Det skulle visst vara marknad i byn idag. Höstmarknad.
Så vi for runt med bilen och letade... 3 stånd utanför Coop, 1 utanför floristen, och ytterligare 3 utanför ICA. Vår markand är död och det som återatår är några få muskelryckningar, inget mer.
Trist tycker jag. Det borde finnas så mycket mer!
Hantverk? Mathantverk? Sportrelaterat? Fjäll och fridluft?
För att inte tala om kringresande knallar?
Inte då...
Iallafall hittade jag en gammal dam som bland annat sålde nyplockade och rensade lingon. Jag köpte 2 kilo och kokade 3 liter sylt till mig och gamle far. Han tycker om min lingonsylt pappa. Oj vad han mässat om den!
Och då förser jag honom gärna med det ju!
<3

På måndag kommer han upp från Uppsala igen. Det är väl 4:e besöket i sommar. Jag tror han börjar känna av att han börjar bli gammal och kanske inte klarar att köra såna turer i fortsättningen. Så han passar på.
Varje gång han kommit de senaste 10 åren har han sagt att "Nu är jag så gammal så det kanske var sista gången det här!"
Men jag har aldrig trott på det. Men nu ser jag ändringar i honom som får mig att undra... Åldern tar ut sin rätt, men han är ju trots allt närmare 84 år så det är inte konstigt.
Fast han är pigg, och grymt seg, trots både ålder, hjärtproblem, KOL och hudcancer. Vi kommer från ett släkte där många blivit mycket gamla och jag inbillar mig ändå att han har åtmindstonde 5-6 år kvar.
Min rara gamle gubbe!

Måndag. Och trots all löjlig söndagsångest så är det ju inget fel med måndag.
Bortsett från en ev öroninflammation på mig då men vafan... det som inte dödar stärker? Ingen större mening att ligga hemma för det, man kan som inte vila bort den typen av ont. Så jag drog till jobbet och hade en bra dag där helt enkelt.

På jobbet är alla barn ute vid 09:00 och jag får röja runt i ensamhet. Men så vid hade jag plötsligt en liten flicka brevid mig som lät meddela att hon skulle bajsa. Och hon ville alltså ha sällskap.
Så hon kacka, och vi kackla. När saken var klar frågade jag henne om jag skulle hämta en fröken så hon kunde få hjälp att torka sig.
"Neej, DU ska det!", blev svaret. So be it.
Men poängen med det hela är att jag blir så löjligt glad när sådana saker sker. Barn som tar kontakt och ber mig göra en sån sak, då det finns fröknar som kan göra det. Det visar mig att barnen känner sig trygg med mig, ett förtroende liksom.
Och det tokmyser jag av, så är det!
Så ja, man kan bli fånigt glad av att få äran att torka bajs med.
:-)

Imorgon ska min soon-to-be 16-åring iväg och skriva det avgörande provet för moppekortet. Det är olidligt spännande! Jag ber till dom högre makterna, om de finns, att han ska klara det. Hur han skulle må om han misslyckades törs jag inte ens tänka på...
Men positivt är ändå att han är helt jävla bestämd på att han SKA fixa det!
Det har jag aldrig sett hos honom förr. Annars har han inställningen att saker inte ens är värda att försöka - för han kommer misslyckas ändå.
Så om han skulle misslyckas nu skulle det INTE vara bra.
Med lite tur är han väl ute och åker imorgom eftermiddag!

Söndagsångest. Varenda jäfla sönsdag är det samma sak...
Jag vaknar och första tanken är: Fan snart är det måndag.
Sen hasar jag fram hela dagen i mitt söndags-mode där ledordet är SVÅRMOD och på axeln mässar en liten djävul monotont att nu är helgen slut.
Vilket är bullshit för i teorin är nästan halva helgen kvar!
Men nej då, jag hänger med huvudet och suckar.
Och jag begriper inte varför??
Jag kan inte förstå alls faktiskt!
För när sedan måndagen infinner sig är allt på topp igen. Jag går glatt till jobbet fylld av ett jävlaranamma och mår bra!
Så varför detta löjliga söndagstrams? Jag kastar bort en hel dag varenda helg pga det. Och väl värt att notera är att det finns absolut INGEN alkohol involverad i mina helger heller. Det är alltså inte bakfylleångest utan bara ett rubbat beteende..
Dumma mig.

