Då och då fylls jag av lust att skriva om något litet, just för stunden specifikt, men cencurerar alltid bort den lusten. För jag har en liten rädsla av att det ska verka fånigt... Just dom inläggen skulle ofta bli korta, och just fåniga. Jag tänker dom men skriver således aldrig ner dom... Så slogs jag just av tanken att vad fånigt det agerandet är då! Det är ju min blogg det handlar om. Får jag inte fåna mig här, vart sjutton får jag fåna mig då??
Sånt larv. Nu ska jag sluta fåna mig, och tillåta mig själv att vara lite fånig. Sådeså!

Och med dom orden välkomnar jag kategorin "Meningen med livet..."

Jag begriper mig inte på min Syster B. Inget hon gör kan förvåna mig, men hur hon kommer fram till besluten att göra saker hon gör undrar jag ibland. Nu har hon börjat använda NIQAB. Nej, hon är inte muslim. Hon säger hon tycker det är vackert, och det tycker jag med. Men jag anser inte att det ger mig rätten att gå i niqab. Hon säger också att hon tycker det är kul att se folks reaktioner, att folk ser livrädda ut. Kort och gott tror jag att hon gör det bara för att få uppmärksamhet. Jag är inte insatt, jag vet inget om muslimer och deras tro, det erkänner jag villigt. Men JAG tycker inte om att hon gör så! Jag finner det respektlöst gentemot de muslimska kvinnor som väljer att bära niqab, som väljer att leva med alla de utmaningar, prövningar och motstånd det innebär i deras liv. Hon är 50 år och ateist, hon borde inte bete sig som en rebellisk 15-åring! Först försökte jag intala mig själv att det är för att dölja det utseende hon har efter alla år av hemlöshet och missbruk. Men nej tyvärr, jag ser så tydligt i det hon skriver att det inte är därför. Jag tycker inte om det, och jag skulle så gärna vilja veta vad muslimer tycker om det. Att en icke-muslimsk kvinna använder niqab ennbart i syfte att trigga, provocera och ha roligt åt folks reaktioner. Tyvärr har jag ingen att fråga så jag får förbli ovetande. Jag förstår inte, men jag tycker det är ett dumt beslut av henne.

Syster B fick julkortet och blev jätteglad. Alltså har jag fått bekräftat vilket stödboende hon finns på. Nu har hon spräckt skalle och käke och ska opereras på måndag. Halkat på isen säger hon. Men av naturliga skäl har jag ju mina tvivel. Jag HOPPAS hon i nyktert tillstånd halkat, men jag undrar jag om hon dragit några flaskor handsprit igen? Det är svårt att våga tro på en missbrukare. Jag hoppas hon är okej, att det går bra. Så många år har jag varit totalt känslolös inför henne... Jag har gått från oro, ilska, sorg, hopplöshet till rent hat och avsky. Sen gav jag upp henne, hon blev ingenting, betydelselös. Men nu när jag för ett tag sedan insåg att hon tagit sig till ett stödboende väcktes känslor igen. Hopp, oro och helt oväntat saknar jag henne. Eller kanske inte henne på så sätt. Jag skulle vilja lära känna min syster, på riktigt! Men jag har aldrig kännt henne utan missbruket... Jag skulle vilja ha en riktig syster att prata med. En riktig relation. Hon är 50 år nu, och så otroligt sliten efter alla år som hemlös missbrukare. En vålnad.
Den chans hon har nu är nog hennes sista, om det inte redan är försent. Ärligt talat trodde jag inte hon skulle leva så länge som hon gjort. Dödsbeskedet har jag väntat på i många år... jag har faktiskt hoppats på att hon skulle dö. För jag tror att det skulle vara lättare för hennes barn att veta att hon är död än att inte veta om hon lever. Jag har många tankar i huvudet som den som inte levt så nära missbruket någonsin skulle förstå.
Jävla förbannade alkohol, vad jag önskar att du inte finns. Ditt destruktiva as!

Det skulle vara så ljuvligt att sätta på mig ögonmasken, krypa ner i sängen med täcket uppdraget till öronen... Och få sova ett par timmar. Vakna varm, och lite piggare. Så skönt, så lockande!

Men nej då... Spinning står på schemat för kvällen. Om en timme ska jag ut i kylan... Usch!

Jag tänker mycket på hur jag själv bemöter mina barn, och därmed också på hur andra bemöter sina. Jag iakttar och funderar...
Själv försöker jag vara intresserad och förstående, ge dom den respekten att jag verkligen lyssnar. Och jag skriver FÖRSÖKER, för jag har nyligen insett att det är inte så att jag gör just det ovanstående. Det är väldigt lätt att snäsa av barnen utan anledning, och framför allt utan att det är det som är meningen. Allt för ofta kan vi vuxna nog få barn att känna sig oviktiga, besvärliga och mindre som person. Tänk vad lätt hänt det är att lyssna utan att lyfta blicken från det man gör, och på så sätt ge intrycket att man inte lyssnar alls. Det är så många små detaljer i det vi gör som kan lämna djupa avtryck i våra barn!

