Det skulle vara så ljuvligt att sätta på mig ögonmasken, krypa ner i sängen med täcket uppdraget till öronen... Och få sova ett par timmar. Vakna varm, och lite piggare. Så skönt, så lockande!

Men nej då... Spinning står på schemat för kvällen. Om en timme ska jag ut i kylan... Usch!

Jag tänker mycket på hur jag själv bemöter mina barn, och därmed också på hur andra bemöter sina. Jag iakttar och funderar...
Själv försöker jag vara intresserad och förstående, ge dom den respekten att jag verkligen lyssnar. Och jag skriver FÖRSÖKER, för jag har nyligen insett att det är inte så att jag gör just det ovanstående. Det är väldigt lätt att snäsa av barnen utan anledning, och framför allt utan att det är det som är meningen. Allt för ofta kan vi vuxna nog få barn att känna sig oviktiga, besvärliga och mindre som person. Tänk vad lätt hänt det är att lyssna utan att lyfta blicken från det man gör, och på så sätt ge intrycket att man inte lyssnar alls. Det är så många små detaljer i det vi gör som kan lämna djupa avtryck i våra barn!

Tex: Min O kommer ofta och vill prata om datorspel. Jag är totalt ointresserad och begriper oftast inte vad sjutton han pratar om. Om jag då inte tänker mig för kan jag möta honom i det pratet med en suck, och i värsta fall berättar jag hur ointresserad jag är och hänvisar honom till pappa.
Vad ger det honom för signaler? Det sista det gör är att uppmuntra honom att komma och prata med mig... Är det något jag som mamma vill så är det ju just det - att mina barn ska veta och känna att dom kan prata med mig.

Senaste månaderna försöker jag, och lyckas faktiskt bra, att ändra på mig, förbättra mig! Jag ser mina egna fel tydligare än någonsin, och även om det är dystert att inse att jag inte är ens i närheten av en perfekt mamma så känns det bra att jag faktiskt gör just det. SER! Annars skulle jag ju hasa runt i samma spår utan att få chansen att utvecklas till det bättre.

När jag ser mina egna fel gör det att jag kan se samma fel hos andra. M tex. Och igår gick det så långt att jag inte kunde vara tyst... M's son D är 11 år och en tänkare. Han grubblar, analyserar och mår inte alltid så bra av det. Han tar till sig av varje litet ord man säger till honom, och just därför tycker jag att M borde välja hur hon uttrycker sig lite.
Igår satt vi i bilen påväg till stan. D ville visa mamma att han var duktig och sa: "Mamma jag tog dom nya, tjocka handskarna eftersom vi ska vara ute hela dagen!" Leende, förväntansfullt tittar han på mamma som utbrister: "Jamen det var väl en jävla tur för dig att du är påklädd annars hade du fan inte fått följa!"
I backspegeln såg jag hur D sjönk ihop med ledsen blick.
Så jag sa: "Men M!!! Vad sa du nu egentligen???" Innan hon hann svara vände jag mig till D och sa: "Du D, ibland uttrycker vi mammor oss som idioter. Vad mamma din egentligen menar är Bra D, smart tänkt av dig att ta dom tjocka, jättebra!"
M kom av sig, jag såg att tankeverksamheten drog igång där. D log lite blygt och sa: "Tack Tant A!".

M är inte elak och menade inget illa, det lovar jag. Men hon uttrycker sig som ett arsel, precis som jag alltid gjort.

Jag, och du, och alla ni andra, behöver tänka till en sekund innan jag, du, ni öppnar käften. Något positivt kan såra om det uttrycks med fel ord, eller fel ton. Och det vill vi väl inte?

