Julkort ska jag skriva i år. Faktiskt för första gången. Jag hittade så enkla och stilrena julkort på Ica så jag köpte 8 stycken. 4 vet jag vart dom ska men resten vet jag inte. Funderar på om jag ska skicka ett till min syster. Min syster är ett helt ämne i sig och ett långt, djupgående inlägg om henne kommer inom den närmsta framtiden. Jag har iallafall listat ut att hon bor på ett stödboende, half-way-home, och har varit drogfri några månader nu. Frågan är... Jag tror att hon skulle bli jätteglad om hon får ett julkort av mig. Men tänk om jag har fel och orsakar återfall? Jag vet ju inte... Jag undrar om jag kan ringa den som ansvarar på hemmet och fråga, utan att syster får veta? FÅR dom ens svara? .... Jag ringde!!!! Och förklarade situationen och att jag var fullt förstående att dom inte kan svara på om hon finns där. Men jag frågade om det var så att dom vidarebefodrar julkortet till henne om jag skickar till huvudadressen deras om hon finns där. Dom var väldigt trevliga och uppmuntrade mig att skicka kortet! Så då gör jag det! Ack så spännande!!

Jag undrar om jag kanske tagit i för mycket, men ikväll har jag två inbokade pass på gymet. Först min vanliga GetUp, och direkt efter det Poweryoga. Yogan har jag aldrig varit på innan men jag inbillar mig den kan hjälpa mig med min osmidighet. När jag går på Zumban känner jag att jag har motorik som en robot... Jag vill gärna samla upp mina lemmar efter varje rörelse innan jag går in på nästa, och riktigt så ska det ju inte vara. Jag har dessytom svårt att göra flera rörelser samtidigt. Alltså armar och ben samtidigt. Om yoga hjälper vet jag inte men det är värt ett försök. Min käre make har visst berättat för svärmor hur jag tränar och HON tycker jag är DUKTIG! Riktigt kul att höra, jag är som inte van att imponera på folk.

Igår skulle jag ju på föreläsningen. Det genomgående temat är Ömsesidig Respekt. Men där var mörkt och folktomt... Jag ringde föreläsaren som förvånat meddelade att hon ju hade ändrat till den 18:e. Hon hade mailat "alla" och dessutom begärt svar av "alla" för att vara säker på att "alla" fått mailet. Aha? Hade jag räknats hade hon väl reagerat på att jag inte svarat, hon har alltså inte mailat mig. Man KAN glömma någon, javisst. Men nu var det inte första gången. Eller andra. Eller tredje. Det är fjärde gången hon glömmer mig! Var är den ömsesidiga respekten i detta då? Efter att ha blivit glömd fyra gånger börjar jag fundera... På hur välkommen jag är, på hur mycket jag räknas... Många olika tankar. Nu råkar det vara ett ämne som berör mig, jag VILL vara med, annars hade jag betackat mig och sagt ifrån all vidare kontakt. Så himla kul känns det ärligt talat inte.

Min S tror inte han kan något, och det är ingen mening att plugga inför prov tex för han kommer ändå misslyckas. Och han satsar således enbart på betyget E på allt, för det är allt han behöver... Ja enligt honom alltså. Det är grymt frustrerande, för alla vi andra vet att han dels kan mer än dom flesta och dels har lättare att lära än genomsnittet. Så efter tjat, gnat, pepp, push och moralkakor återstod mutor. Jag lovade att han och jag skulle åka och fika på Åre Bageri den dag han kom hem med något som fått ett högre betyg än E. Så igår kom han hem stolt som en tupp, och kvittrande som en kyckling. Mycket lyckligt visade han upp ett C på en krönika han skrivit!! Det var bara att hoppa i bilen och fara till bageriet minsann. Jag är så stolt och glad så ni anar inte! Tänk om den ungen kunde förstå hur jäkla bra han kunde vara på allt om han bara försökte ett uns?! Fika blev det, och vi kvittrade ikapp, lika glada bägge två. Han avnjöt en varm choklad, en Cola, en bondkaka och en bit kladdkaka. Jag bejakade barnet inom mig och drack varm choklad med vispgrädde, marshmallows och chokladsås. Till det en kalljäst citronbulle. Hur många kalorier det var vill jag inte ens tänka på. Efter fikat släppte jag av S hemma och for direkt till gymet. Väl där tog jag allt i lite extra och förbannade chokladen som skvalpade i mig. Tanterna undrade muttrande varför jag svettas så och dom inte gör det. Jag svarade brutalärligt: "Det är för att jag tar i och kämpar som f*n, medan ni är fullt upptagna med att kackla om era barn och barnbarn. Prova att fokusera på vad ni gör!!" Jag kände i samma sekund att det där verkligen kunnat stött dom men faktiskt tog dom svaret lika rakt som det var! Skönt det, sura tanter är inget jag känner behov av.
Ikväll är det föreläsning igen. Del 2 av Emotionell Coaching. Ser fram emot det!

