Nu har jag slagit ner häcken i soffan och försöker hinna med att andas. Vi har tokstädat det nödvändigaste och faktiskt hittat GOLV fläckvis. Jävlar vad jag ska röja här vid tillfälle!!! Så mycket skit som ska kastas, en del som ska till Kupan, och en dröse kläder till Värmestugan i stan. Så mycket som bara ligger och aldrig används! Döda tingestars om bara är, ivägen, dammsammlande och energisugande. Feng shui för böveln! In med ny energi istället.
Måste man ha typ 8 vinterjackortex? Eller 16 burkar Oregano? Allt skit som bara existerar här drar ner mig, så är det. Men DET går att ändra på bara jag får loss tummen ur röven!!
Men jo, just nu får det duga inför systers besök. Jag har fått rapport att hon hämtat sonen och dom skulle käka pizza. Sen kommer dom hit och jag får bjuda på fika. Applåder och visslingar till mig - mitt i allt fick jag för mig att BAKA fikabröd till det men jag lyckades behärska mig. Det finns nu en laddning köpebröd och det får duga.

På affären hittade jag violessens btw. Sen ska jag leka, det kan bli en lila viol/kokoskaka! :-)
För övrigt har jag genom dålig humor råkat lova att baka muffins till hela enheten på jobbet. Alltså inte förskolan tyvärr, utan den enhet jag är anställd på. Gissar på 125 pers kanske? Synnerligen klantigt. Men eftersom vissa inte tror på det så... Jag måste ju! Haha

Från det ena till det andra finns det en blogg jag följer slaviskt. Plötsligt inser jag att jag vet vem hon är, jag träffar hennes barn som hon skriver om dagligen. Hon vet inte att jag är jag så att säga. För var det enbart kul men det känns kymigt... Hon skriver om barnen. Barnen pratar om mamma. Plötsligt känns det som jag smyger, tjuvläser saker jag inte har att göra med. Hon vet att andra på förskolan läser, hon vet att folk i byn vet att det är hon. Så hon är van, men jag vet att hon egentligen inte gillar det. Jag gör inget fel, men ändå känns det fel!?

Ja, bloggandet alltså.
Jag tänker inte förklara eller ens ursäkta min frånvaro, utan konstaterar käckt att jag är här igen!
Funderade även på ett bloggbyte men kände att det skulle vara så många bortkastade ord då... Onödigt.
Om jag bara kan vänja mig med att skriva i appen så ska det säkert bli bra det här med! Jorå!!

Idag skulle jag ha städat inför storbesök imorgon. Men det sket sig ty vän skickade sms och bad mig komma och kramas. Hon behövde tröst, någon att prata med, gråta hos. Jag fick se hennes förlorade 13-veckors foster på bild. Så liten, men så perfekt. Men så död. :'(
Så städningen fick vänta. Nu är jag trött i huvudet och har absolut inte lust att städa. Men ska fixa golvet bara de små somnat.

Min stora pojk, tonåringen, har börjat bo varannan helg på ett korttidsboende. Anledningen är att han saknar vänner här i byn, och tristessen får honom att klättra på väggarna. Så korttidsboendet är lösningen. Där hittar dom på saker, håller de boende igång. Nu verkar det som att han börjar trivas där men att komma till det stadiet var... känslofyllt. Hoppas han kommer fortsätta trivas, men säker är jag inte. Med honom kan allt vänta på en sekund när man minst anar det. Time will tell...
Imorgon kommer Syster B och ska hälsa på honom där. Domska ut pås tan, fika eller äta, sen skjutsar hon och hennes kille hem honom hit. Jag litar inte på henne, tyvärr. Men hon får ändå chansen, för jag litar på min son och på killen hon har. Dessutom har hone n villkorlig dom och övervakare vilket gör att hon är hårt kontrollerad med urin- och blodprov. Vill jag får jag resultaten av proverna med, och DET är en skön vetskap. Hon får en chans. Sköter hon morgondagen får hon fler, om sonen vill det. Sköter hon inte morgondagen är jag klar med henne. Fuckar hon upp dagen och sårar sonen ska jag ge henne helvete! *morrar*

Ja okej, jag läser det jag skriver, och slås av att jag nog är lite nervös inför morgondagen. Men det vore nog onaturligt om jag inte var det med tanke på hennes historia. 100% tillit kommer aldrig att finnas igen. Men jag känner ändå att jag måste ge henne en chans. En.
Okej, skitnervös..
Hon ringer hela tiden, men jag begriper så lite av vad hon säger. Hon har extrem ADHD och pratar sjukligt fort. Missbrukartugget, sludder och slang på det.. Hon inser själv att jag verkligen inte får en chans att ens svara på tilltal ibland, och hon skämtar om det lite sådär generat... Nåja.

