Appen krånglar så jag får psykbryt på den. Varje gång jag ska kommentera hos någon så får jag fel när jag skickar. Så varje kommentar måste jag kopiera, och sen får jag göra om proceduren upp till 10 gånger. Om jag inte helt enkelt ger upp, och det gör jag oftast efter fjärde försöket.
Det betyder att många, många kommentarer aldrig blir lagda. Och det i sin tur betyder att den nog finns åtmindstone några bloggare som undrar varför jag slutat höra av mig som jag brukar.
Men jag finns här, jag läser precis som alltid, och jag försöker få kommentera men det vill sig inte riktigt.
:-(

Vi är FYRA kvinnor som bestämt att träna tillsammans en specifik tid på måndagar. Detta för att slippa vara själv, att vi istället alltid ska kunna ha sällskap av någon. Vi har såklart bytt telefonnummer så vi kan meddela varandra om vi inte kommer. Självklart!

Ingen hörde av sig. Ingen kom.
Jag satt halva dagen och väntade på att få åka till gymet. Sen stod jag där omgiven av fittade bodybuilders och väntade på att dom skulle komma. Till slut tänkte jag att jag börjar värma upp då med crosstrainern eftersom jag trots allt var 10 minuter tidig. Jag är alltid tidig för jag vill inte låta andra vänta på mig...
Efter 25 minuter på crosstrainern är det bara att inse - dom jävlarna kommer inte!! Vad hände med omtanken att ingen skulle vara ensam? Vad hände med att höra av sig?? Jag skickade sms och frågade vart dom var, och skrev att jag tyckte det var lite ensamt...
En svarade: Jag är på Canarieöarna.
En annan svarade: Jag är i Stockholm på kurs.
Den tredje lät meddela att hon numera går datorkurs på måndagskvällar.

Tack så mycket då. Det var knappast så att någon av dom gjorde något oplanerat. Och jag svär att dessa tre kvinnor var väl medvetna om vad dom andra gjorde. Men skit i mig då era jävlar!! Jag är ju white trash jämfört med er, men jag trodde att vuxna kvinnor som gjort en överenskommelse kunde hålla sig till det som är sagt. Jag hade förväntat mig att bli behandlad bättre än såhär. Dom är 50+ alla tre och borde ha mer folkvett än såhär!!

Jag blev så förbannad. Jag kände mig så trampad på. Jag var ilsk så tårarna sprutade och jag ville inget annat än att åka hem och gråta. Men så fan heller!! Behandla mig som skit då, men ni ska INTE få förstöra för mig! Jag körde mitt träningspass, hårdare och mer effektivt än någonsin tidigare. Jag slet som ett djur, ensam och iakttagen av dessa bodybuilders. Säkert undrade dom vad som tog åt den där halvfeta bruden... Men har dom inget annat att fundera på så kan jag ställa upp på det, för all del - glo på. Och vänj er, den synen ska ni få se ofta, det lovar jag.
Jag har tappat respekten för dessa kvinnor. Jag fortsättter som det är bestämt, den tid vi sagt. Jag kommer tillochmed att meddela dom om jag får förhinder och inte kommer. Jag anser nämligen att man ska hålla sitt ord. Men jag kommer inte invänta dom, inte anpassa min takt efter dom, inte låta dom styra MIN träning det minsta lilla. Jag behöver inte dom. Men det ändrar inte att jag tycker dom beter sig som svin mot mig.

Jag ber om ursäkt för svordomar och hemskt språk. Det är tyvärr så jag låter när jag är ilsk.

Helgen har varit fylld av synd och frestelse i form av choklad, smågodis, naanbröd med smält ost och Cola Light. Jag har verkligen inte skött mig alls... Men jag valde att njuta av det fullt ut istället för att ha ångest, och helt enkelt ta nya tag idag.

Imorse var jag helt inställd på att vågen skulle hånskratta och rusa uppåt. Men den visade samma som innan helgen.
Så idag kör jag igång igen, med strikt mathållning och träning. EasyLine ikväll, GetUp på onsdag och poolen på torsdag. Kanske hittar jag något mer att fylla på med.

Jag tillhör ingen religion, jag har ingen Gud att tro eller förlita mig på. Jag tror inte på Guds, eller någon annan övermänsklig varelses existens. Men ibland kan jag avundas de som gör det. Avundas den samhörighet dom har, gemenskapen. Samtidigt tycker jag att tron missbrukas mycket, det ger människor en ursäkt till att inte ta fullt ansvar över sitt eget liv.