Igår var det så dags för den efterlängtade julmarknaden. Jag har hört så mycket om den, hur stort och otroligt mysigt det skulle vara. Förväntningarna var därför enorma såklart!!
Redan klockan 07.00 gick larmet och jag jagade upp mina stora pojkar. För enå gångs skull hoppade S ur sängen på två röda sekunder minsann! Gröt inmundigades och kläder bylsades på i lager efter lager. Tack och lov vaknade vädergudarna på hyffsat humör med så det var bara -14° och helt överkomligt. Varken vind eller nederbörd, det tackar vi för. Klockan 09.00 skulle vi vara hos M och hennes son för snabbt intag av espresso innan vi alla skulle fara vidare. Men vi var otåliga så redan 08.00 var vi i bilen. Uttag av pengar, och utdelning till pojkarna. Det fanns inte så mycket att spendera med 100:- var fick dom att göra vad dom ville med. Så begav vi oss till M och gjorde entre där vid 08.30, vilket resulterade i att hon hasade i morgonrock och såg ut som ett troll! En timme senare var vi på språng igen. Det höll på att gå på tok för S kunde inte motstå att gulla med deras katt och fick självklart en allergisk reaktion. Tur nog har M's son också allergi så vi norpade hans medulcin och så gav vi oss av. Vägen in var måttligt skoj... Mycket trafik och tjock snörök, och en tid att passa utöver det. Klockan 11.00 skulle ångloket ta oss till Jamtli, och det hade varit surt att missa det. Med lite roadrage och väl avvägda omkörningar fixade det sig! Väl värt att nämna är att S var jätteduktig och pluggade ihärdigt judendom i bilen!
Efter mycket om och men var vi så tidiga till tåget så vi hann köpa latte och saffransfläta på Pressbyrån innan vi klev på. Tåget var mysigt, en gammal trotjänare från 1941. Vi satt i restaurantvagnen, och bara det var ju en upplevelse. Stolarna var löst stående, modell köksstol. När tåget åkte var det en utmaning att hålla sig kvar på dom!! Tyvärr var det ju inte bara vi som åkte, vagnen var så full att folk stod överallt och kämpade tappert med att förbli stående. Rökmolnen, ångvisslan och den härliga takten man kände i golvet var underbart! Jag hade kunnat nöjt mig där och farit hem nöjd, tåget var en häftig upplevelse!
Vi gjorde entre på Jamtli, och nu skulle det ske. Sveriges klart häftigaste julmarknad - here we come!!
Så vad fanns det att titta på? Ostar till förbannelse!! Raggsockor, vantar, mössor, ull, luffarslöjd. Mathantverk. I mängder! Men det kändes som att alla sålde ungefär samma saker. Hantverk, mat, glögg. Hantverk, mat, glögg. Om och om igen. Det var absurt mycket folk, och det var upprörande att se hur hänsynslöst vuxet folk behandlar barn som försöker både se och handla. M's son blev knuffad och skuffad hit och dit och flög runt som en vante. Ingen respekt alls.
Vi klappade fjällkor, hästar och en ren. Knaprade kanderade cashewnötter och svor över priserna på kolbulle och lufttorkat kött. O köpte en strut med gammeldags karameller, en jätteklubba och en slädtur med en nordsvensk. S köpte en påse kanderade cashewnötter och 9 chokladkolor och tyckte vi kunde åka hem sen.
Jag hade två mål vad gällde inköp, kalvdans och grynost. Jag hittade, och köpte båda, och gick således nöjd därifrån. Men marknaden i sig gav mig känslan "Jaha? Var det inte mer?" Jag känner inte att jag har något behov av att göra detta till en tradition som så många har gjort. Men det var en upplevelse i sig antar jag, och trots allt kändes inte dagen bortkastad. Det var skönt för ungarna att strosa runt om inte annat.
Vi hade tänkt äta på området men folkmängd och priser gjorde att McDonalds kom upp som förslag. Ungarna jublade och beslutet klubbades. Vi hoppade på det härliga tåget igen och begav oss mot värmen i bilen. Alla var nöjda och glada över hamburgarna iallafall. Sen ville ungarna till Barnens Hus, medan jag och M ville på Coop. Lösningen blev att vi körde ungarna till leksaksaffären, sen for vi själva till Coop, alla glada!
Hela dagen flög förbi och när vi kom hem var det redan bäckmörkt ute.
Vi är glada vi var till Jamtli, men ärligt talat känner nog ingen av oss att vi har något större behov av att åka dit igen nästa år. Sådeså.

Flera år i rad har jag tänkt ta mina stora pojkar till Jamtlis Julmarknad. Men varje år har planerna gått om intet av olika orsaker. I år gav jag mig tusan på att det ska bli av så jag skrev in datumet i almanackan redan i somras. Imorgon är det dags!