Jaja, ska jag behöva ge mig på golvet nu? Jag hör snarkningar under täcket hos liten G..

<3

Förhoppningsvis får vi en ny familjemedlem ikväll. En dalmatinerkille vid namn Maddox. En tjusig 3-åring av fin härkomst dessutom. Ena sekunden undrar jag vad fan vi gett oss in på och nästa sekund längtar jag enormt!
Men jag är livrädd att ägarna ska ha ångrat sig och väljer att behålla honom. Egentligen ville dom ha 8.000kr för honom men pga sjukdom i familjen började det bli akut och eftersom vi bor i samma by valde dom att ge oss honom. Dom ska komma hit framåt eftermiddagen/kvällen. Hoppas jag.

... en hund?!

Ikväll blir det glöggpremiär! Hallon/lakritsglögg minsann. För mig som då och då knarkar Hallon/Lakritsskallar måste det här bli en hit ju! *gnäggar nöjt*

Igår var jag på en mässa med de städgrejjer vi använder på jobbet. Där vann jag högsta vinsten i ett lotteri. Det är unikt, jag vinner aldrig något ju!!
Vad jag vann? En dammsugare.... Hrmpf... *gnäggar mindre nöjt*

Jag har en syster som bor bara några mil bort men som jag knappt har någon kontakt med. Anledningen till den bristande kontakten är hennes hem som är en sanitär olägenhet pga djur. Men djurmängden har minskat enormt och jag börjar känna att vi kan hälsa på henne igen. Besöken följs av dusch, klädtvätt och biltvätt men ändå.... Hon kan pga sinhälsa inte komma hit, hon går med syrgas pga KOL, astma och kronisk bronkit och väntar på nya lungor.
Nåja, såhär var det...
Jag pratade med vår gamle far häromdagen och han berättade att min syster berättat att det hon längtar mest efter i hela världen, förutom lungor, är pannkakor med jordgubbssylt och grädde.
Hon har inte ätit det på många, många år eftersom oset när hon steker mat är rent livsfarligt för henne. Alltså lever hon på kokt eller micrad mat.
Naturligtvis kände jag att DEN drömmen kan jag ta hand om, och min 15-åring hakade på. Han stod imorse och stekte pannkakor i två timmar, sen vispade vi grädde och köpte en fin burk sylt och hoppade i bilen. Jag köpte en förpackning fryspåsar med så hon kunde portionsfrysa den del av jättetraven hon inte orkade äta upp. Syster hade inte en aning om vad som var på G och jag lovar att det är ganska unikt att se någon SÅ glad och tacksam!! Satan vad lyckat det blev!!!
Hon var så obeskrivligt lycklig så det blev nästan genant... Jag lovade att göra om det, och självklart ska vi det!

Igår upptäckte jag att någon smält min stora rulle med gladpack. Eftersom det är just en STOR rulle tänkte jag att om jag skär bort de yttre varven så löser det sig. Men gladpack är ofattbart segt så jag kämpade hårt med det. Maken tittade och sa: Vafan skär dig inte nu!!
Joo, det ska jag, svarade jag ironiskt som man gör på dumma kommentarer.
Maken hoppade i bilen och for på affären...
Och SMACK så satt kniven inkörd 2 cm djupt in i handen. På ovansidan nedanför tummen. Jag fick DRA ut den och en grov stråle blod bokstavligen duschade mig och golvet. Jag fick tag på en t-shirt och tryckte ihop handen med och ringde maken. Naturligtvis hade han glömt telefonen hemma. Härlig cirkus bidde det, och den slutade med att jag låg på golvet med handen och fötterna i luften.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som surt meddelade att det minsann bara var att tejpa ihop.
Men inte funkade det! Idag är det lika öppet, jag har facinerat studerat handens fettvävnad och en muskel! Och det blöder bara man petar på handen. Halva tummen har tappat känseln...
nu sitter jag utanför Vårdcentralen och väntar. Hoppas på bedövning och lite broderi, för sen måste jag jobba.
Klantarsel.....