I snart 10 år har jag ätit SSRI. Närmare bestämt Seroxat, även känt som Paroxetin och Paxil.

Anledningen, enligt både mig och läkaren: Depression och social fobi.

Och från början var det säkert så... Hela tiden, under alla dessa år, har jag känt att jag VILL inte tugga tabletter resten av livet. Mamma var en blandmissbrukare, min syster likaså. Jag har en skräck för beroendeframkallande tabletter sittande i ryggraden sen födseln. JAG VILL INTE!

Direkt när jag fick mina tabletter fick jag även börja gå hos en kurator här i byn för Kognitiv Beteendeterapi (KBT). Det kändes en gnutta hoppfullt och jag tänkte att det här löser sig säkert. Damen ifråga var mer intresserad att prata om sin man och sina barnbarn än att prata om och med mig. Jag stod ut ett par månader, men sen tackade jag för mig. Nej... det gjorde jag inte, jag bara slutade gå dit.

Ett år senare sökte jag upp en annan kurator, i en annan by, återigen för KBT. Hon var jättebra. FÖR bra, för ALLA skulle promt gå hos henne. Det gjorde att hon var omöjlig att få kontinuerliga tider hos. När det började ta upp emot 3 månader mellan mina besök kände jag att det var menlöst. Jag var ju ensam i mina problem iallafall... för hon fanns ju inte. Inte när jag behövde henne, för jag kunde inte schemalägga mitt dåliga mående till var tredje månad. Så jag slutade gå dit med.

Ytterligare ett par år senarare kände jag att det var väl inte sähär det ska gå till? Bara tugga tabletter och inte göra något åt orsaken till varför man behöver dom?
Så jag samlade mod och vände mig till psykiatrin i stan. Fick efter lite tjat en tid hos deras högste höns, en psykolog som var lite mer än andra. Gissa om jag var nervös över det mötet?

Väl där satt jag mig och förklarade att jag ville ha hjälp att komma underfund med mina bakomliggande problem som orsakar att jag mår som jag mår. Och att målet med det var att få sluta med detta tablettknaprande.

Han skrattade och svararde: "Var inte så jävla svensk! Du kommer behöva dom här tabletterna resten av livet, det är bara att vänja sig! Dina problem kan ingen lösa, dom är för stora. För mig vore det bortkastad tid och ren frustration."

Ja, så sa han. Ordagrant. Man har en tendens att memorera väl de ord som krossar en och slår en ner i skorna.. Jag kände mig så obeskrivligt liten och tillintetgjord när jag gick därifrån. Innan det mötet hade jag alltid ätit 20mg/dag, men efter mötet fick jag trappa upp till 40mg/dag. Och jag gav upp på tanken att få hjälp.
Ända sedan jag började med tabletterna har jag helt enkelt fått receptförnyelse via internet. Ingen läkarkontakt, ingen uppföljning, inga kontroller. När jag ville öka dosen skrev jag det i min receptförfrågan, och fick recept anpassat till det. Inga frågor. Det måste ju vara hemskt praktiskt för sjukvården, att bara vräka ut recept och sen skita i individen? Får det gå till så med en medecin som är så beroendeframkallande och har såna skrämmande biverkningar?

När jag blev gravid 2009 bad läkaren mig att prova att sluta med tabletterna under graviditeten. Det gick inte alls för jag slutatde äta. Tabletterna påstod dom inte skulle kunna skada barnet utan "bara" ge abstinens efter födseln, iform att mycket gråt. Så eftersom en svältande mor skulle vara med skadligt fick jag börja igen. På eget bevåg kämpade jag mig fram på 15mg/dag istället för 40mg/dag. När förlossningen var klar gick jag upp till 20mg/dag och lyckades hålla mig där. Jag mådde okej på den dosen, saker fungerade som dom skulle.
Snabbt blev jag gravid igen och då fick jag order att inte sluta, men trappa ner mer om möjligt. Jag gick ner på 10mg/dag under graviditeten, och sen upp på 15mg/dag efter det. Det är ganska bra, från 40mg till 15mg.

Men fortfarande gnager det i mig att jag VILL ju inte det här egentligen...

Saker har hänt i mitt liv senaste 3 åren som gjort att jag, utan hjälp från någon annan än min gamle far, förstår mina bakomliggande orsaker. Det är en väldigt lång story i sig så den tänker jag inte dra upp nu. Men saken är den att förträngda minnen och pusselbitar föll på plats, och 40 ton sten föll från mina axlar. Jag började må bättre pga det.

För 6 månader sedan drog jag ner min dos ytterligare och fram tills idag har jag gått på 10mg/dag.

Idag slutar jag helt. Jag vill det verkligen, men samtidigt är det läskigt. Jag säger adjö till den som varit min bäste vän i 10 år, Seroxat.
Det finns så otroligt mycket skit sammankopplat med dessa tabletter. Både när man äter dom, och när man utsätter dom. Men jag hoppas och tror jag trappat ner såpass länge att det här ska gå bra.

Adjö käre Seroxat, jag tänker tämja mina inre demoner och hjärnspöken helt själv nu.

Du får inte vara med längre.

Då var de stora ute ur huset och det är bara jag och de små hemma. Frukosten blev mannagrynsgröt idag, och självklart betyder det att jag mår illa. GBP och mjölkgröt är ingen bra kombination. Men det vet jag ju, så det är ett val jag får ta.