Ja jo jag veeet...
Det går inte en jävla dag utan att jag TÄNKER på att blogga. Varför jag inte får arslet ur vagn och faktiskt GÖR det vet jag inte. Jag skulle väl kunna sätta mig och analysera det.. Psyket osv. Men fuck it!
En liten spark, ett litet pet, och här är jag.

Livet rullar på. Inget händer utöver det vanliga! Eller så är jag så van så... Äh nej, inget händer. Så är det väl.
Vakna, jobba, äta, sova. Inblandat med familjeliv och moderskap. Repetera.
Nåja, det är tryggt iallafall, och man kan onekligen ha det värre!
:-)

Lite nytt har ju ju tillkommit iallafall.
I form av en helt bedårande, liten taggig Ozzy.
Och mängder av insekter som huserar i lådor överallt numera. Kackerlackor, syrsor, mjölmask, puppor, baggar och ägglådor. Det är en jäkla tur att sonen har egen lägenhet nu för allt det där i MITT kök hade jag helt enkelt inte pallat. Har inget emot dom, men röran och blomflugorna som invaderar. Galet!

Men Ozzy är för jäkla söt! Otroligt pigg och närvarande. Ska bli intressant att följa hans (hennes?) uppväxt.
Det är alltså sonens skäggagam... Men jag är den stolta farmodern och fjollar på med honom minst lika mycket som sonen gör.
Min gamle far köpte med sig honom från Uppsala och banne mig kräver han inte en liten daglig rapport om ödlan. Oväntat att gamle far skulle gilla Ozzy på den nivån.

Idag är en djävulskt jobbig dag. Jag har EN vän irl och det ser ut att gå åt helvete med det nu. Vänskapen raseras av att hennes sambo är en person vi inte vill i vårat liv, vill inte honom runt våra barn.
Han har en personlighet som helt enkelt går emot helt våran syn på livet.
Han är en sk vardagsrasist. Skämtar elakt och fult om alla invandrare här, även sina arbetskamrater bakom deras ryggar. Sen han kom in i hennes liv har hennes son tagit efter honom helt och är likadan. Sättet förstör.
Han behandlar henne kränkande, och det har jag sagt till henne med. Såna små saker, som i mina ögon är helt åt helvete. Som när dom sitter och äter, då är det humor enligt honom att klappa henne på kinden med smörkniven, eller klicka kaviar på näsan på henne. Eller varför inte kasta sin tepåse i hennes kaffe? Han pratar om henne på ett negativt sett hos andra, inför hennes son.
Jag har påpekat och pratat med henne, och hon håller med och käftar på honom men inte hjälper det.
Han har ett sätt mot mina barn som jag tycker är obehagligt. Tex anser han att min 4-åring ska ha en fyrhjuling, hemma hos dom. Och en cross. I ett par år har han tjatat om det, liksom gett order. Han har letat reda på säljare och i princip sagt åt både dom och oss att vi ska köpa. En cross står nu hos dom, tänkt till mina små.
Och där kommer den stå, för mina små ska varken ha cross eller fyrhjuling.
Han kan komma och fråga mina små om dom ska sova över och köra traktor, utan att fråga mig först. Sen när han bestämt det med dom frågar han mig om det är okej, och det är det inte. Han föder tankar och hopp i mina barn, som jag sen måste krossa och kväva. Jag blir "the bad guy".
Sitter min vän och jag och fikar och det står fikabröd på bordet kan han komma och klappa mig på magen och säga: Jaha det är bullmagen du har med dig idag.
För honom är det kul, säkert oskyldigt, men jag tar illa upp och tycker det är obehagligt. Precis som hans skämtande mot henne, för honom är det oskyldigt...
Jag har EN vän, av den anledningen att jag har social fobi och egentligen inget behov av den sociala samvaron. Men så träffade hon honom och dom har intsällningen att hans vänner är hennes med, och hennes är hans. Så lika ofta som hon ringer, ringer HAN. Föraöker jag låta bli att svara ringer han på hennes mobil så jag ska tro det är hon... Jag är hennes vän, och vill inte vara hans.
Men hon är inte den hon var, dom är en sammanslagen person nu liksom.

