Helgen har snart passerat och det väntas nu en veckas lov. Gårdagen gick åt till riktigt rejäl städning. Träningsskor, svettband och lurar i öronen med härlig tung-gung. Jag gav järnet och jag svär det var ett träningspass hela dagen. Musiken gjorde att jag hade KUL. Jag dansade med sopborsten, spelade både luftgura och drog några accord på en vaccuumpackad bäddmadrass. Gårdagens motto var att det blir inte roligare än man gör det!
Idag är jag svajjig. Inte den vanliga bergochdalbanan jag är van med utan snarare Fritt Fall. Jag smyger lugnt och sakta upp till toppen, hinner njuta av det en sekund, sen faller jag fritt, fort fort fort, rakt ner i botten. Jag pendlar mellan gråt, vrede och "huvudet ovanför ytan" men bättre än så vill det som inte bli. Hörlurar i, hög volym och tack gode Gud för Bandit!
Min vän, M, har ringt. Jag hade ljudet av och märkte det inte.
Nu är det så att jag har inte hört av mig till henne sedan i onsdags. Det gör att jag vet att hon är sur. Jag vet att när hon väl får tag på mig slår hon på sin "Jag-är-ensammast-i-världen-och-ingen-tycker-om-mig-röst" och frågar något i still med "Vill inte vara min vän längre?". Som vanligt alltså. Och hur mycket jag än önskar jag kunde det så kan jag inte svara henne ärligt. Istället klämmer jag ur mig en vit lögn, om sjuka barn och stressiga dagar, och drar säkert till med att jag saknat henne med. När sanningen är något helt annat. Men HUR förklarar jag för en som ser mig som sin själsfrände? Jag vet att sanningen knäcker henne ju? Jag har inte saknat henne, tvärtom har jag njutit av att få vara ifred och ha fokus på MIG.
Det här med att ändra sitt levnadssätt, träning och dyl, det är något hon vill och behöver med. Men hon är fast i stadiet självömkan och är inte redo att ta tag i saken. Nu när jag kommit igång förväntas jag ta med henne i det. Ordna provträning på gymmet, driva på henne, pusha och uppmuntra henne i det här. Men jag är helt ny i den här världen. Dessutom har jag fem personer till i min familj utöver mig själv att ta hand om. Den energi jag har kvar efter att ha gett av den till barnen och maken behöver jag mer än väl till att pusha och driva mig själv. Det är inte så att jag bara bytt personlighet och vaknar som den nya människan varje morgon... Varje dag måste jag ju hantera mig själv och få mig på rätt spår. Min naturliga inställning på morgonen är fortfarande att hoppa frukosten och ta en latte och en bulle istället. Varje dag är en kamp mot mig själv än. Och även om jag vinner kampen varje dag (nästan) så är det inte lätt. Jag ÄR inte kapabel att driva både henne och mig. Även om jag indviker henne rent fysiskt så finns ju samvetet och tankarna. Så likt förbannat lägger jag nu massor med energi på henne med det... Energi jag hade behövt lägga på annat.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Att vara oärlig med henne och inte säga som det är är fegt och äcklar mig. Men jag törs inte annat just nu ju!!

Just nu har jag en deg som står och växer till sig.

En kalljäst vetedeg som ska bli till stora bullar fyllda med Nöt Creme.
Jag älskar att baka. Det spelar ingen roll vad jag bakar, bara jag bakar. Problemet är ju att jag kan inte hålla på och äta allt... Jag smakar en bit, dvs en brödskiva, en kaka eller en bulle, beroende på vad jag bakar, inte mer. En del fryses in, resten äter dom andra. Men jag har ju ganska stora barn och kan inte hålla på och göda dom heller... Inte har jag något socialt nätverk jag kan praka på hembakat heller. Kan man smyga ner bullar och kakor i brevlådan på brandstationen tro? Eller donera till äldreboendet? Jag VILL ju baka ju! Men vem ska äta eländet? Dagis/skola är uteslutet, där ska det inte knölas in bakverk i barnen anser jag.

Vilka I-landsproblem va? Men så är det...

...vid första ögonkastet blev det idag på en loppis när denna varelse föll i blickfånget. Jag vet inte vad det är eller vem det föreställer. Kan det vara Buddha måntro? Och vaför har denne skapelse ett medvetet skadat öga?
Jag vet inte alls jag. Men jag vet att av någon undermedveten orsak var tvungen att ta med den hem. Hade jag inte gjort det hade jag varit tvungen att åka tillbaka efter en släng av ångest.

