Jag hade ju som inte ens hunnit ta beslutet om huruvida jag faktiskt ville träffa henne eller inte, men jag hann helt enkelt inte göra valet. I lördags kväll ringde det på dörren. Hostig och febrig, med skitiga joggingbyxor och snoret rinnande öppnade jag. Där stod en väldigt proper kvinna, alltså inte Syster B. Hon presenterade sig med ett förnamn och frågade: "Har du någon syster?"

Ja, Syster B svarade jagväldigt misstänksamt. Kvinnan förklarade att hon var utanför huset, hon ville träffa mig och denna kvinna undrar om jag vill träffa henne, och om dom fick komma in. Jag svararde spontant: "Är hon nykter?". Helt nykter, drogfri och opåverkad lovade damen.
Jag svarade: "Ja då vill jag träffa henne, men jag kommer ut och träffar henne ensam innan jag släpper in henne till mina barn."

Sen drog jag igen dörren, bytte byxor, drog en borste genom håret och sprang ner.

Och där stod hon, Syster B, nervös och glad så hon grät. Hårt sminkad och klädd i svart läder, nu precis som då. Men hon såg så gammal ut, sliten, ärrad i både kropp och själ.

Hon tog upp min fråga på Facebook, eller snarare mitt krav, om att jag bara ville träffa henne nykter och opåverkad. Hon sa det var en självklarhet! Men jag förklarade att det var ingen självklarhet för mig. Jag tror hon förstod mig. Sist jag träffade henne var ungefär 8 år sedan. Sist jag träffade henne nykter minns jag inte. Jag har aldrig lärt känna henne som nykter om jag ska vara helt ärlig.

Innan vi gick in bad hon mig gå igenom namn och ålder på mina barn så hon inte skulle säga fel namn till dom. Hon berättade även att dom skulle få en sen julklapp av henne, det visade sig sen vara 500:- var. Jag drog namnen och hon gnydde chockat till och utbrast: "HAR DU FYRA BARN??". Den minsta hade hon på något sätt inte registrerat, trots att hon sett dom alla på Facebook och använt alla deras namn där. Hon blev lika chockad över att jag röker, för det hade hon inget minne av trots att jag rökt med henne sedan jag var 17. Till slut gick vi iallafall in, och hon fick träffa alla barn. Dom var lika glada att träffas som hon var. S pratar sedan ett tag med henne på Facebook och dom har fattat rejält tycke för varandra där. Jag är glad att dom fick träffas.

Det visade sig att kvinnan som var med är hennes förvaltare. Hade jag vetat att hon skulle ha en sådan med sig hade det varit lättare att bestämma mig för att träffa henne. Hon var med för Syster B ska köpa hus här uppe och det är hon som sköter hennes pengar. Tydligen har hon helt tvärtemot vad jag trodde massor med pengar. Det är från hennes pappas arv (vi är bara halvsyskon), pengar från hans hus och hans verkstad. Hon har på något sätt lyckats ha dom orörda trots allt detta missbruk. Jag begriper inte riktigt hur det gått till, men å andra sidan var hon så besatt av sin far så jag tror nog att hon hellre prostitueerat sig än rört hans pengar för att underhålla sina beroenden. Jag säger inte att hon är eller har varit prostituerad, men ja.. ni fattar...

Det märks så tydligt vilka spår som 25 års missbruk lämnat. Fysiskt såklart, men även psykiskt märktes det så tydligt. Hon har alltid varit hyperaktiv, men nu är hon hundra gånger värre. Vem som hellst som såg henne skulle tro att hon är speedad. Men det är sån hon är, hon far som en pingisboll och pratar som en auktionsutropare.

Hon hade missbrukartugget. Hon pratar släpigt och sluddrigt, men fort som aldrig förr. Jag hade svårt att förstå vad hon sa, och hon pratar så osammanhängande. Hon kan börja prata om något nytt innan hon avslutat det hon höll på att säga. Ibland visas dokumentärer på tv om kvinnor i Stockholm som levt i år av missbruk och jobbat på stritan. Dom har ett speciellt sätt att prata, och precis så pratade Syster B.

