När jag var liten var jag mammas flicka. På kvällen läste mamma alltid samma en dikt för mig. Varje kväll, samma dikt och en lång godnattramsa som var rutin. Massor med pussar och kramar. Kan inte minnas att jag sa godnatt åt pappa på samma sätt? Kan inte minnas mycket alls av pappa? Han fanns alltid där, men som en skuggfigur, för jag var mammas flicka.

Vi hade ett kliniskt rent hem, oavsett vart vi bodde. Mamma städade, från morgon till kväll, från golv till tak. Jag minns jag var stolt över det! Vårt hem var inte fint som andras, men det var banne mig renare! Vi hade inte alla fina statusprylar, men det vi hade var skinande rent.

Mamma bakade, lagade mat, kokade saft. Det ena mer avancerat än det andra. Till jul kokade hon syltor, gjorde pastejer, och egen ost. Pepparkakorna kom naturligtvis inte från färdigköpt deg inte. Allt var så perfekt!

Mina vänner avundades mig. "Lyllos dig, tänk om jag också kunde få ha en SÅN mamma!" Jag var stolt!

Jag och mamma!

När jag var 17 år dog hon. Fort och oväntat! Hon fick en astmattack som gjorde henne hjärndöd och efter ett par dygn i respirator fick dom "slå av" henne. Jag var chockad såklart. Att hon hade astma visste jag ju. Turerna in och ut på sjukhuset var många. Men att man faktiskt kunde DÖ av det var ett faktum väl gömt från mig. Visste inte. fast även om jag hade vetat hade jag ju inte väntat mig det. Sånt händer andra, inte mig. Inte oss. Men hon dog. Bara sådär. Rakt av utan förvarning.

Så stod jag där ensam med pappa. En pappa som jag kort och gott inte ens brytt mig om att lära känna för jag var ju mammas flicka. Behövde inte pappa ju! Plötsligt var det bara vi. Jag förlorade mamma och var tvungen att lära känna pappa. Han klarade inte av att bo kvar i samma lägenhet så vi flyttade till en stad, trängde ihop oss i en pytteliten tvåa och började sakta känna av varandra.

Sen den dagen mamma dog har jag haft mardrömmar. Så pass att läkare gett mig sömntabletter som dom vill jag ska äta dagligen. Det vägrar jag. Jag kan inte gå som en zombie hela livet. Istället har jag bara fått stå ut med att vakna natt efter natt i panik.

I drömmen dör min mamma. Personal från sjukhuset vill förbereda henne för begravning men jag vill inte, kan inte släppa henne, vill inte förlora henne. Så jag stjäl kroppen och gömmer henne under en soffa ute på balkongen. Ingen ska någonsin få ta henne ifrån mig! Men det är sommar, och värmen tar ut sin rätt. Mammas kropp börjar ruttna, falla i bitar, och jag börjar förlora henne ändå. Jag får panik, och beslutar mig för att äta upp henne. Om jag äter upp hennes förmultnande kropp har jag ju henne inom mig och kommer aldrig förlora henne!! Så jag gör det. Jag börjar uppifrån, med skalpen och håret, som faller av i stora stycken. Håret fastnar i min hals och jag börjar kvävas.

Det är då jag vaknar, med händerna runt halsen, hostandes för att få upp håret som sitter fast i min hals. Jag känner det!

Jag har små fragment i minnet, bilder av mamma och pappa, från min barndom. Det måste vara små bitar av mardrömmar jag minns. Jag måste ha haft dom drömmarna för jag var rädd att förlora mamma eftersom jag älskade henne? Jag kan se saker som att hon står mitt i en å och ska till att drämka sig, naken ibland, fullt påklädd ibland. Jag kan se henne hänga ut från en balkong för att hoppa och ta livet av sig, men pappa är där och drar in henne igen. Jag kan se henne bli omkullknuffad till golvet av pappa, jag kan se honom dra henne i håret längs golvet, bort från mig. det måste vara från drömmar jag haft, pga rädsla att förlora henne? För jag vet, att min pappa inte är en elak man. Han skulle inte döda en myra om han inte var tvungen. Så detta måste vara små dumma drömmar som lämnat spår. Så såg ju inte MIN verklighet ut!!

I maj 2009 var jag ner och hälsade på pappa i en vecka. Sedan mamma dog är pappa min klippa, min enda stora fasta klippa, min pappa. Värd så mycket för mig. den enda släkting jag har kontakt med, den enda som accepterar mig, bryr sig.

