Jodå, nu kommer eländet. Snön ligger som en skir hinna över världen. Det är fint att titta på men jag betackar mig för närkontakt. Åreborna går väl med hardon och jublar nu kan jag tro.
Idag slog det mig, att snart är det dags... Det lämnar en smak av vemod, oro, ångest och förväntan.

Jag har klämt ner min stora existens i ett par jeans strl 42!!! Såna slimmade som man kan ha boots utanpå. 42 låter säkert inte som något att jubla över... men med en historik involverande strl 56 är det det, tro mig! Jag är nöjd, det tar sig sa Fan när det brann i farstun.

Idag flyger min älskade make söderut för att få sig en utbildning. Det är bara två nätter men jag tycker inte om... Även om jag har två småttingar sovandes i samma rum är sänger så stor och tom utan honom där. Jag tycker inte om att vara ensam... Fast två nätter är ju bra jämfört med 8 som det brukar kunna vara. Och den här gången är det bara Stockholm, inte något annat land.
Men ändå... tvi.

Vi har en son med Autism. Pga det har vi enligt lag rätt till stöd via LSS. I hans fall har det stödet varit att ha någon som kommer och hittar på saker med honom. Aktiverar helt enkelt. Hans autism gör att han grejjar inte allt för mycket dö-tid, han mår bäst av att ha något att göra.
Nu har vi fixat fram en person som kan hänga med honom på skidåkning en gång i veckan. S har valt skidåkning som tillval på skolan, vi har skaffat all skidutrustning och allt gick enligt planen. Fram tills denna person kontaktar LSS och ska fixa det sista där. Allt borde fungera perfekt, eftersom hon som var med honom var tvungen att sluta väldigt hastigt. Platsen med S är således ledig. Men...
När denna person ringde LSS fick hon beskedet att vi har tackat nej till att få hjälp via LSS och är därmet avslutade. Vi finns inte längre i deras system, vi är inte beviljade stöd via LSS.

Ingen därifrån har ringt eller mailat oss. Ingen har pratat med oss på något sätt! Att vi skulle ha tackat nej är 100% påhitt från deras sida! Att avsluta oss, skriva ut oss ur LSS är 100% deras beslut, som dom inte bemödade sig att varken kolla med oss eller ens meddela oss.
VAD I HELVETE SYSSLAR DOM MED????

Nu måste VI ansöka IGEN om en hjälp som vi ENLIGT SVENSK LAG är berättigad till, pga att DOM gjort ett grovt FEL.

Jag har nog ändå nu. Det här gör inget bättre! Varför?!?!

Jag har crashat. Med ansiktet först, rakt ner i asfalten... Fast mentalt. Jag ligger här på botten av det svarta hålet och orkar inte ens rikta blicken uppåt för att se om det finns något ljus där uppe. Det finns ingen ork nu. Jag gråter, för allt, för inget. En konstant klump i halsen, ett konstant kämpande mot tårarna. Men jag vinner aldrig, tårarna kommer alltid. När jag minst anar det. När jag pratar med ungarna. När jag pratar med min älskade make. När jag bara sitter. När jag försöker sova. När jag äter. När jag duschar. Ingen stund är förskonad.
Jag är inte ledsen, det kommer ändå. Av irritation, ilska, trötthet, frustration. Det känns som att gråta är allt jag kan. Jag orkar inte något annat. Men jag är ju inte ledsen?! Bara tom, så djävulskt tom.
Så skäms jag och mår dåligt över att jag utsätter min älskade familj för det här. Ihärdigt förklarande att det inte beror på dom, att dom inte gjort något fel. Att det bara är jag som är trasig. Jag ber om förlåt, gång på gång. Häromdagen åkte jag till O's skola när han hade rast, för att säga förlåt. För när han gick på morgonen var jag för upptagen med att gråta och hyperventilera för att säga hej då. Allt är åt helvete och jag kan inte hantera något alls. Jag kan inte ens hantera mig själv. På kvällen när alla barn sover kan vi sitta här och titta på tv. Jag sitter uppkrypen mot honom och han håller om. Allt är bra! Och så börjar jag gråta. Hans skjorta blir blöt av tårar, jag hulkar och snorar som en femåring. Och jag kan inte förklara när han frågar varför jag är ledsen. Inget är fel!!
Jag måste ta mig ur det här, för deras skull. Jag funkar inte nu, inte som mamma, inte som fru, inte som någonting. Jag är bara en tom, gråtande massa som hasar runt. Jag har ingen ork kvar. Vill inte vara såhär. Dom förtjänar inte det här.

