Så när jag trodde att mitt huvud inte kunde bli rotigare ringde det på dörren.

Detta inlägg gjorde jag hösten 2009 på min dåvarande blogg...
Att jag lägger in det igen nu är för att påminna mig själv om vem jag har att göra med.

Tankarna och funderingarna är många nu, huvudet är nära kortslutning och jag vet fan inte vad jag vill. Hon är här uppe nu, längs vägen upp satt hon via mail och ljög för mig. Hon har inte försökt kontakta mig sen hon kom upp, men har mailat min SON och säger hon ska komma och träffa honom.

"Syster B, en B-syster"

"Ja syster, idag skriver jag om dig, du är dagens offer.
Med bokstäver ska du fördrivas…

Syster B, 14 år äldre än mig, iallafall på papperet, men sen då?
Du fanns inte i mitt liv när jag var barn. Mitt första minne av dig är när mamma gråtande bröt sig in i din lilla lägenhet i Östersund… Det var blod i trappuppgången, blod och vin, från entrén till din dörr. Där inne fanns mer. Men mest tomglas. Ingen syster B. Vart du var och vad som hänt, det fick jag inte veta, eller så minns jag det inte.

Mitt andra minne av dig är från en by utanför Uppsala. Vi letade efter dig, med bil. Åkte runt i panik. Vi visste att du fanns där ute någonstans, naken och blodig. Och full såklart. Jag var runt 10 år. Du var… vuxen?
Vi hittade dig till slut. Din arm var uppskuren från insidan av armbågen till handleden, man såg benet. Du var full, redlös, i panik och hade försökt ta livet av dig för din hund hade rymt. Men du dog inte så du sprang ut och letade. Mitt i vintern, naken, med blodet forsande.

Efter det bodde vi i samma by. Alla visste vem min syster B var. På skolan blev jag retad för alla trodde du var en hora. Gudarna ska veta att du såg ut som det så jag förstår att ungarna trodde det.

När jag blev 14 år började du ta med mig ut. Du klädde upp mig som dig, sminkade upp mig som ett luder, och tog med dig mig och dina betydligt äldre vänner på krogen. Du fick mig att se äldre ut, så det var aldrig något problem att komma in på barerna. Du fyllde både mig och dig med alkohol, och presenterade mig alltid för dina vänner som Feta Syster. Det sved varje gång men visst, ett pris man fick betala för att hänga med dig och dom coola antar jag. En lustig vana du hade var att flörta med karlar, få dom kära och galna av kåthet. Sen hånskrattade du och sa åt dom att ta mig istället. Jag vågade aldrig säga nej… Hur många av dina förbannade vänner har satt på mig bara för att dom inte fick dig? Varför? Var det ditt mål? Hade du kul med vetenskapen om att jag inte vågade säga nej åt varken dom eller dig? Jag var bara 14 år. 14 år och så dum och naiv tydligen…

Åren fortsatte så. Så blev du med barn när jag var 16 år. Vi trodde att du skulle lugna dig nu. Kanske borde vi ha vetat bättre. Du söp lika hejdlöst när du var gravid… Inte skulle du sluta bara för att barnet var fött. Betydde det inget när du bar det så betydde det väl inget när det var fött? En underbar pojk fick du. Plötsligt var jag inte dina vänners sexleksak utan din barnvakt. Jag trivdes bättre som det. Älskade pojken, som om han vore min egen. Han sov hos mig flera gånger i veckan. Ofta fick vi smyga upp och lägga oss i soffan jag och pojken, för du kom hem med okända karlar och intog min säng. När din söta son började prata var det mig han kallade mamma.

Åren gick, och en son till föddes. Jag antar att du hade det sämre med pengar för du började supa på hemmaplan istället för på krogen. Jag var din barnvakt än. Dina pojkar var mitt ansvar, fullt ut. Jag tog hand om dom som om dom vore mina egna. När jag kom hem till dig låg du ofta däckad i deras sängar. Du såväl som deras rum och pojkarna själva var nerspydda. Av dig. Standardproceduren var att tvätta bort din spya från barnen, få dom att sluta gråta, packa lite kläder och ta med dom därifrån. Eventuellt lämna tillbaka dom dagen efter om du nyktrat till.

