Ja då blev det vinter igen. Stora boxhandskar singlar ner i sakta men ihållande mak. Lyckan från skolgården hörs ända hit och jag får allt hem en rödkindad och glad O idag. När jag åkte förbi där imorse såg jag honom i ett fullt pågående snöbollskrig, leendet syntes lång väg. (Nöjd mor noterade även att han hade handskar på sig, bra O!) G kvittrade som en sånglärka och morgonens mantra var "Nö! Nöööö mamma! Nö nö nö!!!"
De glada optimisterna på affärent kvittrade lika glatt att "Tänk vad skönt, snön gör allt så ljust!"...
Lägg av!!! Snön gör livet blött, kallt och snorigt!! Blöta barn, blöta kläder, blöta golv. Att få på alla kläder på morgonen är slitsamt och bökigt så till den milda grad att man får en rännil längs ryggraden av svett. Sen kommer man ut och den förvandlas till en isränna... Inte det minsta mysigt oavsett hur ljus världen än blir av snön. Sådeså!
Naturligtvis är sopen och isskraporna till bilen borta. Nogrann genomgång av garaget hjälpte inte heller. Till slut ringde jag käre maken som glatt meddelade att dom ligger på vinden. I en kartong.
Men varför i helskotta då???? Vad finns det för godtagbar anledning att ta dessa saker ur bilen, ur ett fristående dubbelgarage, lägga det i en kartong, och slutligen bära upp kartongen för 5 trappor och knöla in den på vinden??
Jag begriper det inte?!
Så jag gjorde som bitter Tant A har en förmåga att göra: Jag for till macken och köpte nytt.
Han i kassan på macken hade för övrigt samma inställning till vintern som mig, det är alltså inte bara jag som är en avart.
Jag tycker inte om vintern. Så är det faktiskt. Då kanske man inte ska bo utanför Åre... men det är ju inte vinter hela tiden. Bara nästan, känns det som.

Men okej, det FINNS några få mysfaktorer och positiva saker med vintern med, jag får väl erkänna det.
Det ÄR mysigt att sitta innanför i värmen och titta på snöflingorna som dalar ner så fint. Vintern är dessutom den perfekta tiden för te, böcker, en varm filt, raggsockor och massor med levande ljus! Och att köra i vinterväglaget är faktiskt kul...
Men framför allt är ungarna glada, om även om dom är blöta och kalla, och DET tycker jag om!

Och om 6 månader är det kanske, eventuellt, med lite tur, snöfritt igen.

När jag var liten var jag mammas flicka. På kvällen läste mamma alltid samma en dikt för mig. Varje kväll, samma dikt och en lång godnattramsa som var rutin. Massor med pussar och kramar. Kan inte minnas att jag sa godnatt åt pappa på samma sätt? Kan inte minnas mycket alls av pappa? Han fanns alltid där, men som en skuggfigur, för jag var mammas flicka.

Vi hade ett kliniskt rent hem, oavsett vart vi bodde. Mamma städade, från morgon till kväll, från golv till tak. Jag minns jag var stolt över det! Vårt hem var inte fint som andras, men det var banne mig renare! Vi hade inte alla fina statusprylar, men det vi hade var skinande rent.

Mamma bakade, lagade mat, kokade saft. Det ena mer avancerat än det andra. Till jul kokade hon syltor, gjorde pastejer, och egen ost. Pepparkakorna kom naturligtvis inte från färdigköpt deg inte. Allt var så perfekt!

Mina vänner avundades mig. "Lyllos dig, tänk om jag också kunde få ha en SÅN mamma!" Jag var stolt!

Jag och mamma!

När jag var 17 år dog hon. Fort och oväntat! Hon fick en astmattack som gjorde henne hjärndöd och efter ett par dygn i respirator fick dom "slå av" henne. Jag var chockad såklart. Att hon hade astma visste jag ju. Turerna in och ut på sjukhuset var många. Men att man faktiskt kunde DÖ av det var ett faktum väl gömt från mig. Visste inte. fast även om jag hade vetat hade jag ju inte väntat mig det. Sånt händer andra, inte mig. Inte oss. Men hon dog. Bara sådär. Rakt av utan förvarning.