Det senaste dygnet blev lite rörigt. Jag vaknade ledsen igår pga halsbandet och det kändes som att dagen nog inte skulle bli veckans bästa. Det blev den inte heller...

G var grinig för det var inte dagis så han plöjde runt och hade fokus på att reta lillebror och försöka slå personligt rekord i antal decibel han kunde komma upp i. 90 minuter tidigare än normalt åkte han isäng, för mor höll på drivas till vansinne.
Lillebror A som alltid sover middag kl 9.30 fick inte sova som han skulle och blev grinigare och grinigare för varje minut som gick. Han somnade 9.30, väcktes 9.35 av en ylande G. Han somnade 10.20, och väcktes 10.25 av en ylande G. Han somnade 12.30 då maken var hemma på lunchen och jag var ute... men 12.40 kom jag hem och då vaknade A. 13.30 somnade han igen.. och väcktes 15 minuter senare av min telefon... Då gav vi upp.
Övertrött A somnade sen inte förrän 20.30, men då däckade han som en klubbad säl stackarn.

Jag var till polisen klockan 12.00 Här i byn får vi koncentrera all kriminalitet och övriga polisärenden till mån-ons-fre mellan 12.00-15.00, ty det är bara då vi har bemanning på stationen. Naturligtvis var det inte bara jag som "måste passa på när det är öppet" och jag fick köa 30 minuter... Bara för att få beskedet att lokalt tar dom inte emot sk. förlustanmälningar. Jag måste alltså ringa 114 14.
Hem igen, ettrig och sur... Och telefonkö för 40:- innan en trevlig dam lät meddela att förlustanmälningar visst ska ske lokalt. Men hon tog min anmälan och var trevlig att prata med. Men ändå.... *mummel*

Telefonsamtalet 13.45 var S's assistent som meddelade att det varit lite handgemäng på skolan. S hade fått ett vredesutbrott och flygit på en annan med gymnastikpåsen som vapen. Det hade blivit samtal med den andres föräldrar, kurator, lärare och skolsköterska. Den andra har potential för medverkan på Dramaten och resultatet av det hela blev som han önskade. Uppmärksamhet och tycka-synd-om. Att ta till med handgemäng är inte på något sätt okej eller accepterat, och det vet S med. Men hans assistent sa: "Såhär mellan dig och mig, även om det inte är okej alls, så var det befogat."
Det låg mycket provokation bakom innan S exploderade. Nåja...
S blev skadad i bråket, och blev hemskickad av skolsyster med order om läkarbesök och röntgen.
Vi tillbringade 2 timmar på vårdcentralen, inget syntes på röntgen tack och lov. Alvedon blev det enda av det...
Tummen var svullen och hemskt ond, men idag är den bättre så det var nog inte så farligt.

Så var det Zyban. Tre dygn väntade jag på att sköterskan skulle ringa, sen ringde jag igen. "Oj då, har hon glömt det?" Dom skulle återigen be henne ringa.. och tre timmar senare gjorde hon det. En kvinna som lät som monoton sirap. Hon var inte alls så villig och enkel som jag hoppats på. Nu skulle det plötsligt vara samtal, stöd och läkarkontakter för att få Zyban. Nej tack sa jag, ge mig tabletterna så fixar jag resten själv. "Jamen vi skulle kunna träffas på tisdag och samtala lite om det här, och så kan vi boka in en läkartid åt dig sen när vi är klara du och jag!"
Jag har märkt att det är lättare att få som man vill inom vården om man är brutalrak och bestämd, men utan att vara otrevlig. Så jag svarade att jag varken har intresse eller behov av att samtala och träffa henne, utan kort och gott vill ha ett recept utskrivet. Till slut fick jag en telefontid med läkare så kunde jag "uttrycka mina önskemål där" istället. Strax efter 16, när jag redan sitter hos en läkare med S, ringer en annan läkare mig. Lite humor, för genom väggen hör jag läkaren på andra sidan prata med mig i telefon... Jag sa: "Jag vill ha Zyban, jag har ätit det förr, och jag önskar inga samtal och prat." Han svarade: "Mmhm, ja då har du receptet på Apoteket nu, läs bipacksedeln, och lycka till med rökstoppet!"
Tant A är MYCKET nöjd med det, tack Farbror Doktorn!
Glatt stormade jag till Apoteket med känslan av "Nu jävlar!!" men naturligtvis hade dom ingen Zyban hemma. Inte grannbyns Apotek heller... Så typiskt. Men har jag väntat flera år så ska jag väl kunna vänta 4 dagar till då.