En gång kom jag hem till dig och fann dig i slagsmål med en karl… Du försökte hugga ihjäl honom med en kökskniv, allt han försökte göra var att stoppa dig. Mitt emellan er stod äldsta pojken, då 4 år… Han grät och försökte stoppa dig. Du hade lika gärna kunnat hugga kniven i din son, men du fattade det inte.

Vi försökte hjälpa dig. På alla jävla tänkbara sätt. Vi försökte. Soc och andra myndigheter försökte. Men inte en enda gång fick vi dig att inse att du faktiskt hade ett problem. Inte en enda gång fattade du vad du utsatte dina underbara pojkar för. Istället var du förbannad på oss, tyckte vi jävlades och ljög. Till slut förlorade du dina barn. Dina två pojkar togs ifrån dig Syster B, men du nekar ändå till att du har problem.

Vet du om att jag, din enda syster, aktivt hjälpte till att ordna så du förlorade dina barn? Har du någonsin fattat det?

När barnen försvann söp du bort huset…
Boendes där du däckade för natten. En busstation, eller en tågstation, om du hade tur hade du en tidning över dig. Helt ensam, hemlös och fast i skiten. Och fortfarande nekande, inga problem där inte. Hjälp fanns, men du vägrade. Ett barn till föddes, en söt flicka, det var inte länge hon var din.

Vi gav upp. Jag gav upp. Jag vet inte vart du finns, vet inte om du lever. Ibland får jag höra talas om att någon sett dig ligga någonstans, utslagen.
Det kan gå år mellan dom beskeden.
Dina barn har det bra nu, pojkarna har tack och lov en far som till slut fick ansvaret. Dom har det bra, fina pojkar. Men dom vet inte om du lever eller inte.
Flickan har en fosterfamilj, och full kontakt med sina halvbröder, jag är så glad åt det, dom finns för varandra. Men inte heller hon vet om du lever.

Syster B. Jag har gett upp. 15 år kämpade jag för dig, försökte stötta, hjälpa, på alla tänkbara sätt. Inte en enda gång stannade du upp och gav respons. Du nekar till ditt beroende. Du nekar till att ha misskött dina barn. Du nekar till allt. Och tycker resten av världen är idioter som bara lägger sig i.
Jag gav upp. Jag avskyr dig kort och gott. Det enda jag har av dig är sorg och mardrömmar. Förstår du? Jag avskyr dig och önskar du inte fanns, men ändå har jag mardrömmar och oroar mig! Tänk då på dina tre barn, som garanterat älskar dig trots allt du gjort dom. Dom vet inte om du lever, du hör inte av dig! För dina barns skull hoppas jag att du dör. Det skulle vara lättare för dom att veta att mamma ÄR död, än att inte veta vart mamma finns, OM hon finns.

Fan ta dig för det du gjort med dina barn. Du kastade bort dom som skräp.
Fan ta dig."

En del av mig vill INTE träffa henne, vill inte ha med enne att göra.

En annan del av mig vill träffa henne, men varför?
Jag vill inspektera, se om hon är så nykter som hon påstår, och jag vill VISA UPP MIG OCH MITT LIV!

Sist vi träffades hade jag bara två barn, nu har jag fyra. Sist jag träffade henne vägde jag 50 kilo mer än idag. Ja, jag vill visa henne hur bra liv jag lever, visa henne vad hon valde bort för flaskan.

Fan jag vet inte vad jag ska göra...

Jorå, tokförkyld. Härligt varfärgat slem hostas upp, näsan läcker och huvudet känns som insidan av en smedja. Hemskt mysigt...
Min käre make var borta över natten med jobbet och ungarna har effektivt jobbat skift inatt för att hålla mig vaken. Vid 05 gav jag och A upp och jag hasade till kaffebryggaren.
All respekt åt ensamstående föräldrar säger jag bara!!
Usch vad jag mår... Men S och O är friska än iallafall, bra det då S har mycket idag.
Ynk ynk...

Jag hade en underbart planerad vecka med inte mindre än fem gympass inplanerade... Men igår kom jag hem från gymet och hade inte alls den endorfinkick jag brukar utan fruktansvärd huvudvärk. Imorse vaknade jag med frossa och hosta...
FAN!!!
Jag har ett svagt minne av att hård träning och dunderförkylning inte är bra kombo. Nu lär väl hela veckan gå åt helv på den fronten.
Sur och frustrerad är jag.

Nu har jag så mycket att skriva så allt bara knölar ihop sig i huvudet och jag får inte till att skriva ner det i ord.

