Idag träffade jag en av mina fd chefter. En sån där gammal och go man som man liksom önskar vore ens morfar.
Vi pratade om ditt och datt en stund, men sen kunde han inte vara tyst om det längre. Han kvittrade fram som ens tolt far: Men vad liten du blivit A! Vad duktig du är, det har du gjort bra!!

Jag började steppa runt på tå, fnissade som ett barn på julafton, och kved pipigt fran: Jaaaaaaaa!!

Min reaktion var varken mogen eller värdig... Men det är precis så det känns ju! Det bubblar och sprätter inom mig av lycka när någon ser och bekräftar den enorma förändring jag genomgått!!
Och den ÄR enorm, faktiskt nästan 50 kilo. Men även om jag vet att mitt fysiska jag är så mycket mindre nu, så tror mitt psykiska jag ofta att jag fortfarande är den där stora, feta, äckliga jag...

Att ändra det yttre är så mycket lättare än att ändra det inre.
Att då få höra det, att andra faktiskt ser och tycker jag är duktig... det är obeskrivligt!!

Råttor är renliga djur. I buren har dom ett bestämt hörn dom använder som toalett och därför är det enkelt att hålla rent och fräscht. Man tömmer detta hörn dagligen och storstädar hela buren bara vid behov. Jo, så är det faktiskt!
Det står att läsa både här och där på diverse sidor om dessa ljuvliga Rattus Norvegicus. Så ja, så är det! Bombsäkert, för kunnigt folk säger så.

Tyvärr vet inte mina råttor det. Dom är inte läskunniga. Däremot är dom vältränade inför grenarna "Pissa längst", "Pinksim" och "Bredast stråle vinner" ifall dessa grenar skulle komma att ingå i OS i framtiden.
Seriöst, dom backar upp häcken mot gallret och kör sprinkler över allt dom bara kan nå fram till. Dessutom tycker dom själva att den sötsliskiga ammoniaklukten är tilltalande, så när dom till sitt stora förtret råkar pinka I buren utnyttjar dom tillfället med att lägga sig och sova i pölen.
Kort och gott är dom ganska vidriga.
Jag har precis skrubbat det hörn av rummet där buren står, uppe på en öppen spis. Jag har alltså tvättat den plana ytan där buren står, väggarna runt om, framsidan av öppna spisen och golvet framför. Allt nersprejjat med RÅTTURIN!! Och jag vet att så fort jag ställer buren på plats igen så laddar dom om och går lös på att markera upp området igen. DOM DRIVER MIG TILL VANSINNE!
Jag VET att hanar markerar lite mer än honorna, men det här är ju löjligt. Ska dom vara såhär i 2-4 år till???
Dom är hemskt söta, och praktiska på så sätt att jag haft dom i ett år snart men hittils inte behövt köpa mat åt dom. Men dom är stört omöjliga att få tama. Dom bits... Inte för att vara elaka utan för att dom är konkurrenter. Det KAN ju vara så att handen som sticks fram har mat, och för att hinna sno åt sig innan brorsorna så är det säkrast att hugga och springa först, och kolla om det är ett finger eller mat sen. Better safe then sorry?
Dom är fina alla tre ju... Fat Philip, Osvald och Skips. På säkert avstånd iallafall...
Men jag säger (skriver) det igen: Dom driver mig till vansinne. Små söta äckliga kräk är dom.

Realitycheck - vardagen är tillbaka.

Jag märker skillad, på både styrkan och konditionen. Från att ha problem att göra en armhävning har jag redan tagit mig till att klara en hel radda! Och när armarna skakar och jag är gråtfärdig och bara vill lägga mig ner och gny... då svär jag som en sjöman inom mig och gör fem till. Från att helt enkelt inte kunna ta mig upp i en crunch utan hjälp kan jag göra en hel massa, om än ej perfekta än. Från att landa med häcken i golvet som en strandad val när jag försökte göra dips, har jag tagit mog till att om än på skakiga armar klara 15. Små, men så grymt härliga framsteg!
Det känns så bra, jag är så nöjd med mig själv. Stolt över hur jag kämpar!
Igår var jag på Zumba för andra gången och jag hängde med så mycket bättre nu. Visst svettades jag som en gris, men det var långt ifrån lika jobbigt som sist!
Vikten stör mig lite... Jag vet ju att jag går ner i vikt gällande fettet. Men jag går upp nästa lika mycket i muskler. Så vågen visar inte någon nämnvärd skillnad. Muskler är toppen, jag behöver dom och vet ju att muskelmassan hjälper till att öka den konstanta förbränningen. Men jag vill ner i vikt, NU. Hur det rent praktiskt ska gå till vete tusan. Mer förbränning, bättre mat. Jag behöver verkligen få loss tummen ur häcken och starta en matdagbok. Men jag drar mig för att göra det, för jag vet den kommer bli obehagligt tom... Desto större anledning att starta en, jag vet...
Ont har jag, en härlig muskelsträckning i låret igår på Zumban. Det är lätt hänt på en gruppträning, jag hänger som med och följer alla andra. Men så är visst inte kroppen så vig som min hjärna tror. Hur rubbat det än låter så är det skönt att ha ont av rätt anledning. Jag har ont för jag har TRÄNAT. För inte så längesedan skulle det ha varit ont för jag vridigt mig snett och fått ryggskott av att försöka nå chokladen utan att behöva resa mig ur soffan. Ikväll är det dags igen, EasyLine och konditionsträning. Den ena tanten har för övrigt messat och påstår hon kommer. Vi får väl se...

