Jag begriper mig inte på mig själv. Vågen hoppar upp och ner, hur som hellst. Ena dagen plus ett kilo, nästa dag ner ett kilo. Jag äter inget skit, jag har aldrig förr varit så strikt som nu. Och jag tränar som aldrig förr, kondition och styrka. Jag får väl börja med måttbandet istället för vågen. Problemet är att plastikkirurgen är ointresserad av annat än just vad vågen visar...

Min lille G hostar förfärligt. Det är som om lungorna krampar på honom. Han har ont av det, och jobbigt. Jag ska ringa doktorn och begära att dom kollar han igen idag. Han har inte blivit bättre sen i måndags, tvärtom.

S har stort NO-prov idag. Vi har försökt plugga men det är så frustrerande så det får mig att gråta. Ungen har mer i skallen än jämnåriga. Han kan prestera så mycket mer än dom andra om han vill det. Men han tror inte han kan något. Enligt honom är det menlöst att plugga för han kan ändå inte lyckas. Nu är det betyg på allt, och han tycker inte han behöver mer än E. DET är frustrerande, när alla utom han själv vet att han kan få A på allt om han ger sig fan på det.

Nu är det helg. Ingen mer träning på gymet förrän måndag. Jag är så sugen att fylla på med spinning och kundaliniyoga under dom här dagarna. Men mitt fysiska jag klarar inte lika mycket som mitt psykiska jag vill. Min kropp är helt slut, dränerad på energi och så ont och öm. Motvilligt måste jag nog inse att tre dagar utan gymet är vad jag behöver för att återhämta mig. Viljan är så mycket större än förmågan. Just nu.
Men jag känner hur allt blir lättare, och det går fort. Från att inte klara mer än en armhävning till att klara 15... Jag är stolt över mig själv, tror aldrig jag varit det förr!

Jo jag måste tyvärr erkänna att jag håller på att utveckla en ungdomsintollerans. Jag får utslag, klåda och problem med andningen av ankmunnar, dagens outfit, tonårsslang, kanin- och hästbilder, skolgnäll, bristande verklighetsuppfattning och allmänna i-landsproblem.
Jag önskar att det inte var så, tro mig!
Men faktum kvarstår, att så är det.
Jag får sån lust att ta folk i kragen, ruska om dom rejält och välkomna dom till den verkliga världen. Världen där man biter ihop, gör det man ska, och växer med det.
Jag vet, ni tycker en grinig kärring. Det är okej att ni tycker det, för mina tankar om er är inte heller så höga jämt.

Dom finns överallt, och i alla storlekar. Langoliärerna alltså. Alla har dom sin egen uppgift, oftast till människans stora förtret. Alla har vi langoliärer i våra liv, men ytterst få är medvetna om
att det är dom som finns i periferin.
Här hos oss finns det många små langoliärer... En som äter strumpor, en som äter hårsnoddar och pannband. En som äter läxor och veckobrev, en som äter nappar. En som tar alla chanser som ges att äta mössor och vantar. Min egna lilla langoliär har specialiserat sig på att äta bh'ar och deodoranter... En rackare äter uteslutande teskedar och saxar.
Ibland tror jag att jag har en langoliär inom mig, som äter upp mina tankar, minnen och personlighet...

Den vi har problem med idag är den som äter nycklar. Den illvilliga lilla krabaten har gnagt i sig S's skåpnyckel. Timme efter timme har vi letat, men sökandet är förgäves, för det är langoliären som ligger bakom försvinnandet.

Tänk vad mycket enklare vår existens vore om världens alla langoliärer inte fanns utan bara var ett påhitt i någons fantasifyllda hjärna.

Att bryta en medecinering som pågått 10 år är ett helvete. När jag fick den höjdes den till skyarna, det var den bästa på marknaden, och den var absolut inte beroendeframkallande! Det lät ju jättebra!
Nu inser jag att jag och den medecinska fakulteten kanske inte pratar samma språk. Jag vet inte riktigt vad det egentligen innebär med beroende? Enligt mig, min högst outbildade åsikt, är det när man tar ett preparat kontinuerligt, och sedan mår dåligt fysiskt och/eller psykiskt om detta preparat fråntas en. Och det är ju precis vad som sker. Nu kallas det "utsättningssymptom" och ska alltså inte bero på ett beroende. Men, om jag fortsätter att ta dessa tabletter så försvinner utsättningssymptomen och jag mår bra. Är inte det ett beroende då??
Nåja, tillbaka till vad jag egentligen var ute efter att skriva...
För ett tag sedan slutade jag efter flera års nedtrappning med min medicin. Det gick väl sådär... ett par dagar. Sen kom yrsel och huvudvärk, som sakta men säkert trappades upp och blev värre. Humöret for upp och ner något fruktansvärt. Sakta upp, men med rasande hastighet ner. Det enda positiva var att jag plötsligt var fylld med en energi jag aldrig varit med om förr. Jag behövde GÖRA saker, konstant, för annars blev jag rastlös och retlig. Retlig är fel, om jag bara hade varit retlig hade allt varit okej. Jag hade ingen självbehärskning alls! Jag blev rasande och ledsen på allt som kom framför mig. Till slut på sån nivå att jag drog mig undan för att skona min familj...
Efter 3 veckor utan medecin grät jag från morgon till kväll. Jag gav upp.
Jag tog min halva tablett tillslut... Humöret jämnades ut, det blev precis som det brukar! Men energin försvann spårlöst och jag kände mig som en zombie. Jag fortsatte medicineringen några dagar, dagar fyllda med mycket grubbel och självrannsakan. Plötsligt slog det mig att det är så jag varit i 10 år!! Energilös! Jag har verkligen varit denna zombie under alla dessa år! Tyvärr har jag inte känt till något annat så jag har aldrig reagerat på det. Förrän jag kände energin...
Jag slutade igen. Idag är jag på tredje dygnet utan medicin och det känns direkt. Yrsel, skak, irritation. Men jag måste försöka!! Jag vill slippa gå sådär, vill inte vara zombien som dimmigt ser livet passera. Jag behöver den energin jag fylldes med!!!
Tur att min medicin inte är beroendeframkallande... då kunde det här blivit jobbigt ju. [ / End Sarcasm ]