Under denna vecka hos pappa pratade vi mer än vi gjort någonsin förr. Om allt! Jag tror att det som ledde in oss i prat var att jag började fråga ut honom hur han ville ha sin begravning. Det är viktigt för mig att veta, så jag frågade rakt ut. Han blev glad, glad att jag vågade ta upp det. Glad att jag brydde mig. Så på något sätt gled samtalet över på min uppväxt.

Han öppnade mina sinnen totalt. Vände upp och ner på min värld. Fick mig att se och förstå. Allt föll på plats... 32 år fyllda med små fragment av drömmar? Drömmarna var inte drömmar, det var min jävliga barndom. Minnen jag förträngt! Nu är dom så tydliga, så hårda. Mer detaljerade och så brutala. Så många små saker jag funderat på men som är glasklara nu.

Klart som fan du gjorde mig till din lilla flicka och fick mig att älska dig så grymt mycket. Om du inte hade förblindat mig med gulligheter och presenter hade jag aldrig kunnat acceptera dig. Klart du bakade, lagade mat, kokade saft! Dom goda stunderna maskerade och döljde ju resten av dagen. Klart du städade tvångsmässigt! Det höll borta lukten av gammal fylla, spya...

Kom någon hem till oss såg dom ett perfekt hem, det serverades hembakade bullar i ett underbart hem som sköttes av den perfekta mamman!

Dom såg inte mamman som var full varje dag. Dom såg inte mamman som i fyllan förklarade grundligt för sin lilla dotter vilken ful, fet och oönskad unge hon var. Dom hörde henne inte förklara hur mycket lidande hon hade över att det barnet fanns. Dom hörde henne inte önska livet ur det barnet, och dom såg henne inte flyga på barnet fysiskt.

Dom såg ett perfekt hem, en perfekt liten familj.

Mamma var totalt nersupen, och jag var måltavlan för allt hennes lidande. Mina minnen var inte drömmar. Det var mamma, min fulla mamma, som slog, skrek, och försökte ta livet av sig. Dagligen. Ja, pappa drog henne längs golvet, i håret, bort från mig. Men av en anledning. Han skyddade mig.

När hon dog, blev vi fria. När jag fick reda på allt detta, slutade jag drömma.

HUR kan man glömma, förtränga sådant? När pappa pratade kom allt på plats, saker han inte ens nämnde dök upp och gjorde bilderna hela. Så uppenbart. Så självklart. Hur kan man glömma?

Min saknad är mindre nu. Min respekt för dig är bortblåst mamma. Jag undviker din grav mamma, inte planterat som jag brukar, inte tänt dina ljus. Jag kan inte. Jag drömde om att en dag få döpa ett barn efter dig mamma... Det kommer aldrig att hända.

Hur fan kunde du behandla mig så?
Vilken normalt funtad kvinna väljer tabletter och sprit framför sitt barn?

 

skrivmoster

25 oktober 2012 10:31

Först börjar det så "gulligt" och allt är rena tomtebolyckan. Plötsligt raseras allt och en hemsk verklighet träder fram. Det är omtumlande och skakande att läsa det du skriver. Jag som levt så skyddat och aldrig någonsin behövt befara något av det du beskriver ... jag blir ordentligt berörd och fruktansvärt ledsen å dina vägnar. Din fråga sist i texten kräver verkligen sitt svar! Jag är glad att du och din pappa fann varandra. Tack för att du delade med dig av det svåra, som du burit inom dig. Varma kramar!

Anna

25 oktober 2012 10:46

Tack för ger av din tid och läser Moster. Jag är glad att du levt skyddad, jag önskar så att alla fick det.
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag kom jag hem från jobbet och de två små, 3 och 5 år gamla, ville stanna ute och leka i snön. Efter ett förhör för att vara säker på att dom vet vad som är förbjudna områden så blev det så. Första gången ensamma ute! Jag gick in, packade in mjölk...

Jag får inte ledigt i jul och mellandagarna... Det är få som får det på jobbet pga brist av vikarier och besparingar. Jag VET, vuxenlivet är så. Alla kan inte få ledigt samtidigt osv. Men det skiter väl jag i!! Jag vill ha ledigt!! Kommunhelvete och ...

Fick just en kyl/frys levererad. Upp till farstubron är det två låga trappsteg. Men vet ni? Man KAN visst inte få upp en kyl/frys som väger 69 kilo uppför 2 låga trappsteg med en pirra. Nej. Absolut inte. Bäst att ställa den två meter ut på gården is...

Ingen jul utan Christollen, aka Stollen. Det tyska julbrödet som är tungt och kompakt nog att använda som vapen. Hittils har jag alltid köpt det färdigt, så även i år, och det är långt ifrån gott. Lika bittert äter jag det varje jul.... Varför? Jom...