Hon letar alltså hus. Här omkring. Det är väl okej tänker jag. Håller hon sig nykter så vill jag gärna vara en del av hennes liv, för trots allt som varit är hon min syster. Men jag tror ju inte att hon kan det. Jag har ingen anledning att tro att hon inte rammlar ner i skiten igen. Bor hon här och gör det så blir det ju jag som får ta hand om det... Tankarna är så många, och kanske inte alltid politiskt korrekt. Jag vill hon ska bo här. Jag vill inte hon ska bo här. Fast det är klart jag vill att hon ska bo här! Eller...?

Hon har två av sina tre barn här i trakten. Dom bor hos sin pappa här, och dom är osams med henne. Båda pojkarna har raderat henne från Facebook och svarar inte när hon försöker ringa eller skicka sms. Och jag förstår dom. Dom är 18 och 15 nu, och tar nog inte mer skit. Och om hon beter sig mot dom som hon gjorde här så kommer hon aldrig lösa problemen med dom. För hon låtsades som om ingenting hänt, som om allt var bra. Det förstår jag att hon gjorde här, det var ju första träffen på 8 år! Klart det inte blir så intimt och djupt då. Men jag tror hon beter sig lika mot pojkarna och där fungerar inte det. Hon måste stå för det liv hon levt, för allt hon gjort. Svara på allt dom vill veta och ta ansvar för det helvete hon utsatt dom för. Först när hon gör det kan dom bygga upp en relation med henne igen. Tror jag...

Min S frågade mig igår om jag tror att Syster B kommer vara nykter nu. Jag har hela tiden varit brutalt ärlig och öppen om min syster fö mina barn, och så även igår. Jag svarade precis som det är, att jag hoppas, men inte har någon anledning att tro det. Jag vågar inte hoppas och tro något, jag vågar inte riktigt känna något alls inför henne. Visst var det skönt att träffa henne. Visst var jag glad att se att hon levde, att hon är nykter. Men jag vågar inte tro att jag får se det igen...

Jag gav henne mitt nummer, något jag vägrat förr. Jag tänkte att okej, jag får väl byta nummer igen sen... Och när hon gick kollade jag så min mobil fanns kvar på hyllan. Det finns ingen tillit alls.

Nu skulle jag kunna sitta här och skriva timme efter timme och bara bli mer och mer förvirrad. Jag vet inte vad jag känner, tycker, tror eller vill. Jag kommer hålla kontakten, för nu iallafall, och se hur hon beter sig. När hon gick var jag glad och ledsen på samma gång, och jag undrade för mig själv om jag ska få se henne igen någon gång? Hon pratade om att hon skulle komma hit igen imorgon, men det räknar jag inte med.

Jag vet inte jag, allt är så omtumlande. Tankarna snurrar och jag vet ingenting just nu.

 

Stamp-E

12 februari 2013 08:01

hörru... det gick ju bra. EN DAG I TAGET!!! Stressa inte upp dig över vad som KAN hända, var istället glad över att det just nu är bra!

http://stamp-e.bloggplatsen.se

Anna

12 februari 2013 08:05

Du har rätt Stampe, såklart. Jag ska inte måla fan på väggen utan glädjas åt nuet. Just i denna stund är hon påväg hit igen. Hon propsar på att hon ska städa min lägenhet?! Det får hon inte, men komma får hon gärna! Jag vet inte om det är någon form som dåligt samvete visar sig i för henne.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag kom jag hem från jobbet och de två små, 3 och 5 år gamla, ville stanna ute och leka i snön. Efter ett förhör för att vara säker på att dom vet vad som är förbjudna områden så blev det så. Första gången ensamma ute! Jag gick in, packade in mjölk...

Jag får inte ledigt i jul och mellandagarna... Det är få som får det på jobbet pga brist av vikarier och besparingar. Jag VET, vuxenlivet är så. Alla kan inte få ledigt samtidigt osv. Men det skiter väl jag i!! Jag vill ha ledigt!! Kommunhelvete och ...

Fick just en kyl/frys levererad. Upp till farstubron är det två låga trappsteg. Men vet ni? Man KAN visst inte få upp en kyl/frys som väger 69 kilo uppför 2 låga trappsteg med en pirra. Nej. Absolut inte. Bäst att ställa den två meter ut på gården is...

Ingen jul utan Christollen, aka Stollen. Det tyska julbrödet som är tungt och kompakt nog att använda som vapen. Hittils har jag alltid köpt det färdigt, så även i år, och det är långt ifrån gott. Lika bittert äter jag det varje jul.... Varför? Jom...