Mitt i kaoset med handgemäng, skadade tummar och osammarbetsvilliga sköterskor slängde jag i mig lite spagetti och köttfärssås. Med betoning på slängde. Jag insåg efteråt att jag nog inte hade tuggat spagettin utan bara svalt rakt av. Det är hemskt dumt att göra så när man gjort en GBP kan jag meddela. Otuggad mat kan fastna i den lilla  passagen från mage till tarm, och precis det gjorde det. Smärtan av det är obeskrivlig lärde jag mig igår. Från eftermiddagen till midnatt kräktes jag med flit säkert 50 gånger, i desperata försök att få det att lossna, spola ur magen. Jag gick här och grät av smärta och skakade, både maken och S tjatade och bråkade om att tillkalla ambulans. Jag vägrade, men hade det blivit ett uns värre hade jag helt enkelt inte haft något val. Om inte maten lossnar av sig själv måste dom gå in med gastroskopi och ta bort det. Från klockan 15.00 till 02.00 fick jag inte ens i mig vatten för magens inställning är "Hörrö du, det är FULLT här, ta tillbaka det där!!". Jag vaknade flera gånger sen med en fruktansvärd huvudvärk, och hunger. Vätskebrist utan tvivel, så jag drack en hel del under natten men vågade inte äta nägot. Idag känns det bra igen, och jag utesluter härmed spagetti och nudlar i alla former från min kost. Better safe then sorry.

...fick sig en känga av Tant A idag:

"Till Plasto. Under försommaren 2012 köpte vi en liten traktor med släp av märket Plasto. Pojken vår var under 3 år, men det fanns ingen varning på leksaken och därav ska den vara säker även för de allra minsta. Det tog mindre än en timme innan vår son hade svalt en 3 cm lång metallpinne som lossnade från traktorn. Han hade fruktansvärt ont och panik. Vi fick kontakta akuten, fick råd om vad att mata honom med för att pinnen skulle kunna ta sig igenom hans mage och tarmar utan att ge inre skador. Fick han mer ont skulle vi akut in för röntgen och ev operation. Tack och lov kom metallen ut den naturliga vägen en vecka senare, men oron var inte kul alls. Att sånt inte ska ske pga en leksak som är säker för alla åldrar förstår ju både vi, ni och Ica Supermarket som snabbt tömde leksakshyllan. Ica ringde er och rapporterade händelsen. Vi ringde er, många gånger, för att berätta vad som hänt så olyckan ska kunna undvikas i framtiden. Inte förrän i juli var kontakten med er upprättad ordentligt. Den vi pratade med, som jag tyvärr inte antecknade namnet på, var väldigt trevlig och tillmötesgående. Han avslutade samtalet med att säga att han beklagade det som skett och skulle som plåster på såren så att säga "skicka ett stort paket med leksaker så pojken får fullt upp och kul hela sommaren". Jättekul tyckte vi, oväntat eftersom vi inte ringde griniga och ville ha kompensation. Så sprang vi här hela sommaren och kollade brevlådan med pojken i förväntansfullt släptåg. Nu är det snart november, och världen är vit av snö. Sommaren, och hösten, passerade utan det efterlängtade paketet. Var det bara tomt prat, eller menade han sommaren 2013 måntro?"

Det skickade jag till 4 av de högre inom företaget. Väntar med spänning på svar!

Jag föll för det igen. Välgörenheten. Jag önska jag kunde, med ett litet fniss, påstå att det här var första gången... Men nej då! Det händer gång på gång på gång.

Idag samlar Kupan, Röda Korset in pengar till Världens Barn. Alla pengar dom får in från fiket går till det. Och utan tvivel är ju det strålande. På fredagar har dom inte bara dom vanliga smörgåsarna, småkakorna, bullarna och sockerkakan utan även en bakelse. Jag fikar sällan där men händer det blir det en smörgås. Jag har inga problem att motstå kaffebröden.
Utom idag. För idag går pengarna från varje bit Budapestrulle till Världens Barn. Hur fruktansvärd och sniken vore jag inte om jag förvägrade dessa stackars barn mina 20 kronor. Nej vet ni vad, en så hemsk människa är jag inte!! Så det är klart jag köper en... nej två faktiskt. För maken måste ju få godsak han med. Omtänksam som jag är. Så åkte jag hem, med dessa gräddbomber i en liten kartong. Väl hemma står jag och knölar snabbt in min bit i munnen samtidigt som jag gör välling. Den så fylld av grädde så det liksom växer i munnen. Faktiskt är det bara äckligt. Och inte blir det mindre äckligt när jag plötsligt slås av den insikten att JAG HAR GÅTT PÅ DET IGEN!!

