...alltid alkoholist.

Jag lurades verkligen. Gick på hennes spel, föll för hennes manipulation.
För nio månader sedan köpte hon ett hus i en liten by 60 mil från staden där hon var en hemlös, drogmissbrukande alkoholist. För att starta om efter vård, provboende osv, långt ifrån gamla vänner och vanor. Och det gick bra!! Hon skötte sig, skaffade pojkvän som är normal, lämnar urin- och blodprover och är en mästerlig medborgare. Nya vänner, ny start, precis som vi nervöst hoppades på ju. Allt rullade på!! Så pass bra att jag börjar känna den där syskonkärleken som senaste 20 åren varit ersatt av hat och avsky. Jag börjar känna för henne, men självklart litar jag inte på henne. Inte förrän hon bevisat att man KAN lita på henne. Sakta men säkert ökade min tillit, för allt gick ju så bra!! Sa hon...

Idag tyckte jag hon varit tyst för länge på FB så jag kollade hennes sida. Via hennes sida hade hennes pojkvän skrivit till mig. Han har inte mig på FB så i hopp om att jag skulle läsa hennes sida skrev han till mig på hennes "vägg". Bad mig att ringa och skrev sitt nummer.

Jag ringde. I 40 minuter pratade jag med honom, och uppblandat med gråt berättade han allt.

Under dom här nio månaderna har hon inte alls varit nykter och skötsam. Hon dricker 1-2 ggr i veckan, och ibland super hon till under några dagar och halsar 70%-ig sjukhussprit. Ibland far hon tillbaka till sina gamla hemtrakter och kan vara borta ett par veckor. Hon super ner sig, slåss, får vård, far hem. Spelet fortsätter. Hon ringer, pratar, är glad, så normal hon nu kan vara. Och jag, min dumma jävel faller för det. Under dom här nio månaderna har Polisen tagit henne NIO gånger. Pga våld, hot, fylla, droger. Hennes pojkvän har hon flygit på fysiskt ett par gången men han har bara tillkallat polis en gång. Han ber mig gång på gång att inte berätta vad han berättat för han är genuint rädd för vad hon skulle göra om hon visste att han berättat.
Hon har blivit paranoid. Släcker ner allt i huset och smyger omkring innanför fönstren med en stor slaktkniv. Någon "kan komma för att ta henne" säger hon. En gång hade hon kniven i handen i över ett dygn. Men inget av detta visste jag. För jag gick på hennes jävla spel TROTS att jag inte litar på henne och TROTS att jag hela tiden varit rädd för att hon skulle börja supa igen.
Jag gick fan på allt!!!
Så pass att hon till slut fick träffa min son utan mig, och hon fick hans nummer. Han har släppt in henne i sitt liv och älskar sin moster. Nu rasar allt det. Hon var nykter när dom träffades såklart. Men ett av villkoren för att hon skulle få träffa honom var att hon hade lagt missbruket bakom sig. Det har hon ju inte.
Nu är hon försvunnen, det var därför han ville prata med mig. Han ville veta om jag viste vart hon är, vad hon gör. I söndags träffade hon ju sonen här, och var hem till oss. I måndags skjutsade pojkvännen henne till tåget för hon skulle hem igen. Men hon gick av tåget, stannade i stan, sökte upp fel folk och söp till. I tisdags meddelande hon pojkvännens jobb att hon tappat sin telefon. I onsdag såg en vän till honom henne på stan och försökte prata med henne, men hon var inte kontaktbar. Droger igen alltså. Heroin?
Sen dess har ingen sett eller hört något.
Han har ringt polis, men dom får inte svara på frågor om andra. Han har ringt psyket, samma sak där. Sjukhuset kunde iallafall meddela att ingen med hennes personnummer fanns där.

Och där är vi nu. Ingen vet något.
Var är hon? Vad gör hon? I vilket skick är hon? Lever hon ens?

Hur kunde jag vara så jävla dum och tro att saker började bli bra? Hur kunde jag falla för ett aå jävla uppenbart spel? Hur kunde jag vara så jävla dum så jag tillochmed lät henne få betydelse för min son????
Jag har berättat för sonen, allt om vad jag fick reda på i telefon. Jag har berättat att hon inte får besöka honom igen. Att hon inte är välkommen hit.
Han är helt lugn, säger att han förstår. Och det vet jag att han gör. Men hur mår han inombords då? Alla dom känslor han inte visar. Han måste vara ledsen, besviken, arg?!
Som mig...
Fan ta henne. Fan ta allt vad sprit och droger är!
Fan ta mig som var så blind.

 

Stamp-E

9 februari 2014 13:41

sjukdomen är sjukt stark. och väljer man inte att hålla garden uppe så är det kört... tråkigt att höra... verkligen...

http://stamp-e.bloggplatsen.se

Anna

9 februari 2014 14:26

Mm, det är trist som fan. Men inte oväntat. :-(

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag kom jag hem från jobbet och de två små, 3 och 5 år gamla, ville stanna ute och leka i snön. Efter ett förhör för att vara säker på att dom vet vad som är förbjudna områden så blev det så. Första gången ensamma ute! Jag gick in, packade in mjölk...

Jag får inte ledigt i jul och mellandagarna... Det är få som får det på jobbet pga brist av vikarier och besparingar. Jag VET, vuxenlivet är så. Alla kan inte få ledigt samtidigt osv. Men det skiter väl jag i!! Jag vill ha ledigt!! Kommunhelvete och ...

Fick just en kyl/frys levererad. Upp till farstubron är det två låga trappsteg. Men vet ni? Man KAN visst inte få upp en kyl/frys som väger 69 kilo uppför 2 låga trappsteg med en pirra. Nej. Absolut inte. Bäst att ställa den två meter ut på gården is...

Ingen jul utan Christollen, aka Stollen. Det tyska julbrödet som är tungt och kompakt nog att använda som vapen. Hittils har jag alltid köpt det färdigt, så även i år, och det är långt ifrån gott. Lika bittert äter jag det varje jul.... Varför? Jom...