Vi har en son med Autism. Pga det har vi enligt lag rätt till stöd via LSS. I hans fall har det stödet varit att ha någon som kommer och hittar på saker med honom. Aktiverar helt enkelt. Hans autism gör att han grejjar inte allt för mycket dö-tid, han mår bäst av att ha något att göra.
Nu har vi fixat fram en person som kan hänga med honom på skidåkning en gång i veckan. S har valt skidåkning som tillval på skolan, vi har skaffat all skidutrustning och allt gick enligt planen. Fram tills denna person kontaktar LSS och ska fixa det sista där. Allt borde fungera perfekt, eftersom hon som var med honom var tvungen att sluta väldigt hastigt. Platsen med S är således ledig. Men...
När denna person ringde LSS fick hon beskedet att vi har tackat nej till att få hjälp via LSS och är därmet avslutade. Vi finns inte längre i deras system, vi är inte beviljade stöd via LSS.

Ingen därifrån har ringt eller mailat oss. Ingen har pratat med oss på något sätt! Att vi skulle ha tackat nej är 100% påhitt från deras sida! Att avsluta oss, skriva ut oss ur LSS är 100% deras beslut, som dom inte bemödade sig att varken kolla med oss eller ens meddela oss.
VAD I HELVETE SYSSLAR DOM MED????

Nu måste VI ansöka IGEN om en hjälp som vi ENLIGT SVENSK LAG är berättigad till, pga att DOM gjort ett grovt FEL.

Jag har nog ändå nu. Det här gör inget bättre! Varför?!?!

Jag har crashat. Med ansiktet först, rakt ner i asfalten... Fast mentalt. Jag ligger här på botten av det svarta hålet och orkar inte ens rikta blicken uppåt för att se om det finns något ljus där uppe. Det finns ingen ork nu. Jag gråter, för allt, för inget. En konstant klump i halsen, ett konstant kämpande mot tårarna. Men jag vinner aldrig, tårarna kommer alltid. När jag minst anar det. När jag pratar med ungarna. När jag pratar med min älskade make. När jag bara sitter. När jag försöker sova. När jag äter. När jag duschar. Ingen stund är förskonad.
Jag är inte ledsen, det kommer ändå. Av irritation, ilska, trötthet, frustration. Det känns som att gråta är allt jag kan. Jag orkar inte något annat. Men jag är ju inte ledsen?! Bara tom, så djävulskt tom.
Så skäms jag och mår dåligt över att jag utsätter min älskade familj för det här. Ihärdigt förklarande att det inte beror på dom, att dom inte gjort något fel. Att det bara är jag som är trasig. Jag ber om förlåt, gång på gång. Häromdagen åkte jag till O's skola när han hade rast, för att säga förlåt. För när han gick på morgonen var jag för upptagen med att gråta och hyperventilera för att säga hej då. Allt är åt helvete och jag kan inte hantera något alls. Jag kan inte ens hantera mig själv. På kvällen när alla barn sover kan vi sitta här och titta på tv. Jag sitter uppkrypen mot honom och han håller om. Allt är bra! Och så börjar jag gråta. Hans skjorta blir blöt av tårar, jag hulkar och snorar som en femåring. Och jag kan inte förklara när han frågar varför jag är ledsen. Inget är fel!!
Jag måste ta mig ur det här, för deras skull. Jag funkar inte nu, inte som mamma, inte som fru, inte som någonting. Jag är bara en tom, gråtande massa som hasar runt. Jag har ingen ork kvar. Vill inte vara såhär. Dom förtjänar inte det här.

Idag träffade jag en av mina fd chefter. En sån där gammal och go man som man liksom önskar vore ens morfar.
Vi pratade om ditt och datt en stund, men sen kunde han inte vara tyst om det längre. Han kvittrade fram som ens tolt far: Men vad liten du blivit A! Vad duktig du är, det har du gjort bra!!

Jag började steppa runt på tå, fnissade som ett barn på julafton, och kved pipigt fran: Jaaaaaaaa!!

Min reaktion var varken mogen eller värdig... Men det är precis så det känns ju! Det bubblar och sprätter inom mig av lycka när någon ser och bekräftar den enorma förändring jag genomgått!!
Och den ÄR enorm, faktiskt nästan 50 kilo. Men även om jag vet att mitt fysiska jag är så mycket mindre nu, så tror mitt psykiska jag ofta att jag fortfarande är den där stora, feta, äckliga jag...

Att ändra det yttre är så mycket lättare än att ändra det inre.
Att då få höra det, att andra faktiskt ser och tycker jag är duktig... det är obeskrivligt!!

Råttor är renliga djur. I buren har dom ett bestämt hörn dom använder som toalett och därför är det enkelt att hålla rent och fräscht. Man tömmer detta hörn dagligen och storstädar hela buren bara vid behov. Jo, så är det faktiskt!
Det står att läsa både här och där på diverse sidor om dessa ljuvliga Rattus Norvegicus. Så ja, så är det! Bombsäkert, för kunnigt folk säger så.