Så skedde ju det här som fick bägaren att rinna över. Min 13-åring har precis opererat bort sina mandlar. Så träffade sonen och jag honom utanför vårt hus. Han kom körande förbi och stannade till. När han fick veta att sonen opererat bort mandlarna sa han till honom att det var bra, " för sen när du ska suga kuk får den ner kuken längre i halsen".
Jag reagerade inte som jag önskar jag skulle gjort. Jag tänkte massor men höll god ton och avslutade vänligt och gick in. Sen började tankarna och grubblet.
Sen berättade jag för maken och fick i princip prata honom ur tanken att åka och slå karln på käften.
Jag kände att det är nog, det här måate få ett slut. Två års irritation måste få ett slut.
Men jag ville vänta lite, för min äldsta son har sommarjobb på denna karls arbetsplats. Jag ville han skulle hinna sluta där innan jag släpper bomben så inte han får ta skit av karln. Men jag hann inte. Igår kom min käre make och talade om att han har mailat honom, sagt vad han tycker och gjort klart att han inte får ha med våra barn att göra.
Panikkänsla, jag lovar..
Saken är den att jag håller med om det han skrev. Helt!
Men JAG skulle ta det här, inte såhär forcerat. Jag var inte beredd...
Och nu har hon läst hans mail, domhar gemensamt mailkonto, och jag har fått ett långt desperat och ledset sms från henne.
Så även om han mailat så är det ju jag som får ta det. Och det blir visst idag.

Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet inte hur vår vänskap ska fungera...
Ärligt talat så vet jag inte om jag ens tycker den är värd att få att fungera.
Jag vet att jag betyder enormt mycket för henne, men jag har som sagt inget socialt behov och därav betyder hon inte samma för mig. Jag klarar mig lika bra utan, även om jag tycker om henne.
En sista detalj som försvårar för mig är att min 15-åring är mycket bra vän med hennes son. Och min 15-åring har som inga andra vänner irl. Så hur påverkas det av det här? Jag skulle vilja att han fortfarande kan vara vän med honom...

Jag tycker det här är grymt obehagligt, hela grejjen. Och jag vet ännu inte vad jag ska säga till henne och klockan tickar på...

Jag har ju kommit till insikten att vår fina dalmatiner inte har det så bra som han borde här. Mina ungar har ledsnat på att aktivera honom. Eller i rättvisans namn - dom har fått för mycket andra intressen som tar detas tid och lust.
Maken är ointresserad av hunden, men det var klargjort redan innan vi fick hem honom så ingen skuld på honom!
Den här rasen behöver mycket mental och fysisk träning. Väldigt mycket. Och ensam hinner jag inte med att ge honom det. Det medför inga problem för oss, men för honom. Han mår bra NU men i längden kommer det inte vara bra för honom. Så motvilligt beslutade jag att jag måste hitta nytt hem åt honom. La ut annonser och fick napp på ett par som ville komma och titta.
Men så hände det idealiska!!
En kvinna på Facebook som jag haft lite sporadisk kontakt med blev helt besatt och vill ha honom!
Hon har många års erfarenhet av rasen. Tävlar i agility och ställer ut, plus flera andra saker jag inte ens minns namnet på.
Och hon har hundens kullsyster, och en till dalmatiner. Med andra ord vet jag att han i princip kommer till Paradiset. Det kan banne mig inte bli mer rätt! Det känns tillochmed som att det är tur att vi inte kan ha honom kvar, för annars hade han inte fått den här underbara chansen!
Dom bor i Finland, och dom ska bila hit och hämta honom. Bara det visar ju att dom verkligen vill satsa på honom!

För att flytta dit behöver han en bunt med vaccinationer, ett svenskt pass och vara avmaskad 1-5 dagar innan resan. Passet och vaccinationerna har han redan, och avmaskningen kostar 200kr hos hans vet så det fixar vi dagarna innan hon kommer hit. Jag vet inte när än, men vi siktar på tiden runt midsommar.

Det känns så jävla rätt! Han kommer få det så bra hos henne. Han kommer komma till sin rätt där, få göra allt det han är ämnad att göra!
Min prickiga go'knul...

Min gamle far är här, därav tystnaden. Jag försöker att spendera tiden med honom. Tittar på gamla foton, skojar, svär över TV-folk. Eller ja, pappa pratar mest, och jag låter honom prata och håller med om det jag håller med om, men håller mest tyst om det jag inte håller med om. Jag tycker att är man så gammal har man rätt till sina åsikter, även om dom kanske inte är rätt eller politiskt korrekta.
Jag älskar min gamle far, och kan aldrig återbetala de 17 år han gav en gång. Han betyder så mycket.

Jorå, jag hann bara posta så började det vräka ner från ovan!! Tack vädergudarna!! <3