Igår fick jag mina kort lagda, så tydliga att det var lustigt. Jag fick även förklaring på en dragning jag har och hon sa jag var.. mottaglig och har krafter inom mig som jag inte vågat eller velat se och släppa fram. Hon bad mig att våga be inåt om hjälp och ta kontakt.
Hmmm.

Jag undrar jag om min syster får spel och säger upp bekantskapen?
Jag känner mig så tveksam mot henne. Är hon så nykter som hon vill jag ska tro? Hon skriver så osammanhängande och konstigt. Hennes mail är alltid svårtydda, svamliga, fel ord på fel plats. Förut hade hon inga problem att uttrycka sig, men självklart påverkar 25 års missbruk hjärnan. Men utöver det har hon sen ett par veckor tillbaka plötsligt börjat stava konstigt, och postar goth-bilder på Facebook. Så igår fick jag ett mail...
Dels bad hon mig hacka sin väns dator eftersom hon är förbannad på honom, och dels skrev hon att hon ev ska hit till Jämtland och köpa hus i helgen (ett vanligt förekommande påstående av henne) och hon vill träffas.
Det där med dator meddelade jag att hon kan glömma, istället föreslog jag en normal och realistisk lösning på hennes problem med den karln.
Att hon ber mig om en sån sak beror på att hon är van med att jag aldrig säger nej till henne. Men vi tappade kontakten för ungefär 15 år sedan och jag har växt mentalt sedan dess. Hon kommer aldrig kunna linda mig runt sitt lillfinger igen.
Köpa hus, hur hon ska kunna det vet jag inte. Hon påstår att hon har ett fett konto men om vi ser realistiskt på det så tror jag inte det är möjligt. 25 års missbruk med perioder av hemlöshet? Jag kan se enorma skulder som resultat av det, inte rikedom. Och OM hon nu skulle köpa ett hus i dagsläget är det en säker väg till graven för henne. Hon kan inte gå från att dricka handsprit till husägare på 6 månader. Det går käpprätt åt helvete om hon tar på sig det ansvaret.
Nåja, vad jag egentligen ville komma till är det här med att träffas.
Efter en del grubblande bestämde jag mig för att vara brutalt ärlig med henne. Så jag svarade att jag hemskt gärna vill träffas, OM hon är nykter och opåverkad. Och jag frågade om hon är det, och förklarade att jag kräver det för min egen skull och för mina barns skull.
Risken är nog ganska stor att det kravet är slutet på vår kontakt just nu.
Men jag tänker som så... att har man varit missbrukare i 25 är man nog medveten om sina problen. Har hon koll på sitt liv kan hon hantera det kravet. Har hon inte koll utan slåss med missbruket så ballar hon ur och blir förbannad över mitt krav.
Och är läget så är hon ändå onte välkommen hit.
Min tillit till henne är helt borta och OM hon mot förmodan kommer hit ska jag träffa henne ute först innan jag låter mina barn träffa henne. Dvs jag ska försöka avgöra om hon är nykter och opåverkad. Om hon sen tar något efter hon kommit in här åker hon ut igen. Direkt, i värsta fall med hjälp av polisen.
Jag tror inte hon kommer, men jag känner ändå att jag behöver en plan IFALL hon kommer och inte är som hon ska.
Mitt mail läste hon vid 10.06 imorse, men hon har inte svarat... Det ger mig anledning att tvivla på henne ännu mer.
Jag undrar var det här slutar jag?

Lite smått panikkänsla nudå. På fredag går ansökningstiden ut för jobbet jag vill söka på Dagverksamheten. Jag har ingen CV skriven och måste alltså göra det fort som fan. Jag har inte koll på något!! När jag pluggat vart osv. De ynkliga studier jag gjort är så långt tillbaka i tiden och totalt obetydliga, men ändå förväntas man ange dom. Jag nojjar och skärrar upp mig själv över det här med CV'n... gör det till ett större problem än det borde vara.
Måste... skriva... CV...

Dessutom ska alla nedrans ansökningar ske via hemsidor. Mallar som ska fyllas i, frågor som ska besvaras osv. Det gillar jag inte. Visst förstår jag att det är praktiskt för arbetsgivaren med denna form av ansökan. Men det är inte till MIN fördel. Hur visar jag upp min personlighet via mallar? Va va va??