jag älskar medmänniskor och att kunna glädja någon är en tillfredsställelse och gör gott inombords för båda. Tänk om vi hade kunnat sätta oss tillsammans och ta en kopp the eller en latte och en såndär god bulle som du fikade! Det skulle jag uppskatta!! Men nu får vi "träffas" såhär istället.

Du får många kramar tillbaka!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag kom jag hem från jobbet och de två små, 3 och 5 år gamla, ville stanna ute och leka i snön. Efter ett förhör för att vara säker på att dom vet vad som är förbjudna områden så blev det så. Första gången ensamma ute! Jag gick in, packade in mjölk...

Jag får inte ledigt i jul och mellandagarna... Det är få som får det på jobbet pga brist av vikarier och besparingar. Jag VET, vuxenlivet är så. Alla kan inte få ledigt samtidigt osv. Men det skiter väl jag i!! Jag vill ha ledigt!! Kommunhelvete och ...

Fick just en kyl/frys levererad. Upp till farstubron är det två låga trappsteg. Men vet ni? Man KAN visst inte få upp en kyl/frys som väger 69 kilo uppför 2 låga trappsteg med en pirra. Nej. Absolut inte. Bäst att ställa den två meter ut på gården is...

Ingen jul utan Christollen, aka Stollen. Det tyska julbrödet som är tungt och kompakt nog att använda som vapen. Hittils har jag alltid köpt det färdigt, så även i år, och det är långt ifrån gott. Lika bittert äter jag det varje jul.... Varför? Jom...