Jag funderar som tusan över vad det ska bli av mig nu i januari när jag officiellt blir arbetslös. Jag har inga fina mål, inga avancerade drömmar. Jag vill inte sätta mig i skolbänken för att läsa upp ämnen för att få högskolekompetens. Då lägger jag tid på det och när jag är klar är jag ändå inget... 36 år och inget. Vem skulle anställa mig när världen är full av yngre och väl utbildade? Om jag fick som jag ville skulle AF hjälpa mig med en yrkesutbildning. Inom något där jag sen kan få arbete. Gatuköksbiträde, svetsare, uska eller lastbilschaufför - mig kvittar det. Jag vill ha ett riktigt arbete, en arbetsplats och lön. Vad det är för jobb spelar faktiskt föga roll. Hellst vill jag slippa att arbeta med barn eller sitta bakom ett skrivbord, men det är väl de enda önskemål jag har...

Jag skulle, via SMS, betala för att bli av med reklamen. Men nej då, oregistrerade nummer kan inte göra det. Det finns en anledning till att jag inte är registrerad hos operatör, och jag kan inte vara det. Jag som så gärna ville slippa reklamen...

:'(

Det är -18* ute och ett klart fall av deja vu inne. Återigen sitter jag frusen och undrar varför jag bor HÄR?! Snö står högt på listan med saker jag skulle klara mig utomordentligt bra utan. Och här, i skidåkarnas Mecka, bor jag... Dessutom är -18* bara början eftersom en vargavinter är utlovad. Antagligen lär temperaturen ta sig ner mellan -30* till -40* och lamslå inte bara mig utan även dom födda med plank under fötterna. Som för att verkligen få mig att inse att det är kallt så valde sovrumselementet att lägga av igår. Jag fick allt sova med strumpor, tubsockor i sängen känns ju hemskt erotiskt. Jag har just dragit ur allt ur garderoberna med så jag måste städa upp innan vi ringer någon reparatör. Inatt är risken stor att jag sover i långkalsonger. Nåja... Åre, där allt kretsar kring snö, skidåkning och turism. Och jag gillar varken, snön, turisterna eller skidåkning. Det finns platser som har varma vintrar, andra som har milda vintrar. Men nej då, Åre it is. Så fel...
Men det ÄR vackert här. Jag är inte så förtjust i platt natur, och det har vi verkligen inte här. Men just nu, när jag är kall om fötterna och sovrummet är iskallt, då vet jag inte riktigt om det är värt det! Gubben Frost, jag tycker inte om dig...

6.30 Gröt
9.30 Smörgås
12.00 Purjolökssoppa
15.00 Ett ägg och frukt
18.00 Pasta med skinksås, broccoli
21.00 Te och smörgås

Grejjar jag det tro?

Jag måste skärpa mig. Äta. Mat...
Jag satt här och funderade på hur jag ätit den senaste veckan, ja två veckor faktiskt, och det är helt åt helvete. Svart kaffe från morgon till kväll, sen en ostmacka och te innan jag lägger mig. Jag har ingen aptit alls! Självklart är min träning menlös när jag inte äter heller... Kroppen är inställd på svält och håller stenhårt i det lilla jag får i mig antar jag. Jag måste äta, men vill inte, så jag måste börja tvinga i mig. Göra ett schema och följa det... Fruktansvärt jobbigt, och så svårt att faktiskt få in i skallen att jag måste ÄTA för att gå ner i vikt.

Må så vara att jag ser ut som ett roadkill i ansiktet - jag ska på Zumban ändå. Går jag inte blir jag bara sur på mig själv. Så låt dom glo då....

Jag vaknade med ett enormt munsår. Mitt på underläppen sitter en 15 mm stor, äcklig, gulröd blåsa. Läppen är svullen så det ser ut som jag gjort något misslyckat med Botox. JAG SER HEMSK UT!! Som jag har något jäkla slaktavfall i ansiktet...
Jag ska på Zumba i eftermiddag och vill fan inte visa mig ute såhär ju.
:-(