Nyss hemkommen från spinningen. Min magnetiska-nyckel-blippar-grej till gymet har helt random dött. Avmagnetiserad... Det får visst bli en tur till receptionen och få en ny imorgon. Surt.

Iallafall kom jag på något idiotiskt pinsamt på spinningen. På andra etappen, när det började bli sådär blodsmak-i-munnen-jobbigt, kollade jag så instruktören inte iakttog mig. Sen smööög jag ner handen för att lätta på motståndet på cykeln. Lite lättare bara, i smyg så inte HON ser. Listigt Tant A! Muahahahaha!!

Men mitt i rörelsen kom jag på...
Det är ju inte henne jag lurar då, det är MIG!! Ack vad dum jag kände mig...
Ilsket la jag på lite mer motstånd och trampade svärandes på.
Tänk vad manipulativ och lättväckt min inre latmask är!?!
Jag vann mot mig själv iallafall, och gick grymt nöjd därifrån.
Imorgon spinning igen!
*RAWR*
Kanske vågar jag mig på en vägning med imorgon?

På radion meddelade just nyhetsuppläsaren: Att föda vaginalt ökar risken för framfall samt urin- och avföringsläckage jämfört med kejsarnitt.

NÄHÄ?

Jag är ingen doktor eller insatt i statistiken, men jag törs påstå att risken för benbrott ökar med offpiståkning jämfört med korsordslösning med.

Jag har kommit av mig lite i bloggandet. Det känns som att jag helt enkelt inte har något att skriva... Jag är i en av mina klassiska mentala svackor helt enkelt. Varför ska jag utsätta folk för mitt tråkiga liv där absolut inget intressant händer? Typ.
Det är standard för mig, att drabbas av den inställningen när jag har bloggat ett tag. Jag tycker andra skriver bättre och är så mycket intressantare än mig. Jag känner mig... transparent. (Det kan analyseras och dissikeras varför jag känner så, och jag vet varför, men mer om det en annan dag kanske.)
Det normala för mig nu är att lägga ner bloggen, sen starta en ny om 6-12 månader. Och att sen ångra att jag la ner den förra.

Men nej, nu bryter jag den spiralen. Jag ska stirra mig själv i vitögat, blotta min mentalitet och hålla krampaktigt i bloggen. Istället för att lägga ner ska jag tvinga fram lite bloggande tills dess att lusten kommer tillbaka och inläggen sprutar fram igen. Ni blir inte av med mig!
;-)

Igår var första dagen jag lämnade både G och A på dagis och for hem. Inskolningen är således klar. Jag hade ju enorma planer på hur dagen skulle användas. Och vad hände? Jag åkte till AF och fick mina meriter utskrivna. Jag kontaktade en tidigare chef och ordnade henne som referent. Sen for jag hem, satt mig i soffan och stirrade hålögt. Så tomt, så tyst, så ensamt! Jag trummade i bordet och väntade... undrandes om det gick bra för A... och längtade efter mina barn. Hela min vardag raserades! Jag minns inte hur det är att vara något annat än mamma för böveln...

Vart jag än går, vart jag än tittar, dom är överallt. I affärerna, snabbt gående på trotoarerna, i busskurer och väntrum. Ofta i små grupper på 2-4 stycken. Ibland med ett långt följe av barn. Dom flesta är påbylsade som sig bör i denna vinterkyla, men några kommer allt i sitt hemlands kläder. Kambodja och Eritrea kommer dom från, och så mörka i hyn så jag tror aldrig jag sett på maken, så vackra! Dom förgyller verkligen byn med sitt sätt, och jag är så glad att dom är här. Dom hejar alltid, och har leenden vidare än horisonten, dom sprider glädje som en löpeld! Alla verkar dom så varma och vänliga. Jag blir så glad av att möta dessa flyktingar. Tänk om alla i samhället kunde vara så glada och trevliga? Vilken häftig värld vi skulle leva i då!!

Nu sitter jag här, ensam i ett tyst rum med min bok. A är inne på sin avdelning utan mamma, han har fruktstund. Vi ska se hur han grejjar att vara där utan mig.
Man kan ha det sämre faktiskt. Jag njuter verkligen av tystnaden. Det är svårt att tro att det här huset är fyllt till bredden med barn. Väggarna måste vara grymt bra isolerade!

O fick sin operation igår! Det gick bra och jag är så imponerad över hur duktig han var. Han låg där så rädd så han skakade och andades ryckigt, men inte den minsta protest eller gnäll. Han var fantastisk!!
Tyvärr var inte de tre kirurgerna det... Deras förmåga att hantera barn var under all kritik. Dom var lika pedagogiska som ett kvastskaft. Vart var empatin? Jag funderar på att skriva ett brev dit och vänligt men sakligt ge dom min syn på det. Funderar...

Det här med inskolning är himla kul, dagen blir som helt slaktad. Kl 09.00 börjar G. Klockan 10.00 börjar A. Sen slutar A klockan 11.00 och G klockan 14.00 Att åka hem mellan lämningarna är ingen mening... Så jag och A häckar i bilen en timme. A får psykbryt om bilen står stilla så vi bränner bensin, mindre bra...
Men inskolningen går jättebra! Han trivs, och leker för fullt. Sångstund är toppen!

Idag, i detta kaos, kommer hyresvärden för att byta ett fönster, byta kylskåpet och laga ett element. Jag bokstavligen hatar att släppa in folk och hoppas innerligt han kommer när jag inte är hemma. Fast nytt kylskåp vill jag ju ha... Väntat mer än ett år på det. Hyllorna är trasiga så när man minst anar kommer allt ut när man öppnar kylskåpsdörren. Jättekul när marmeladburkar flyger ut och krossas på gammalt trägolv.

Gymet igår gick bra! Jag tog det lugnt och ryggen mådde faktiskt bra av det. Spinning ikväll, jag får ta det lugnt där med.

Efter gymet ikväll ska jag på en föreläsning igen. Ikväll handlar det om hur man stärker barns självkänsla.

Imorgon är stora dagen D för O som ska operera bort ett stort födelsemärke från huvudet. Gissa om han är nervös? Men Embla hjälper, på alla plan!

Jag ser, helt appropå, för djävlig ut.
Något jag inte nämt är mina tvångstankar... Jag har inte tid att förklara dom nu, men resultatet av dom är att min hals är täckt av illröda sår. På sån nivå att jag skäms att visa mig. På något sätt måste jag lägga av... jävla idioti är det. Jag har försökt, men jag får abstinens.. saknar mitt rubbade beteende.

Jaja... är det inte det ena så är det det andra.

16:15 far jag till gymet för lite EasyLine och crosstrainer, ryggsmärta till trots. Om det är smart vet jag inte, men jag känner att jag VILL. Det onda har flyttat sig från nedre ryggen till vänster höft... Det känns som jag har en kniv inkörd i höften bakifrån. Kanske dags att gå till Farbror Doktorn, men jag drar mig inför det för jag behöver verkligen prata med honom om psyket och min medecin med. Den gör mig inte gott längre...
Jag har inga känslor, blir inte glad, arg eller ledsen. Jag bara är. Som avtrubbad. Jag vill känna!!