Så stod jag där ensam med pappa. En pappa som jag kort och gott inte ens brytt mig om att lära känna för jag var ju mammas flicka. Behövde inte pappa ju! Plötsligt var det bara vi. Jag förlorade mamma och var tvungen att lära känna pappa. Han klarade inte av att bo kvar i samma lägenhet så vi flyttade till en stad, trängde ihop oss i en pytteliten tvåa och började sakta känna av varandra.

Sen den dagen mamma dog har jag haft mardrömmar. Så pass att läkare gett mig sömntabletter som dom vill jag ska äta dagligen. Det vägrar jag. Jag kan inte gå som en zombie hela livet. Istället har jag bara fått stå ut med att vakna natt efter natt i panik.

I drömmen dör min mamma. Personal från sjukhuset vill förbereda henne för begravning men jag vill inte, kan inte släppa henne, vill inte förlora henne. Så jag stjäl kroppen och gömmer henne under en soffa ute på balkongen. Ingen ska någonsin få ta henne ifrån mig! Men det är sommar, och värmen tar ut sin rätt. Mammas kropp börjar ruttna, falla i bitar, och jag börjar förlora henne ändå. Jag får panik, och beslutar mig för att äta upp henne. Om jag äter upp hennes förmultnande kropp har jag ju henne inom mig och kommer aldrig förlora henne!! Så jag gör det. Jag börjar uppifrån, med skalpen och håret, som faller av i stora stycken. Håret fastnar i min hals och jag börjar kvävas.

Det är då jag vaknar, med händerna runt halsen, hostandes för att få upp håret som sitter fast i min hals. Jag känner det!

Jag har små fragment i minnet, bilder av mamma och pappa, från min barndom. Det måste vara små bitar av mardrömmar jag minns. Jag måste ha haft dom drömmarna för jag var rädd att förlora mamma eftersom jag älskade henne? Jag kan se saker som att hon står mitt i en å och ska till att drämka sig, naken ibland, fullt påklädd ibland. Jag kan se henne hänga ut från en balkong för att hoppa och ta livet av sig, men pappa är där och drar in henne igen. Jag kan se henne bli omkullknuffad till golvet av pappa, jag kan se honom dra henne i håret längs golvet, bort från mig. det måste vara från drömmar jag haft, pga rädsla att förlora henne? För jag vet, att min pappa inte är en elak man. Han skulle inte döda en myra om han inte var tvungen. Så detta måste vara små dumma drömmar som lämnat spår. Så såg ju inte MIN verklighet ut!!

I maj 2009 var jag ner och hälsade på pappa i en vecka. Sedan mamma dog är pappa min klippa, min enda stora fasta klippa, min pappa. Värd så mycket för mig. den enda släkting jag har kontakt med, den enda som accepterar mig, bryr sig.

Under denna vecka hos pappa pratade vi mer än vi gjort någonsin förr. Om allt! Jag tror att det som ledde in oss i prat var att jag började fråga ut honom hur han ville ha sin begravning. Det är viktigt för mig att veta, så jag frågade rakt ut. Han blev glad, glad att jag vågade ta upp det. Glad att jag brydde mig. Så på något sätt gled samtalet över på min uppväxt.

Han öppnade mina sinnen totalt. Vände upp och ner på min värld. Fick mig att se och förstå. Allt föll på plats... 32 år fyllda med små fragment av drömmar? Drömmarna var inte drömmar, det var min jävliga barndom. Minnen jag förträngt! Nu är dom så tydliga, så hårda. Mer detaljerade och så brutala. Så många små saker jag funderat på men som är glasklara nu.

Klart som fan du gjorde mig till din lilla flicka och fick mig att älska dig så grymt mycket. Om du inte hade förblindat mig med gulligheter och presenter hade jag aldrig kunnat acceptera dig. Klart du bakade, lagade mat, kokade saft! Dom goda stunderna maskerade och döljde ju resten av dagen. Klart du städade tvångsmässigt! Det höll borta lukten av gammal fylla, spya...

Kom någon hem till oss såg dom ett perfekt hem, det serverades hembakade bullar i ett underbart hem som sköttes av den perfekta mamman!

Dom såg inte mamman som var full varje dag. Dom såg inte mamman som i fyllan förklarade grundligt för sin lilla dotter vilken ful, fet och oönskad unge hon var. Dom hörde henne inte förklara hur mycket lidande hon hade över att det barnet fanns. Dom hörde henne inte önska livet ur det barnet, och dom såg henne inte flyga på barnet fysiskt.

Dom såg ett perfekt hem, en perfekt liten familj.