Jag köper saker jag INTE VILL HA för det är för en välgörande sak.
Fula nyckelringar och väskor från Unicef. Rosa godispåsar, reflexer, blombuketter, almanackor och toalettpapper från Cancerfonden. Vidrigt feta bakelser för Världens Barn.
Ja det är bara ett axplock...

Jamen det går ju till en bra sak, säger du kanske. Ja men det är inte det det handlar om. Det är mina hjärnspöken som brutalt utnyttjar välgörenhet för att få mig att köpa skit. Ofta ätbart sådant dessutom, som jag mår dåligt i dagar över sedan. En bit Budapestrulle var väl inte så farligt kan tyckas... men jag köpte inte ens för jag var sugen och ville ha. Jag köpte för tillfälle gavs!!

Jag ska sluta gå på sånt här. Det är bara internt hyckleri. Nästa gång ordet välgörenhet kommer ivägen för mitt förnuft ska jag bidra med en peng, inte med dumhet.

För många år sedan fick jag ett guldhalsband med ett hjärta på av min älskade make. Det halsbandet betyder så mycket för mig, för mig är det ovärdeligt. Nu är det borta...
Jag har det på mig jämt, det har suttit på sen den dag jag fick det. Så igår kände jag mig plötsligt så naken och kall om halsen, och det var borta!!
Jag började gråta som ett barn, vände uppochner på lägenheten och letade febrilt., men jag hittar det inte. Jag vet inte om det försvann i onsdags eller igår, och det gör att det kan vara tappat på gymet, i 4 olika butiker eller på dagis. Eller ute, under all snö. Jag har meddelat 3 butiker och ska till den fjärde idag. Dagis vet om det. Jag ska till Polisen här och berätta med.
Chansen att någon hittar det och lämnar in det är minimal... I dagens samhälle är folk korpar, det finns inte många som inte får dollartecken i ögonen om dom hittar guld på marken.
Men det finns ju en liten, liten chans att någon omtänksam, rar och ärligt människa hittar det!
Ärligt talat ser jag det som borta, jag kommer aldrig få se mitt älskade halsband igen.
Jag är så innerligt ledsen över det här, ledsen så det gör ont i mig.
Maken försöker trösta, säger det är sånt som händer, säger att jag ska få nytt. Men det är ju inte det det handlar om. Jag vill inte ha ett halsband... jag vill ha DET halsbandet!!
Varje gång jag känner där det lilla hjärtat borde vara rinner tårar...

Idag skulle jag köpa Mascarpone. Jag ska göra citronsorbet och då behöver jag det. Jag är stamkund på Ica och det ska vara ett riktigt nödfall innan jag
förärar Coop med min närvaro....

Men på Ica hittade jag ingen Mascarpone. Jag pratade med killen som sköter den avdelningen, och han berättade med märkbar frustration att hans Mascarpone av okänd anledning inte hade funnits med i leveransen.

Smågrinigt blev jag tvungen att släntra in på Coop. Samma avsaknad av Mascarpone där. Jag fick tag på den mejeriansvariga damen och frågade.
Jag fick en lång föreläsning om att dom minsann ALDRIG har Mascarpone för det är omöjligt att sälja för absolut INGEN köper det. Så blev hon tyst 4 sekunder och sa sen motvilligt: Fast just idag har jag det för av någon okänd anledning har vi fått en kartong av eländet levererat av misstag.

Släng dig i väggen Sherlock, och tillåt mig säga AHA!!

...att det fanns flera verser i Blinka lilla stjärna.

Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar var du är. Fjärran lockar du min syn, likt en diamant i skyn. Blinka lilla stjärna där. Hur jag undrar var du är.

När den sköna sol gtt ner, strax du kommer fram och ler, börjar klar din stilla gång, glimmar, glimmar natten lång. Blinka lilla stjärna där. Hur jag undrar var du är.

Vandraren på nattlig stig, för ditt ljus, han älskar dig. Han ej hade sett att gå, om du inte glimmat så. Blinka, lilla stjärna där. Hur jag undrar var du är.

Ofta du med blick så fin, tittar genom min gardin. Sluter ögat ej förren, solen visar sig igen. Blinka, lilla stjärna där. Hur jag undrar var du är.