Tex: Min O kommer ofta och vill prata om datorspel. Jag är totalt ointresserad och begriper oftast inte vad sjutton han pratar om. Om jag då inte tänker mig för kan jag möta honom i det pratet med en suck, och i värsta fall berättar jag hur ointresserad jag är och hänvisar honom till pappa.
Vad ger det honom för signaler? Det sista det gör är att uppmuntra honom att komma och prata med mig... Är det något jag som mamma vill så är det ju just det - att mina barn ska veta och känna att dom kan prata med mig.

Senaste månaderna försöker jag, och lyckas faktiskt bra, att ändra på mig, förbättra mig! Jag ser mina egna fel tydligare än någonsin, och även om det är dystert att inse att jag inte är ens i närheten av en perfekt mamma så känns det bra att jag faktiskt gör just det. SER! Annars skulle jag ju hasa runt i samma spår utan att få chansen att utvecklas till det bättre.

När jag ser mina egna fel gör det att jag kan se samma fel hos andra. M tex. Och igår gick det så långt att jag inte kunde vara tyst... M's son D är 11 år och en tänkare. Han grubblar, analyserar och mår inte alltid så bra av det. Han tar till sig av varje litet ord man säger till honom, och just därför tycker jag att M borde välja hur hon uttrycker sig lite.
Igår satt vi i bilen påväg till stan. D ville visa mamma att han var duktig och sa: "Mamma jag tog dom nya, tjocka handskarna eftersom vi ska vara ute hela dagen!" Leende, förväntansfullt tittar han på mamma som utbrister: "Jamen det var väl en jävla tur för dig att du är påklädd annars hade du fan inte fått följa!"
I backspegeln såg jag hur D sjönk ihop med ledsen blick.
Så jag sa: "Men M!!! Vad sa du nu egentligen???" Innan hon hann svara vände jag mig till D och sa: "Du D, ibland uttrycker vi mammor oss som idioter. Vad mamma din egentligen menar är Bra D, smart tänkt av dig att ta dom tjocka, jättebra!"
M kom av sig, jag såg att tankeverksamheten drog igång där. D log lite blygt och sa: "Tack Tant A!".

M är inte elak och menade inget illa, det lovar jag. Men hon uttrycker sig som ett arsel, precis som jag alltid gjort.

Jag, och du, och alla ni andra, behöver tänka till en sekund innan jag, du, ni öppnar käften. Något positivt kan såra om det uttrycks med fel ord, eller fel ton. Och det vill vi väl inte?

Igår var det så dags för den efterlängtade julmarknaden. Jag har hört så mycket om den, hur stort och otroligt mysigt det skulle vara. Förväntningarna var därför enorma såklart!!
Redan klockan 07.00 gick larmet och jag jagade upp mina stora pojkar. För enå gångs skull hoppade S ur sängen på två röda sekunder minsann! Gröt inmundigades och kläder bylsades på i lager efter lager. Tack och lov vaknade vädergudarna på hyffsat humör med så det var bara -14° och helt överkomligt. Varken vind eller nederbörd, det tackar vi för. Klockan 09.00 skulle vi vara hos M och hennes son för snabbt intag av espresso innan vi alla skulle fara vidare. Men vi var otåliga så redan 08.00 var vi i bilen. Uttag av pengar, och utdelning till pojkarna. Det fanns inte så mycket att spendera med 100:- var fick dom att göra vad dom ville med. Så begav vi oss till M och gjorde entre där vid 08.30, vilket resulterade i att hon hasade i morgonrock och såg ut som ett troll! En timme senare var vi på språng igen. Det höll på att gå på tok för S kunde inte motstå att gulla med deras katt och fick självklart en allergisk reaktion. Tur nog har M's son också allergi så vi norpade hans medulcin och så gav vi oss av. Vägen in var måttligt skoj... Mycket trafik och tjock snörök, och en tid att passa utöver det. Klockan 11.00 skulle ångloket ta oss till Jamtli, och det hade varit surt att missa det. Med lite roadrage och väl avvägda omkörningar fixade det sig! Väl värt att nämna är att S var jätteduktig och pluggade ihärdigt judendom i bilen!
Efter mycket om och men var vi så tidiga till tåget så vi hann köpa latte och saffransfläta på Pressbyrån innan vi klev på. Tåget var mysigt, en gammal trotjänare från 1941. Vi satt i restaurantvagnen, och bara det var ju en upplevelse. Stolarna var löst stående, modell köksstol. När tåget åkte var det en utmaning att hålla sig kvar på dom!! Tyvärr var det ju inte bara vi som åkte, vagnen var så full att folk stod överallt och kämpade tappert med att förbli stående. Rökmolnen, ångvisslan och den härliga takten man kände i golvet var underbart! Jag hade kunnat nöjt mig där och farit hem nöjd, tåget var en häftig upplevelse!
Vi gjorde entre på Jamtli, och nu skulle det ske. Sveriges klart häftigaste julmarknad - here we come!!
Så vad fanns det att titta på? Ostar till förbannelse!! Raggsockor, vantar, mössor, ull, luffarslöjd. Mathantverk. I mängder! Men det kändes som att alla sålde ungefär samma saker. Hantverk, mat, glögg. Hantverk, mat, glögg. Om och om igen. Det var absurt mycket folk, och det var upprörande att se hur hänsynslöst vuxet folk behandlar barn som försöker både se och handla. M's son blev knuffad och skuffad hit och dit och flög runt som en vante. Ingen respekt alls.
Vi klappade fjällkor, hästar och en ren. Knaprade kanderade cashewnötter och svor över priserna på kolbulle och lufttorkat kött. O köpte en strut med gammeldags karameller, en jätteklubba och en slädtur med en nordsvensk. S köpte en påse kanderade cashewnötter och 9 chokladkolor och tyckte vi kunde åka hem sen.
Jag hade två mål vad gällde inköp, kalvdans och grynost. Jag hittade, och köpte båda, och gick således nöjd därifrån. Men marknaden i sig gav mig känslan "Jaha? Var det inte mer?" Jag känner inte att jag har något behov av att göra detta till en tradition som så många har gjort. Men det var en upplevelse i sig antar jag, och trots allt kändes inte dagen bortkastad. Det var skönt för ungarna att strosa runt om inte annat.
Vi hade tänkt äta på området men folkmängd och priser gjorde att McDonalds kom upp som förslag. Ungarna jublade och beslutet klubbades. Vi hoppade på det härliga tåget igen och begav oss mot värmen i bilen. Alla var nöjda och glada över hamburgarna iallafall. Sen ville ungarna till Barnens Hus, medan jag och M ville på Coop. Lösningen blev att vi körde ungarna till leksaksaffären, sen for vi själva till Coop, alla glada!
Hela dagen flög förbi och när vi kom hem var det redan bäckmörkt ute.
Vi är glada vi var till Jamtli, men ärligt talat känner nog ingen av oss att vi har något större behov av att åka dit igen nästa år. Sådeså.