Mamma var totalt nersupen, och jag var måltavlan för allt hennes lidande. Mina minnen var inte drömmar. Det var mamma, min fulla mamma, som slog, skrek, och försökte ta livet av sig. Dagligen. Ja, pappa drog henne längs golvet, i håret, bort från mig. Men av en anledning. Han skyddade mig.

När hon dog, blev vi fria. När jag fick reda på allt detta, slutade jag drömma.

HUR kan man glömma, förtränga sådant? När pappa pratade kom allt på plats, saker han inte ens nämnde dök upp och gjorde bilderna hela. Så uppenbart. Så självklart. Hur kan man glömma?

Min saknad är mindre nu. Min respekt för dig är bortblåst mamma. Jag undviker din grav mamma, inte planterat som jag brukar, inte tänt dina ljus. Jag kan inte. Jag drömde om att en dag få döpa ett barn efter dig mamma... Det kommer aldrig att hända.

Hur fan kunde du behandla mig så?
Vilken normalt funtad kvinna väljer tabletter och sprit framför sitt barn?

Igår var det då dags för gymet igen. Gruppträning med ledare minsann. 60 minuter brutalt svettande på GetUp Cirkelträning. Med fokus på styrka och kondition. Det var fullsatt och blandningen av folk var total! Unga, medelålders, pensionärer. Några totalt otränade, några med en jäkla fart, och mitt i allt en grymt fittad bodybuilder.
Jag slet som ett djur, och fick brutalt inse att vissa muskler är... obefintliga.
Armhävningar, situps och dips lär det bli smygträning på här hemma!
När det var klart och vi satt på varsin matta för stretching följt av avslappning hände något knök med mitt lår. Jag bände till åt fel håll på något sätt när jag skulle sätta mig ner och smärtan var och är brutal. Det fick tillochmed bli en Voltaren när jag skulle sova. Lite bättre känns det idag men det gör elakt ont. Men det ger sig det med!

Det var så extremt mycket roligare än jag trodde! Den dumma rädslan jag har att bli utstirrad och skrattad åt fick gömma sig i ett hörn och skämmas över sin existens. ALLA var glada, trevliga och väldigt uppmuntrande!! Jag fick beröm både av ledare och deltagare faktiskt.
Det var häftigt att vara där och jag längtar till nästa onsdag. Det är lyckligt jag konstaterar att DET DÄR SKA JAG FORTSÄTTA MED!!

Idag är det dags igen. Jag ska på GetUp Cirkelträning. En gruppträning. I spegelsal. *ryser*
Det känns nervöst som fasen, så är det. Visserligen är vattengymnastiken en gruppträning men det går inte att jämföra ändå. Så det blir som ändå första gången för mig...
Men nu är det såhär. Endera stressar jag upp mig och är ett totalt nervvrak hela dagen, eller så skärper jag till mig, biter ihop och får det här gjort.
Så jag ska gå in med själ och hjärta för att skärpa mig. Jag fixar ju det här, DET vet jag. Oavsett hur nervös jag än är och oavsett om jag sitter i bilen utanför och gråter innan jag vågar gå in - jag vet med 100% säkerhet att jag faktiskt går in och får det gjort! Så det är ett enormt energimissbruk att gå här och må dåligt, för slutresultatet blir ju bra iallafall.
Så många dumma, självdestruktiva vanor jag har att bryta.
Maten är en ytterligare sådan. Jag äter för sällan, för lite, och har svårt att veta vad som är rätt och fel att äta.
Ofta kan jag låta bli att ära för jag tycker det är tråkigt, jag har ingen aptit. Jag har gjort en GBP för några år sedan och sen dess upplever jag inte hunger på samma sätt som andra. Men för att orka träna och för att kunna gå ner i vikt måste jag skärpa mig på den fronten med. Nu känner jag att det faktiskt inte räcker med att försöka äta. Jag måste sätta mig ner och strikt göra en matplanering där det står när jag ska äta, vad jag ska äta och hur mycket. Sen måste jag följa det med... En matdagbok där jag ärligt skriver vad jag varje dag stoppar i munnen tror jag kan hjälpa med. Då kan jag få en medvetenhet över vad jag äter, och varför jag äter det. Tyvärr tror jag att jag pillar i mig fel saker och det gör aptiten sämre. Jag är allt för duktig på att utnyttja genvägar och fuska. Tex är ju en banan till frukost väldigt mycket enklare och bekvämare än havregrynsgröt. Och bekvämast av allt är att hoppa över frukosten helt och istället fylla min lilla mage med svart kaffe. Som i sin tur rinner vidare direkt, så jag kan fylla på med mer svart kaffe. Så tillslut kommer blodsockerfallet som ett brev på posten, jag "dumpar" och äter något fel i ren desperation. I flera månader har jag haft en oskriven bok liggande. Jag tycker den är så fin, det blev kärlek vid första ögonkastet när jag såg den. Sen dess har den legat, fint undangömd, för jag vill spara den till något speciellt. Kanske det är det här? Kanske är det min matdagbok det ska bli?