"Det är stämningen som trollbinder – känslan av en gammeldags marknadsplats där människor möts och trivs. Jamtli Julmarknad är även länets största matmarknad och kvalitén på det som säljs är hög. Här finns tunnbröd, kalvdans, godsaker, kakor, getost, koost, fårost, rörost, grynost, sötost, gammelost och råmjölk. All slags korv. Marknadsstånden dignar av hemslöjd i textil, skinn, trä, lin och halm. Skor, handskar och sulor. Trasmattor, ren-, får- och lammskinn. Smide, silver, smycken och tomtar, tomtar, tomtar!"

Vi tar bilen till stan, sen åker vi ånglok från stationen till Jamtli. Där tassar vi omkring sålänge lusten finns, och sålänge inte kylan driver bort oss. Någogt att äta, något varmt att dricka, kanske köpa något litet. Bara vara! Jag ser fram emot det mycket, och pojkarna än mer! Förväntningarna är stora, hoppas dom inte är FÖR stora bara.

Mina storslagna träningsplaner fallerade totalt igår. Sen eftermiddag ringde maken från vårdcentralen dit han åkt akut med bröstsmärtor. Det blev stort pådrag med droppnålar, provtagningar och EKG. Det är långt ifrån första gången han har bröstsmärtor, men att få en tjurskallig karl till doktorn är inte lätt. EKG var okej, men blodtrycket åt helsike, och allt är pga stress på jobbet. Nu är han sjukskriven en vecka för att vila. Salt kost till det för att höja blodtrycket... Om han nu kunde döda sin mobil eller folket på hans jobb kunde ha förstånd nog att inte ringa honom om problem hela tiden.

Idag ska vi på utvecklingsamtal med S. Det blir vi, hans assistent och hans mentor. Första rapporten om högstadielivet, det ska bli intressant. S har autism, men en väldigt lättsam sådan och går i en helt vanlig klass. Vi som vet hur han fungerat i alla år ser ju hur jäkla duktig han är i skolan. Men mentorn har ju bara känt honom sen höstens skolstart. Jag hoppas hon kan se hans framgångar, även fast hon bara har vanliga ungar att jämföra med.

På vägen till skolan ska vi stanna till och köpa strumpbyxor till A från en okänd tjej. A vägrar att använda strumpor, lösningen är strumpbyxor. Så jag annonserade på en köp och säljsida på Facebook och fick napp direkt. 3 par för 50:-, det tackar jag för!

Julkort ska jag skriva i år. Faktiskt för första gången. Jag hittade så enkla och stilrena julkort på Ica så jag köpte 8 stycken. 4 vet jag vart dom ska men resten vet jag inte. Funderar på om jag ska skicka ett till min syster. Min syster är ett helt ämne i sig och ett långt, djupgående inlägg om henne kommer inom den närmsta framtiden. Jag har iallafall listat ut att hon bor på ett stödboende, half-way-home, och har varit drogfri några månader nu. Frågan är... Jag tror att hon skulle bli jätteglad om hon får ett julkort av mig. Men tänk om jag har fel och orsakar återfall? Jag vet ju inte... Jag undrar om jag kan ringa den som ansvarar på hemmet och fråga, utan att syster får veta? FÅR dom ens svara? .... Jag ringde!!!! Och förklarade situationen och att jag var fullt förstående att dom inte kan svara på om hon finns där. Men jag frågade om det var så att dom vidarebefodrar julkortet till henne om jag skickar till huvudadressen deras om hon finns där. Dom var väldigt trevliga och uppmuntrade mig att skicka kortet! Så då gör jag det! Ack så spännande!!

Jag undrar om jag kanske tagit i för mycket, men ikväll har jag två inbokade pass på gymet. Först min vanliga GetUp, och direkt efter det Poweryoga. Yogan har jag aldrig varit på innan men jag inbillar mig den kan hjälpa mig med min osmidighet. När jag går på Zumban känner jag att jag har motorik som en robot... Jag vill gärna samla upp mina lemmar efter varje rörelse innan jag går in på nästa, och riktigt så ska det ju inte vara. Jag har dessytom svårt att göra flera rörelser samtidigt. Alltså armar och ben samtidigt. Om yoga hjälper vet jag inte men det är värt ett försök. Min käre make har visst berättat för svärmor hur jag tränar och HON tycker jag är DUKTIG! Riktigt kul att höra, jag är som inte van att imponera på folk.