Idag träffade jag en av mina fd chefter. En sån där gammal och go man som man liksom önskar vore ens morfar.
Vi pratade om ditt och datt en stund, men sen kunde han inte vara tyst om det längre. Han kvittrade fram som ens tolt far: Men vad liten du blivit A! Vad duktig du är, det har du gjort bra!!

Jag började steppa runt på tå, fnissade som ett barn på julafton, och kved pipigt fran: Jaaaaaaaa!!

Min reaktion var varken mogen eller värdig... Men det är precis så det känns ju! Det bubblar och sprätter inom mig av lycka när någon ser och bekräftar den enorma förändring jag genomgått!!
Och den ÄR enorm, faktiskt nästan 50 kilo. Men även om jag vet att mitt fysiska jag är så mycket mindre nu, så tror mitt psykiska jag ofta att jag fortfarande är den där stora, feta, äckliga jag...

Att ändra det yttre är så mycket lättare än att ändra det inre.
Att då få höra det, att andra faktiskt ser och tycker jag är duktig... det är obeskrivligt!!

Råttor är renliga djur. I buren har dom ett bestämt hörn dom använder som toalett och därför är det enkelt att hålla rent och fräscht. Man tömmer detta hörn dagligen och storstädar hela buren bara vid behov. Jo, så är det faktiskt!
Det står att läsa både här och där på diverse sidor om dessa ljuvliga Rattus Norvegicus. Så ja, så är det! Bombsäkert, för kunnigt folk säger så.

Tyvärr vet inte mina råttor det. Dom är inte läskunniga. Däremot är dom vältränade inför grenarna "Pissa längst", "Pinksim" och "Bredast stråle vinner" ifall dessa grenar skulle komma att ingå i OS i framtiden.
Seriöst, dom backar upp häcken mot gallret och kör sprinkler över allt dom bara kan nå fram till. Dessutom tycker dom själva att den sötsliskiga ammoniaklukten är tilltalande, så när dom till sitt stora förtret råkar pinka I buren utnyttjar dom tillfället med att lägga sig och sova i pölen.
Kort och gott är dom ganska vidriga.
Jag har precis skrubbat det hörn av rummet där buren står, uppe på en öppen spis. Jag har alltså tvättat den plana ytan där buren står, väggarna runt om, framsidan av öppna spisen och golvet framför. Allt nersprejjat med RÅTTURIN!! Och jag vet att så fort jag ställer buren på plats igen så laddar dom om och går lös på att markera upp området igen. DOM DRIVER MIG TILL VANSINNE!
Jag VET att hanar markerar lite mer än honorna, men det här är ju löjligt. Ska dom vara såhär i 2-4 år till???
Dom är hemskt söta, och praktiska på så sätt att jag haft dom i ett år snart men hittils inte behövt köpa mat åt dom. Men dom är stört omöjliga att få tama. Dom bits... Inte för att vara elaka utan för att dom är konkurrenter. Det KAN ju vara så att handen som sticks fram har mat, och för att hinna sno åt sig innan brorsorna så är det säkrast att hugga och springa först, och kolla om det är ett finger eller mat sen. Better safe then sorry?
Dom är fina alla tre ju... Fat Philip, Osvald och Skips. På säkert avstånd iallafall...
Men jag säger (skriver) det igen: Dom driver mig till vansinne. Små söta äckliga kräk är dom.

Realitycheck - vardagen är tillbaka.