Just nu sitter jag och väntar på att en sjuksköterska specialiserad på rökavslutning ska ringa mig. Mitt mål med det är Zyban. Jag behöver hjälp med att sluta röka... Det mesta klarar jag allt själv om jag ger mig den på det. Men jag måste erkänna att det här med rökningen fixar jag inte.
Jag började röka 3:e mars 1994. Jag var 17 år och hade just sett min storrökande astmatiker till mor dö efter att vi stängt av respiratorn. Min reaktion var att var inte hennes liv värt mer så är väl inte mitt det heller. Kunde hon röka ihjäl sig så kan väl jag...
Så jag gick från IVA på Akademiska Sjukhuset till Pressbyron och köpte mitt första paket Prince. Dummare beslut än så är svårt att ta.
Efter 8 år som rökare fick jag till slut mirakeltabletten Zyban. Jag VILLE röka, och tro mig - jag försökte. Men tabletten gjorde att det var så vidrigt, jag mådde så fysiskt dåligt av det... Jag hade inget val utan var tvungen att låta bli.
Och jag var rökfri 4 år utan problem! Sen skulle jag ju bara smaka... Och jag har smakat ett paket om dagen sedan dess.
Att då försöka ändra sitt liv till det bättre vad gäller hälsa... Det känns som ett äckligt hyckleri att mitt i det dra i mig dom äckliga cigaretterna. Jag vill inte längre, men hur jag än försöker så misslyckas jag med att sluta. Nu vill jag ha den hjälpen, Zyban. Det har jag velat i många år iochförsig, men den tableeten får inte kombineras med den SSRI jag har ätit. Nu när jag fått bort dom ur systemet kanske jag kan få den hjälpen. Jag hoppas!!

Trots alla mina larviga nojjor och rädslor så känns det som om ingenting är omöjligt!

Jag tror det är avsaknaden av min tablett som gör sig känd... Jag mår lite mysko. Yrslig och seg, som om mitt inre laggar. Vrider jag huvudet åt sidan känns det som ögonen och allt invändigt kommer efter. Som om mitt inre har en svarstid på 1,5 sekunder. Känns lite.. groovy.
Jag har lite svårt att koncentrera mig med, vilket var väldigt obehagligt när jag körde bil...

Men men... Jag vinglar vidare i livet och väntar på att det ska gå över.

Enkelt och gott!!

Tre dagar i veckan går G på dagis, 5 timmar per dag. Man behöver alltså inte mer lek och socialt umgänge har en byråkrat någonstans beslutat.
Det är paradiset för G, man KAN inte älska dagis mer än vad han gör helt enkelt!
Det innebär dock att dessa tre mornar är det eld i baken på honom från det att han öppnar sina små blå klockan 06.00 Men vi får inte vara på dagis före kl 09.00 Det går att hålla honom relativt lugn sålånge O är hemma, men när han går klockan 08.00 är det kört. Då blir det hysteriskt bråttom och G klär på sig skor, jacka och mössa och vrålar GAGIIIIII!!! Iochförsig snofsigt attvara så duktig att klä sig vid den ringa åldern...
Till slut ger mor upp och sätter ungarna i bilen för att få tyst på honom. Och ALLTID 30-45 minuter för tidigt. Och där är vi nu.
G sitter och lallar i bak och är jätteglad för han är påväg till GAGIIIIII, A kompar muntert och mor sitter och bloggar för att få tiden att gå.
Personalen på macken måste undra varför denna kvinna intar deras parkering tre mornar i veckan...

GAGIIIIII MAMMA!!! GAGIIIIIIIII!!!

Nu släpar jag min möra kropp till sängs och säger godnatt.
Ikväll lägger jag mig leende, stolt över min egen bragd, och jag kommer sova som en baby!