Igår skulle jag ju på föreläsningen. Det genomgående temat är Ömsesidig Respekt. Men där var mörkt och folktomt... Jag ringde föreläsaren som förvånat meddelade att hon ju hade ändrat till den 18:e. Hon hade mailat "alla" och dessutom begärt svar av "alla" för att vara säker på att "alla" fått mailet. Aha? Hade jag räknats hade hon väl reagerat på att jag inte svarat, hon har alltså inte mailat mig. Man KAN glömma någon, javisst. Men nu var det inte första gången. Eller andra. Eller tredje. Det är fjärde gången hon glömmer mig! Var är den ömsesidiga respekten i detta då? Efter att ha blivit glömd fyra gånger börjar jag fundera... På hur välkommen jag är, på hur mycket jag räknas... Många olika tankar. Nu råkar det vara ett ämne som berör mig, jag VILL vara med, annars hade jag betackat mig och sagt ifrån all vidare kontakt. Så himla kul känns det ärligt talat inte.

Min S tror inte han kan något, och det är ingen mening att plugga inför prov tex för han kommer ändå misslyckas. Och han satsar således enbart på betyget E på allt, för det är allt han behöver... Ja enligt honom alltså. Det är grymt frustrerande, för alla vi andra vet att han dels kan mer än dom flesta och dels har lättare att lära än genomsnittet. Så efter tjat, gnat, pepp, push och moralkakor återstod mutor. Jag lovade att han och jag skulle åka och fika på Åre Bageri den dag han kom hem med något som fått ett högre betyg än E. Så igår kom han hem stolt som en tupp, och kvittrande som en kyckling. Mycket lyckligt visade han upp ett C på en krönika han skrivit!! Det var bara att hoppa i bilen och fara till bageriet minsann. Jag är så stolt och glad så ni anar inte! Tänk om den ungen kunde förstå hur jäkla bra han kunde vara på allt om han bara försökte ett uns?! Fika blev det, och vi kvittrade ikapp, lika glada bägge två. Han avnjöt en varm choklad, en Cola, en bondkaka och en bit kladdkaka. Jag bejakade barnet inom mig och drack varm choklad med vispgrädde, marshmallows och chokladsås. Till det en kalljäst citronbulle. Hur många kalorier det var vill jag inte ens tänka på. Efter fikat släppte jag av S hemma och for direkt till gymet. Väl där tog jag allt i lite extra och förbannade chokladen som skvalpade i mig. Tanterna undrade muttrande varför jag svettas så och dom inte gör det. Jag svarade brutalärligt: "Det är för att jag tar i och kämpar som f*n, medan ni är fullt upptagna med att kackla om era barn och barnbarn. Prova att fokusera på vad ni gör!!" Jag kände i samma sekund att det där verkligen kunnat stött dom men faktiskt tog dom svaret lika rakt som det var! Skönt det, sura tanter är inget jag känner behov av.
Ikväll är det föreläsning igen. Del 2 av Emotionell Coaching. Ser fram emot det!

Jag funderar som tusan över vad det ska bli av mig nu i januari när jag officiellt blir arbetslös. Jag har inga fina mål, inga avancerade drömmar. Jag vill inte sätta mig i skolbänken för att läsa upp ämnen för att få högskolekompetens. Då lägger jag tid på det och när jag är klar är jag ändå inget... 36 år och inget. Vem skulle anställa mig när världen är full av yngre och väl utbildade? Om jag fick som jag ville skulle AF hjälpa mig med en yrkesutbildning. Inom något där jag sen kan få arbete. Gatuköksbiträde, svetsare, uska eller lastbilschaufför - mig kvittar det. Jag vill ha ett riktigt arbete, en arbetsplats och lön. Vad det är för jobb spelar faktiskt föga roll. Hellst vill jag slippa att arbeta med barn eller sitta bakom ett skrivbord, men det är väl de enda önskemål jag har...

Jag skulle, via SMS, betala för att bli av med reklamen. Men nej då, oregistrerade nummer kan inte göra det. Det finns en anledning till att jag inte är registrerad hos operatör, och jag kan inte vara det. Jag som så gärna ville slippa reklamen...

:'(