Men om jag inte har någon religiös tro, vad tror jag på då? För jag ger mig den på att vi alla har en tro inom oss, om så bara på slumpen, eller sig själv.

"Öde, sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar."

Det är min tro, ödet. Allt hänger samman, som länkarna i en kedja. Allt har betydelse och leder fram till vem vi är, vad som sker, det liv vi lever. Ödet har ett finger med i precis allt, och det som vi tror är fria val är i grund och botten ändå styrda av ödet. Om allt som skett tidigare i mitt liv inte hade skett hade inte mitt liv varit det det är. Jag kan inte vara full av ånger över misslyckanden och över hur andra behandlat mig... För hade något varit annorlunda hade jag inte suttit här idag med min underbara familj. Det hade fattats länkar, kedjan hade inte lett fram till NU. Jag tror på ett förutbestämt öde, där saker och ting sker enligt planen, där allt har en mening även om vi inte kan förstå den eller se den.

Idag är det Fars Dag. Det stör mig att sådana dagar finns. Uppskattning och omtanke ska pytsas fram dagligen, inte ska det behövas en speciell dag för det. Detta till trots, här vankas ett stort Trisspaket till fadern, från barnen. Fadern är föresten och jobbar. Igen.
Min egen far, nu över 80 år, firar jag inte på det sättet. Istället ringer jag, som alltid, och får en rapport om dagsformen, dagens lunch, väder och vind. Antagligen med en liten föreläsning om kriminaliteten i hans område, om Amerika som han avskyr innerligt, om ubåtsmotorer och torpedrören eller om alla dom fina flickorna från hamnarna i hans ungdom. En fd sjöman som är över 80 år och har väldigt starka åsikter om både det ena och det andra har alltid mycket att prata om!

Regnet vräker ner och snön är obefintlig. Men nu ÄR det vinter för det har Skistar bestämt. Igår öppnade VM8:an. Och då ÄR det vinter. Personligen tror jag den stängs lika fort som den öppnades ty inte ens fejksnö uppskattar alla dessa plusgrader som vädergudarna förser oss med. Själv har jag inte åkt skidor sedan jag var 11 år. Det var sommar, utanför Uppsala, och mitt knä pryds än idag av ett ärr som påminner mig om att skidor inte alls glider på grus i rejäla nedförsbackar. Men min S har lärt sig att uppskatta slalom, och tillochmed längd. Senare idag får vi en slalomutrystning levererad, en ny och bra sådan, till ett nästan skamligt lågt pris. Kontakter är bra att ha minsann. All sån utrustning är avskyvärt dyr... Men vi har fått allt obeskrivligt billigt, och får dessutom byta kostnadsfritt allt eftersom S växer. Det kan helt enkelt inte bli bättre.
Så för S's skull får snön gärna komma nu.

Dagen då allt förstördes

Dagen då allt försvann

Bara massa jävla tomhet
och ensam sorg

Men månen finns kvar

Månen med livet

Och livet på månen

är livet som togs ifrån oss

Jag saknar dig
Du på månen

Jag önskar du fanns här hos mig

Nu och jämt

Önskar du inte blev tvungen att gå

Och lämna oss

Du på månen

Ser du mig?

När jag sitter här nere

och tittar upp mot dig?

Du på månen

Jag saknar dig så

Det tog 1,5 år, men nu är dom banne mig synkade!! Ja småttingarna alltså. Dom sover SAMTIDIGT!
Jag vann!!!
Det firar jag med att ensam ha makten över tv'n och med att njuta av ett par härligt mjuka dadlar och ett Garlandfikon eller två.

Min älskade karl kom hem häromdagen med ett litet paket och en stor kärleksförklaring. Ett halsband fick jag, som plåster för det tappade. Så gulligt av han, och ett bedårande halsband med en ängel är det!
Jag blev jätteglad, även om saknaden av mitt gamla består.

För övrigt sa det pang och Tant A fick magsjuka. Mindre kul att ränna gatlopp till toaletten och samtidigt ha koll på två småttingar som är precis överallt där dom inte ska vara...
Nu sitter jag i ett soffhörn och dricker en cappucino och tycker lite synd om mig själv.