Nu glider G omkring på en sån här och A sitter på släpet och åker med.
Tack Plasto, men jag tycker ändå inte om er.

Asylsökande barn på Öland får ingen skollunch. Anledningen är att utbildningschefen Jan Bylund anser att asylsökande redan får bidrag som bland annat ska täcka kostnader för mat. Således ska barnen äta hemma istället.
Är det här barn som går på vanlig kommunal skola tillsammans med svenska barn? Fungerar det lika på Öland som här - ja då är det så. Och vad fan tänker då dessa makthavande stofiler med?? Är det något dessa barn behöver så är det väl att få vara med i gemenskapen, vara som dom andra! Att förbjuda dom att delta i skollunchen är rent ut elakt, iallafall enligt mina värderingar. Dom här barnen har nog helvete ändå tror jag. Dom kommer till en för dom ny värld, med nytt språk och helt nya sätt att leva. Antagligen bär dom mycket i sina små ryggsäckar från hemlandet med för det är nog få som kommer hit utan anledning till att fly.
Dessa barn är redan utsatta, och någon kostymsnubbe beslutar att nu ska dom utsättas mer, här ska urskiljas ordentligt.
Det må så vara att dom har tänkt fel i bidragen, kanske ska dom inte ha dubbelt bidrag för lunch. Men fram tills det är löst så är det banne mig upp till dessa kostymsnubbar att se till att de asylsökande barnen behandlas lika som dom andra barnen! Lägg om bidragen så barnen får rätt att äta på skolan.Skärpning Öland, för denna urskiljning är rent ut vidrig.

Så kom vi då hem efter stadsturen. S propsade på att O skulle följa oss så det var bara S hemma själv.
När vi kommer hem möts jag av doften av RENT! Min underbare S har städat sitt rum från golv till tak, möblerat om OCH tvättar sina kläder för fullt!
Man blir rätt glad och stolt som mor när ens fjortonårige son gör så!!
<3

Optikerbesöket gick bra. Inga elaka droppar i ögonen denna gång. Sen shoppade vi skor, mat och välling.
Hemfärd med en jäkla fart och nu har min käre make gått och lagt sig. Han jobbade natt, och ska göra det inatt med...

Ja att skriva rubrik alltså...

Jag blir så förbannat på denna app att jag verkligen får behärska mig för att inte kasta telefonen i väggen så bitarna flyger. Jag sitter och skriver och skriver och skriver... och plötsligt får appen för sig att NU är det dags att radera allt. Man kan få tuppjuck för mindre faktiskt. Nu skriver jag i anteckningar, och kopierar in det sen. Förb...... app!

Igår var jag på GetUp igen. Det var verkligen toppen! Jag slet som ett djur, kämpade verkligen, gav allt och lite till. Och det var precis vad jag behövde. Få ur mig all uppbunkrad energi och frustration. Att under en timme släppa allt annat och ha 100% fokus på att ge järnet! Jag mådde så mycket bättre efter det. Det ska jag försöka komma ihåg med, att aldrig låta dåligt humör stoppa träningen. Två av tanterna var med igår med. Jag räknade med att den träningen inte skulle passa dom, och jag hade rätt. Strax efter vi startat avvek dom, ömma och skamsna. Dom har problem med nacke/axlar/rygg och det blev för hårt för dom. Men, dom försökte!
Efter träningen började en tjej prata med mig i oomklädningsrummet. Det slutade med att jag skjutsade henne hem och lite prat i bilen (läs massa kackel och skrattande) gjorde att jag snabbt insåg att vi är grymt lika.
Jag längtar till nästa onsdag, och jag ska träna här hemma på crunches, dips och armhävningar tills dess.
Ikväll är det vattengymnastik och jag hoppas på att hinna simma lite både före och efter.

Ja det var visst Halloween igår då... O och en kompis klädde ut sig och skulle gå på byn och köra "Bus eller godis!?".
Båda grabbarna är 11år... Dom hade planerat, donat och såg fram emot det. 30 minuter efter dom gått kom dom hem igen. Inte en endaste liten godisbit hade dom fått. Det dom däremot fått var dörrar igensmällda framför ansiktet, en stor utskällning, och en framvrålad order om att dom skulle "fara åt helvete".
Jag tycker själv inte om Halloween och det är första gången jag ens tillåtit någon av mina ungar att göra något dylikt. Så ja, jag kan mycket väl förstå folk som inte uppskattar ungar som kommer och tigger! Men det är ändå BARN och som vuxen borde man ha förstånd om att bete sig annorlunda. Man kan och får tacka nej till spektaklet, men nog borde det finnas andra sätt än att skälla och vråla att dom ska fara åt helv...?
Jag tycker det är obegripligt. Helt obegripligt.

Idag bär det av till stan. G ska till optikern för att kolla om han ska a annan styrka på glasen. 20 mil tur och retur, härliga glesbyggd.
Jag ska passa på att köpa uvinterkängor åt dom stora ungarna med. Lite chansning eftersom dom inte ska vara med men jag har måttat med mina fötter. Jag behöver ett par som passar mig, och ett par som är för stora. Sen ska S till stan på lördag med sin LSS-ass och skulle det behövas får dom byta storlekar då.