Tyvärr vet inte mina råttor det. Dom är inte läskunniga. Däremot är dom vältränade inför grenarna "Pissa längst", "Pinksim" och "Bredast stråle vinner" ifall dessa grenar skulle komma att ingå i OS i framtiden.
Seriöst, dom backar upp häcken mot gallret och kör sprinkler över allt dom bara kan nå fram till. Dessutom tycker dom själva att den sötsliskiga ammoniaklukten är tilltalande, så när dom till sitt stora förtret råkar pinka I buren utnyttjar dom tillfället med att lägga sig och sova i pölen.
Kort och gott är dom ganska vidriga.
Jag har precis skrubbat det hörn av rummet där buren står, uppe på en öppen spis. Jag har alltså tvättat den plana ytan där buren står, väggarna runt om, framsidan av öppna spisen och golvet framför. Allt nersprejjat med RÅTTURIN!! Och jag vet att så fort jag ställer buren på plats igen så laddar dom om och går lös på att markera upp området igen. DOM DRIVER MIG TILL VANSINNE!
Jag VET att hanar markerar lite mer än honorna, men det här är ju löjligt. Ska dom vara såhär i 2-4 år till???
Dom är hemskt söta, och praktiska på så sätt att jag haft dom i ett år snart men hittils inte behövt köpa mat åt dom. Men dom är stört omöjliga att få tama. Dom bits... Inte för att vara elaka utan för att dom är konkurrenter. Det KAN ju vara så att handen som sticks fram har mat, och för att hinna sno åt sig innan brorsorna så är det säkrast att hugga och springa först, och kolla om det är ett finger eller mat sen. Better safe then sorry?
Dom är fina alla tre ju... Fat Philip, Osvald och Skips. På säkert avstånd iallafall...
Men jag säger (skriver) det igen: Dom driver mig till vansinne. Små söta äckliga kräk är dom.

Realitycheck - vardagen är tillbaka.

Jag märker skillad, på både styrkan och konditionen. Från att ha problem att göra en armhävning har jag redan tagit mig till att klara en hel radda! Och när armarna skakar och jag är gråtfärdig och bara vill lägga mig ner och gny... då svär jag som en sjöman inom mig och gör fem till. Från att helt enkelt inte kunna ta mig upp i en crunch utan hjälp kan jag göra en hel massa, om än ej perfekta än. Från att landa med häcken i golvet som en strandad val när jag försökte göra dips, har jag tagit mog till att om än på skakiga armar klara 15. Små, men så grymt härliga framsteg!
Det känns så bra, jag är så nöjd med mig själv. Stolt över hur jag kämpar!
Igår var jag på Zumba för andra gången och jag hängde med så mycket bättre nu. Visst svettades jag som en gris, men det var långt ifrån lika jobbigt som sist!
Vikten stör mig lite... Jag vet ju att jag går ner i vikt gällande fettet. Men jag går upp nästa lika mycket i muskler. Så vågen visar inte någon nämnvärd skillnad. Muskler är toppen, jag behöver dom och vet ju att muskelmassan hjälper till att öka den konstanta förbränningen. Men jag vill ner i vikt, NU. Hur det rent praktiskt ska gå till vete tusan. Mer förbränning, bättre mat. Jag behöver verkligen få loss tummen ur häcken och starta en matdagbok. Men jag drar mig för att göra det, för jag vet den kommer bli obehagligt tom... Desto större anledning att starta en, jag vet...
Ont har jag, en härlig muskelsträckning i låret igår på Zumban. Det är lätt hänt på en gruppträning, jag hänger som med och följer alla andra. Men så är visst inte kroppen så vig som min hjärna tror. Hur rubbat det än låter så är det skönt att ha ont av rätt anledning. Jag har ont för jag har TRÄNAT. För inte så längesedan skulle det ha varit ont för jag vridigt mig snett och fått ryggskott av att försöka nå chokladen utan att behöva resa mig ur soffan. Ikväll är det dags igen, EasyLine och konditionsträning. Den ena tanten har för övrigt messat och påstår hon kommer. Vi får väl se...

Ja, salladsbaren alltså. Ack vad jag älskar den, det är Guds gåva till en lat Tant A det!
Idag inmundigas några pastaskruvar, kyckling, fetaost, ananas, sallad, tomat, gurka, keso och fefferoni.

Idag är jag frusen, trött och sliten. Jag har kört på hårt den här veckan, så är det. Igår på vattengymnastiken följde jag inte riktigt som man ska, utan jag drev på mig själv mer än jag brukar. Under hela timmen ska vi jogga i vattnet samtidigt som vi gör ganska lugna rörelser. Istället sprang jag med höga knän, och tog i rejält med hantlar osv. Följden är brutal träningsvärk i låren. Men skönt ändå att få vattengymnastiken att KÄNNAS. Idag ska jag iallafall ta det lugnt, inga större utsvävningar alls. Imorgon ska jag gå på dejt med en crosstrainer på gymet.

Kaoset med S blev trots allt okej igår. När han kom hem frågade jag lite försynt om dwt var han eller O som tagit choklad utan lov. Han blånekade och spelade väldigt oförstående. Då gick jag in i hans rum, plickade upp väskan han gömt det i, och gav den till honom. Och han bröt ihop. Han skämdes som en hund, han bad om ursäkt och mådde verkligen inte bra. Han lämnade ifrån sig dator, telefon och plånbok och protesterade inte alls ens över utegångsförbud. Det blev mycket prat naturligtvis, och jag fick honom att förstå att det inte handlar om chokladen utan om ett redan knakigt förtroende som skadas så djävulsk mycket mer nu. Förklarade att vi inte är arga, men ledsna och mycket besvikna. Att vi faktiskt har extremt svårt att lita på honom. För om han ljuger om så små menlösa saker, vad mer ljuger han om då? After Eight, allt han hade behövt göra var att fråga om han kunde få ju... Det är verkligen inte så att han aldrig får, tvärtom.
Det är inte kul att hålla fast vi de konsekvenser jag utlovat honom. Men jag måste, att ge med sig nu skulle vara en otjänst för oss alla. Tyvärr är det nog lite så att det är just det han är van med... Mamma tycker synd om och ger sig. Dessutom är han grymt bra på att förhandla sig ur situationer den rackarn.
Skygglappar och hörselkåpor på för min del den här gången!