Igår var det vattengymnastik. Jag skulle basta en timme innan men så flög fan i mig. Jag bastade istället 30 minuter, sen simmade jag i 30 minuter innan vi körde igång. Jisses vad det kändes i kroppen!!
Sen upptäckte jag två fel jag gör under vattengymnastiken. Varje fredagsmorgon brukar jag ha svårt att ta mig ur sängen pga ont i rygg och axlar, det beror nog på felaktiga rörelser. Så igår hade jag stort fokus på att göra rätt, och idag har jag banne mig inte ont! Men ack så svårt att göra rätt när man väl vant sig med att göra fel...

Jag behöver köpa skor. Jag tror ett parrktiga träningsskor är viktigt att ha till gymmet. Jag får så lätt ont i fötterna, och det får inte stjälpa mig i det här. Så då är frågan, ska jag fara 16 mil tor och köpa billigast möjligt eller chansa på att hitta något jag har råd med i Åre?
Fan vet...

Ikväll ska jag och S på en joikföreställning med Anti Mikkel Gaup. Aningen udda va? Min ide men S hakade på direkt. Kan bli kul, och vi har ju som inget annat för oss iallafall.

Jag har en liten hylla med saker jag... tycker om. Mitt lilla altare nästan.
Idag plockade jag bort en bunt med änglar och köpte mig tre fina ljuslyktor som fick ta deras plats.
Kanske tycker ni det ser plottrigt ut, men det är extremt stilrent för att vara jag! ;-)

Ja det här går ju bra? Inte då...
Men jag skriver på ändå jag, glad och tacksam över de få som ändock besöker mig.

Jag äter min äckliga gröt, havre-äpple-linfrö och är tacksam att jag inte har problem att äta sånt jag finner äckligt.

Jag har gått och funderat på träningen som komma skall.
Zumba eller Get Up Cirkelträning.
Först var det ju Zumban jag siktade på. Men jag vill ju båda!
Så lät jag förståndet styra, jag mailade "min" tränare och frågade om råd. Jag är totalt otränad, har ingen kondition och har en viss övervikt. Huvudsakliga målet just nu är att komma igång, förbränning och kondition.
Vilket vore då lämpligast för mig, frågade jag.
Med bra motivering till varför föreslog hon Get Up Cirkelträning.
So be it! Hon vet vad hon pratar om, så då tar vi det!

Mitt schema blir då såhär:
Måndagar - Easyline Cirkelträning
Onsdagar - GetUp Cirkelträning
Torsdagar - Vattengymnastik

Det är för min del en aktivitetsökning på 300%!

Nu gäller det att hålla fast det och köra järnet utan att ge upp!

Jag vaknade med världens huvudvärk. Känner mig uttorkad så jag får försöka råda bot på det...
Min stackars G som sååå gärna vill till dagis håller jag hemma. Hans luftrör började bubbla igen av att vara aktiv igår. Han kommer vara en total pest idag, ser det på hans beteende.

Tack och lov är det torsdag!
Min lilla egentid på badhuset ikväll. Jag ska dit tidigare idag för att badta med Motormouth.
Desdutom är det vårdbidragsdag. Pengar är det brist på så slantar välkomnas verkligen.

Igår beställde jag en tygpåse på Unicef. Jag känner mig så töntig som släpar badkläder i Icapåse...

Jag undrar om tvättstugan är ledig?

Jo dom gör det!! Har man ont i ryggen så sätter man en kondom på höften. Då blir ryggen mindre ond.
Det var vad min mamma förklarade för mig när jag som barn hittade ett paket kondomer under pappas sängbord.
Såna förklaringar var vanligt från min mor. Och jag trodde blint på allt hon sa, för mammor ljuger inte för sina barn! Eller?
Det stör mig än i dag när jag tänker på allt hon tutade i mig.

(Ja det finns mycket som stör mig när det gäller henne. Men min avsky gentemot mamma och orsakerna till det kan vi avhandla en annan dag.)

Men fördelen är att jag aldrig varit så mot mina barn. Jag kommer aldrig vara det. När mina barn kommer med frågor som en del kan tycka är besvärliga eller genanta, då svarar jag ärligt och rakt.
Det blir ju ibland svar som ungarna tycker är för mycket info, pinsamt. Men mina ungar VET iallafall att mamma kan man fråga, och mamma kan man lita på. DET betyder så mycket för mig!!

Jag älskar er, mina frågvisa ungar, som nu vet vad mens är och vad en tampong används till!

Jag var ju som lite slö och slite. Ville hellst mysa ner mig i ett soffhörn och bara vara. Och jag var på god väg, när jag plötsligt slogs av tanken "JAMEN qMIDDAG DÅ???"...
Det är ju onekligen bra om ungarna får mat va?
Okej...
Lite dåligt samvete så jag tänkte vara lite snäll med dom och göra amerikanska pannkakor. Fippla fram ett recept och drog till med 24 pannkakor. Snäll som jag är tänkte jag fjanta till så dom fick såna till frukost med nämligen.
Jag blev lite impad av receptet! Så enkelt, jämna siffror och himla smidigt! Så jag körde på, nynnande julsånger, nöjd med min smarta ide.
Jag hade en himlans massa i huvudet... Skoinköp, träning, Unicef, ungarna, digital köksvåg, kommande blogginlägg... Ja mycket att fundera på!

Nu, TRE SATANS TIMMAR SENARE är jag måttligt road.

Man tycker väl att jag under smetens skapande borde ha reagerat på mängden? Inte då! Det var först när hälften av eländet var stekt. Jag fick ta fram receptet igen och kolla.
Och vet ni vad?? Det ÄR en markant skillnad mellan 24 pannkakor och 24 PORTIONER!!

Nåja, nu finns det visst pannkakor till frukost och mellis, resten av veckan...

Men ungarna är glada!!