Små barn, små bekymmer.
Stora barn, stora bekymmer.

Nu ligger S risigt till. Igår köpte jag en ask After Eight till min älskade make. Nu upptäckte vi att det saknas en hel del ur den. S var hemma ensam med dom små 20 minuter imorse så misstankarna riktades såklart direkt på honom. Det är väldigt långt ifrån första gången misstankar som dessa riktas mot honom. Men vi har aldrig kunnat bevisa, och han har alltid blånekat. Jag som mamma har nog tagit honom i försvar allt för mycket med.
Nåväl, snor man After Eight återstår tomma papper, så jag gav mig ut på jakt. Scannade soppåsar och hela hans rum. Och nog fan hittade jag... I hans datorväska ligger en rejäl bunt med oätna After Eight och några tomma papper med. Jag vet inte hur många gånger vi malt, tjatat, misstänkt... Och alltid är han så oskyldig.
Nu har jag bevisen... Och jag undrar hur många gånger han ljugit mig rakt upp i ansiktet. Vi har haft så mycket prat, om lögner, om det tragiska faktum att han ljugit så mycket så vi inte kan lita på honom. Och så kommer det här som en våt jävla disktrasa i ansiktet och bekräftar allt.
Nu blir det stora, och hårda konsekvenser. Säkert låter det för hårt, men nu pratar vi om en unge som i detta fall är en "återfallsförbrytare" som hittils skitit blankt i konsekvenserna. Nu blir han av med mobilen och datorn resten av veckan. Och utegångsförbud resten av veckan. Och självklart ska han med egna pengar ersätta det han snott.
Jag är ledsen, arg, frustrerad och besviken. Ingen mer lek nu S, du kommer inte undan med krokodiltårarna längre. Vänta du bara tills du kommer hem.

Solen hälsar på! Eftersom det inte händer så ofta var jag tvungen att fota..

Ibland blir jag lite ledsen, och undrar vad det är för mening att blogga. Statistiken visar brutalt ärligt att det är inte nämnvärt många som bemödar sig med att läsa det jag skriver. Och bristen på kommentarer är ett faktum. Så jo, ibland känner jag mig väldigt osynlig, ensam. Som om jag sitter och försöker prata med någon som är totalt ointresserad och ignorerar mig.
Syns inte, finns inte.
Då funderar jag på vad som är fel med att bara vara jag. För det är ju det jag är och det får ingen att se mig... Måste jag ändra attityd och innehåll i bloggen? Skriva om sånt jag tycker är skit?
Skvaller, mode... Smaskiga rubriker kanske, som läsarna dras till precis som flugor dras till hundskit? Kanske skriva in lite snusk och lögner med?
Jag slår vad om att då skulle jag få följare... ett litet harem av läsare som inte kan motstå att komma in och gotta sig.
Men nej, det kommer aldrig att hända. Jag är bara jag, och jag har min standard och den tänker jag inte släppa.
Hellre sitter jag väl här och berättar för den som inte lyssnar, än att jag försöker vara någon jag inte är. Ibland måste jag påminna mig själv om varför jag skriver. Det är för att jag mår bra av att ventilera och släppa ut det som rör sig inom mig, oavsett vad det råkar vara. Jag är ju inte här för att bli "känd" utan för att jag ska må bra. Så jag fortsätter skriva, i min ensamhet, och bekräftar mig själv även om ingen annan gör det.

S har en tjej via LSS som kommer och hittar på saker med honom. Sen en tid tillbaka har jag funderat på att avveckla det, för han har svårt att få tiden att räcka till. Men nu avvecklade det sig helt av sig själv... typ.
Hon ringde mig idag, och aldrig har jag hört en tjej så förvirrad och chockad förr. Hon hade varit till doktorn för hon var som trött och slut. Farbror Doktorn blev fundersam, och skickade henne på akut ultraljud. Där fick hon beskedet: Du är gravid, och ska föda om 6 veckor.

Herrejösses vilken chock för den stackars tjejen?! Första barnet, och hon blåstes helt på den tiden man ska förbereda sig, boa till det, vänja sig. Njuta!

Surprice liksom?

Sånt ser man ju bara på TV, och ifrågasätter kritiskt om det verkligen är möjligt. Tydligen är det det!

Hela tiden, 24/7... Det är jobbigt för precis alla. Jag har dragit igång för mycket på en gång helt enkelt. Jag ser det klart och tydligt, och det gör min man med. Träning, utsättning av SSRI och försök att sluta röka. Därtill en stor oro över en annan sak som jag inte orkar ta upp i sammanhanget.

För att bena upp livet just nu:
Träningen - fungerar klockrent och över förväntan. Jag är duktigare än jag väntade väntade mig, och det är roligare än jag kunde ana. Mitt enda "problem" där är att tygla mig själv så jag inte ger mig på för mycket.
Utsättning av SSRI - jag mår inte så bra som jag hade hoppats på. Humöret är avskyvärt. Så lättretlig, förbannad och gråtig. Ingen går säkert. Men jag har ENERGIN jag saknar när jag äter dom. Med medecinen i kroppen är jag zombie och jag vägrar ha det så.
Försöket att sluta röka - skulle gå bättre om mitt psyke inte vore så kaotiskt som det är nu. Det gär åt helvete. Jag äter Zyban, och fysiskt är jag inte röksugen. Men jag flyger i taket för jag VILL röka, jag är van det. Det är min timeout att gå ut på balkongen och röka... Förra gången jag åt Zyban fungerade det perfekt. Då blockerade den både det psykiska och fysiska. Den här gången känner jag inte det minsta av den psykiska hjälpen. Men förra gången hade jag aldrig ätit SSRI. Nu har jag gjort det i nästan 10 år, kanske är jag avtrubbad? Så jag misslyckas, jag röker ändå. Det gör inte direkt att jag mår bättre med mig själv.

Jag är trött på mitt bitchmode. Och jag törs inte ens fundera på hur trött min älskade familj är på det. Jag sover uselt, och jag är världens surkärring dagarna igenom, med undantag av kvällarna efter jag kommer hem från träning.

Hur blir man snäll, glad och lugn när allt inom en är totalt kaos?

O och G sitter inne hos O och leker med bilar. Min älskade make har gått och lagt sig med A en stund. S är på curling.
Och här sitter jag ensam, i ett mörkt rum, med tända ljus och senaste avsnittet av Homeland.
Jag njuter!!

Det här är inte bra ju. Jag minns inte när G var på dagis sist? Är det inte magsjuka så är det hosta... Nu blir han hemma den här veckan med, hostan vill inte ge sig. Den är bättre men långt ifrån bra. Det blir alltså en vecka till med hajpad och uttråkad G. Han sällskapas av två magsjuka bröder, A och O.
Mitt i detta kaos sitter jag utan cigg och med ett djävulskt humör. Det är som det enda jag har i huvudet: Cigg cigg cigg!!! Men det är 100% psykist... All den fysiska abstinens som normalt uppstår när man slutar röka är helt utplånad av Zybanen. Tyvärr skulle det vara lättare att hantera fysiskt lidande än det här psykiska. Jag är inte röksugen, men jag VILL RÖKA för det är det jag är van att göra. Inre strider så det ekar om det vill jag lova.

Nästa vecka åker min älskade karl på kurs månad till torsdag. Jag avskyr det. Ledsna barn som saknar sin pappa. Och jag känner mig så ensam utan honom. Sängen blir så stor och tom... avskyvärt är det, förbannade utbildningar.

Jag känner mig lite mullefunk, så är det.
Ge mig en cigg nån? Bara en! Snälla??