NU ska alla klädas på....

Vaknade ledsen och arg. Igen. Somnar likadan. Dagar fyllda av ilska och gråt, utan anledning. Mer än att jag har en ocean av utsättningssymptom. Ska det inte ge sig nu? Eller är de riktiga jag, är det här JAG?
Jag tömmer garderober och viker om alla kläder. Bara för att undvika att utsätta familjen för MIG.

Ja då var det gjort, något hemskt och oundvikligt. Det känns rätt, och fördjävligt!
Min S... Han har en för honom mycket mycket viktig vän. Hon betyder så enormt för honom. För en pojke med autism, en pojke som tidigare inte grejjat det sociala med andra barn, är en vän på den nivån så stort. Han kallar henne för sin pusselbit. Hon har sina problem även hon, och går i särskolan.
Hon har i förtroende berättat saker för S, som han i sin tur känner är fel på något sätt. Så min S har gått och grunnat på det, och det slutade med att han gillrade en fälla. Han slog på sin mobil på videoinspelning och gömde den i fickan. Sen bad han henne berätta igen...
Inget av det här visste jag något om. Det kom som en kalldusch när han igår bad mig lyssna på inspelningen. Han hade bestämt att han skulle låta mig och hans assistent på skolan få höra. Det rör mig att han reagerat på att något kändes fel. Vad jag fick höra var bland annat hur denna flicka berättar om ett tredje barn, även han med problematik som gör att han går på särskolan, som både hon och S är kompis med, hur han "tvingat mig att hålla hans pung och pussa honom på munnen". Hon säger också att hon vägrat ta i "den"...
Allt gjorde mig så förtvivlad!!! Jag vet att S kommer i kläm här. Hon har berättat i förtroende och det sätter honom i en jävla sits. Han kan förlora sin pusselbit. Och han kan bli väldigt utsatt av den andra pojken. Men jag KAN INTE titta åt annat håll! Även om det drabbar min S.
Jag vet att den här flickar ljuger abnormalt mycket. Men hon berättade även sådana triviala saker på inspelningen som för mig tyder på att hon inte bara satt och ljög för att på något sätt imponera på S. Och även om jag vet om hennes ljugande så måste jag agera. För finns det ens en liten microminimal risk att hon inte ljuger... Som vuxen har jag inte rätten att inte göra något. Inte heller har jag rätten och kunskapen att avgöra om det är sant eller ej. Så, antagligen på bekostnad av S's vänskap, har min man och jag idag lämnat den ljudfilen till Soc här, och gjort en anmälan till dom om det. Flera gånger sedan dess har en handläggare på Soc ringt och frågat mer, så jag vet att bollen kom i rullning direkt.
Jag är så ledsen för S. Han vill vi ska lösa det här utan anmälningar, utan att blanda in folk. Han är så rädd att förlora henne. Och jag är rädd att han får rätt.
Men om så är fallet så får jag lägga allt jag kan på att stödja honom, få honom att förstå och resa sig igen. Jag kan inte göra på något annat sätt.
Jag kan laga honom. Men jag kan inte laga henne.

Ibland följer dagen inte det mönster man är van med och då kan det bli kaos. Ungarna har novemberlov - det rubbar min dag. Morgonrutinen finns helt enkelt inte. Hela morgonen gick jag här och funderade... helt övertygad om att det ÄR något jag glömt.
O är inte hemma... Vid 8.30 hade S vaknat så jag satt igång gröt åt oss. Dom små stökade runt i bara blöjja i soffan. DÅ, klockan 8.35, kommer jag på vad jag glömt: G SKA TILL DAGIS!!!
Totalpanik helt plötsligt.
Raffsa ihop alla utekläder jag så duktigt tog med från dagis förra veckan. Hitta vanliga kläder... Mössan borttappad och långkalsongerna försvunna. Och grötkok och grötätande samtidigt. Det blev inte bra alls för stackars G... Han var märkbart stressad och förvirrad när han kom till dagis. Himla tok det kan bli.

För övrigt ska jag idag roa mig med att hämta ut Zyban för närmare 1000:- på Apoteksgruppen. Sen vandrar jag glatt vidare till tandläkaren och ska njuta av en härlig rotfyllning. Party hela dagen!!

Träningsvärk har jag. Mina lår gör så ont. Men jag har skrivit det förr - det är ett BRA ont. Fast det känns som jag skulle vilja ge framsidan av låren en omgång med en naggkavel. Jag var på EasyLine igår. Det känns bra, det gick som smidigare igår. Vår lilla tantgrupp som kör det där på måndagar har utökats med ännu en liten tant, så nu är vi fyra. Det är skönt med sällskapet, men samtidigt känner jag att jag skullevilja ha hörlurar och rejält dunkande av tunggung i öronen när jag tränar.

Ibland kan man få veta fruktansvärda saker som inte går att blunda inför.
Ibland måste man agera, även om vissa följder inte blir kul.
Ibland måste man.

Jag vill skriva så mycket mer. Släppa ut alla tankar och funderingar. Men jag kan inte än. Kanske imorgon.
Frustrerad, och arg, så jag gråter.