Ja, salladsbaren alltså. Ack vad jag älskar den, det är Guds gåva till en lat Tant A det!
Idag inmundigas några pastaskruvar, kyckling, fetaost, ananas, sallad, tomat, gurka, keso och fefferoni.

Idag är jag frusen, trött och sliten. Jag har kört på hårt den här veckan, så är det. Igår på vattengymnastiken följde jag inte riktigt som man ska, utan jag drev på mig själv mer än jag brukar. Under hela timmen ska vi jogga i vattnet samtidigt som vi gör ganska lugna rörelser. Istället sprang jag med höga knän, och tog i rejält med hantlar osv. Följden är brutal träningsvärk i låren. Men skönt ändå att få vattengymnastiken att KÄNNAS. Idag ska jag iallafall ta det lugnt, inga större utsvävningar alls. Imorgon ska jag gå på dejt med en crosstrainer på gymet.

Kaoset med S blev trots allt okej igår. När han kom hem frågade jag lite försynt om dwt var han eller O som tagit choklad utan lov. Han blånekade och spelade väldigt oförstående. Då gick jag in i hans rum, plickade upp väskan han gömt det i, och gav den till honom. Och han bröt ihop. Han skämdes som en hund, han bad om ursäkt och mådde verkligen inte bra. Han lämnade ifrån sig dator, telefon och plånbok och protesterade inte alls ens över utegångsförbud. Det blev mycket prat naturligtvis, och jag fick honom att förstå att det inte handlar om chokladen utan om ett redan knakigt förtroende som skadas så djävulsk mycket mer nu. Förklarade att vi inte är arga, men ledsna och mycket besvikna. Att vi faktiskt har extremt svårt att lita på honom. För om han ljuger om så små menlösa saker, vad mer ljuger han om då? After Eight, allt han hade behövt göra var att fråga om han kunde få ju... Det är verkligen inte så att han aldrig får, tvärtom.
Det är inte kul att hålla fast vi de konsekvenser jag utlovat honom. Men jag måste, att ge med sig nu skulle vara en otjänst för oss alla. Tyvärr är det nog lite så att det är just det han är van med... Mamma tycker synd om och ger sig. Dessutom är han grymt bra på att förhandla sig ur situationer den rackarn.
Skygglappar och hörselkåpor på för min del den här gången!

I år önskar jag mig...

Du tomten...
Eftersom jag vet att du har ett hemskt pressat schema vid jul har jag varit schysst och letat reda på alla produkter på en och samma sida på nätet. Nu kan du enkelt gå in och beställa detta åt mig och så sköter Posten leveransen så du kan spara lite tid.

Lyckas Med Mat

Macaronmatta med tillhörande sprits

Kaksprits Masterclass

Pajform med löstagbar botten
 

Hjärtformade muffinsformar i silicon

 Några nya pepparkaksformar

Spritspåsar och Tyllsats Deluxe

Jamie Olivers Hushållsvåg

Ps.
Jag har ätit upp min spenat var dag!
Ds.

Vad ska det bli av mig då? Vad ska jag bli när jag blir stor? Min föräldraledighet tar slut nu. Sen då? Här sitter jag, 36 år och outbildad. Vad kan jag göra, vem vill anställa en sån som mig? Erfarenheter har jag ytterst få... Butik/kassa, bredbandssupport, kontorsråtta och parkeringsvakt. Jag har inte så mycket att skryta med direkt. Jag är bra på att föda barn, konflikthantering och att bereda skinn. Låt se, det tar mig... ingenstans. Jag har inga refereter, inga betyg, ingenting. Jag är inte ens säker på att jag får någon arbetslöshetsersättning eftersom jag har en skuld till Alfa-kassan. Studera vill jag, men till vad? Inte kan jag studera vad jag vill, för det måste vara något som leder till jobb HÄR. Studielån är uteslutet, skuld där med. Tänk vad mycket enklare sånt här hade varit om jag fullföljt gymnasiet som tonåring...
Jag vet några saker jag skulle vilja arbeta med, men även om det är helt normala, vanliga yrken så är det inte realistiskt att försöka få till någon utbildning inom det. Dom yrkena kan jag helt enkelt inte få arbete inom här i trakten. Men vad KAN jag få för arbeten här? USKA och förskolelärare kanske? Två av de saker jag känner att jag inte vill bli. Resten av jobben tar säsongarna, små hurtiga skidåkare som nöjer sig med skitlöner...
Det förvånar mig inte alls om jag likt förbannat slutar som USKA. Och jag skulle garanterat passa inom vården... Men JAG VILL JU INTE!!!