Flera år i rad har jag tänkt ta mina stora pojkar till Jamtlis Julmarknad. Men varje år har planerna gått om intet av olika orsaker. I år gav jag mig tusan på att det ska bli av så jag skrev in datumet i almanackan redan i somras. Imorgon är det dags!

"Det är stämningen som trollbinder – känslan av en gammeldags marknadsplats där människor möts och trivs. Jamtli Julmarknad är även länets största matmarknad och kvalitén på det som säljs är hög. Här finns tunnbröd, kalvdans, godsaker, kakor, getost, koost, fårost, rörost, grynost, sötost, gammelost och råmjölk. All slags korv. Marknadsstånden dignar av hemslöjd i textil, skinn, trä, lin och halm. Skor, handskar och sulor. Trasmattor, ren-, får- och lammskinn. Smide, silver, smycken och tomtar, tomtar, tomtar!"

Vi tar bilen till stan, sen åker vi ånglok från stationen till Jamtli. Där tassar vi omkring sålänge lusten finns, och sålänge inte kylan driver bort oss. Någogt att äta, något varmt att dricka, kanske köpa något litet. Bara vara! Jag ser fram emot det mycket, och pojkarna än mer! Förväntningarna är stora, hoppas dom inte är FÖR stora bara.

Mina storslagna träningsplaner fallerade totalt igår. Sen eftermiddag ringde maken från vårdcentralen dit han åkt akut med bröstsmärtor. Det blev stort pådrag med droppnålar, provtagningar och EKG. Det är långt ifrån första gången han har bröstsmärtor, men att få en tjurskallig karl till doktorn är inte lätt. EKG var okej, men blodtrycket åt helsike, och allt är pga stress på jobbet. Nu är han sjukskriven en vecka för att vila. Salt kost till det för att höja blodtrycket... Om han nu kunde döda sin mobil eller folket på hans jobb kunde ha förstånd nog att inte ringa honom om problem hela tiden.

Idag ska vi på utvecklingsamtal med S. Det blir vi, hans assistent och hans mentor. Första rapporten om högstadielivet, det ska bli intressant. S har autism, men en väldigt lättsam sådan och går i en helt vanlig klass. Vi som vet hur han fungerat i alla år ser ju hur jäkla duktig han är i skolan. Men mentorn har ju bara känt honom sen höstens skolstart. Jag hoppas hon kan se hans framgångar, även fast hon bara har vanliga ungar att jämföra med.

På vägen till skolan ska vi stanna till och köpa strumpbyxor till A från en okänd tjej. A vägrar att använda strumpor, lösningen är strumpbyxor. Så jag annonserade på en köp och säljsida på Facebook och fick napp direkt. 3 par för 50:-, det tackar jag för!