Jag har så konstigt humör i kroppen idag. Sov dåligt gjorde jag, och vaknade frusen och ruggig. Nu har jag drabbats av en släng av soffkoma. Ikväll ska jag på gymet men mitt inre kämpar hårt med att hitta på ursäkter till att slippa. Jag har ju kämpat på så bra med träningen, eeeeen enda dag kan jag väl få skippa det? Jag vill sitta här i mitt soffhörn, dricka latte och knapra på kakor. Läsa, gosa mina småkillar, zappa runt bland femtioelva kanaler som inte visar något sevärt. Kanske en liten mugg glögg och en ingefärskaka eller tre när mörkret lagt sig? Ja det vore mysigt. Så skönt att verkligen ta en soffkomadag! Med gott samvete och massa värme!
Bara eeeeeeen dag!!!

Så fan heller!
Inga ursäkter är befogade. Det finns verkligen INGET som rättfärdigar att jag slappar och skippar gymet. Och äta kakor? Glöm det!! Hur bortkastad är inte min svettiga förbränning då? Inte en chans.. Mitt lata arsle ska upp från soffan, och jag SKA på gymet ikväll. Jag ska kämpa mig igenom alla crunches, dips, armhävningar och varenda en av alla dom-där-plågsamma-hårda-övningarna-som-jag-inte-har-en-aning-om-vad-dom-heter. Sådeså! Jag har lovat mig själv att aldrig låta humöret påverka huruvida jag går och tränar eller inte. Aldrig någonsin!

Zumban... ja jösses... Vilket jäkla träningspass! Vilket tempo det var!
Ungerfär 98 gånger mer komplicerat än jag trodde det skulle vara. Ben, höfter, överkropp och armar - alla med egna rörelser samtidigt. Fick jag ordning på benen tappade jag kontrollen på armarna. Vice verca...
Jag valde att fokusera på ben och höft och lyssna på musiken och då blev det ganska okej. Armarna slängde runt lite hur som hellst.
Jag måste helt enkelt sett hemskt rolig ut, ladugårdsvägg löper amok.
MEN! Det var kul!!
Jag har varit med om 4 förlossningar, men aldrig förr varit med om något SÅ fysiskt ansträngande förr!
Jag hade inte en aning om att jag kunde svettas på den nivån... Förbränningen måste ha varit på topp, och det är ju det jag saknat i mina tre andra träningar - så Zumba ska jag fortsätta med!!
Tyvärr är det bara någon gång då och då, pga ledarens arbetstider. Men dom gånger det är ska jag dit.

Gryngröt med hallon.

Ikväll ska jag på Zumba. JAG, som är smidig som en ladugårdsvägg och aldrig i mitt liv har dansat! Inte ens som tonåring när tre kvällar i veckan ägnades till utgång. När mina väninnor gick till barer med dansgolv gick jag och deras pojkvänner till den irländska puben med akustisk musik istället. Jo okej, jag har dansat, i ensamhet med sopborsten när jag städat. Och för all del, min mor lärde mig hambo i fyllan när jag var 8 ungefär... Men varken hambo eller sopborsteschottis lär påminna det minsta om Zumba. Det ska bli intressant, helt klart. Jag tror ändå att det borde falla sig naturligt för på något lustigt sätt är jag ändå född med sk musiköra. Spela en låt för mig, ge mig en keyboard och jag repeterar den. Jag kan inga noter, men jag hör toner. Jag är en sån jobbig människa som trummar eller stampar takten till allt. Omedvetet. Och förargligt nog kan jag naturligtvis inte lyssna på reggae utan att börja svaja och gunga i takt som ett fån. Nog borde en ladugårdsvägg kunna snappa upp latinonerven och grejja Zumba med!
Jo, intressant är vad det blir. Jag ser fram emot det.