Jag tillhör ingen religion, jag har ingen Gud att tro eller förlita mig på. Jag tror inte på Guds, eller någon annan övermänsklig varelses existens. Men ibland kan jag avundas de som gör det. Avundas den samhörighet dom har, gemenskapen. Samtidigt tycker jag att tron missbrukas mycket, det ger människor en ursäkt till att inte ta fullt ansvar över sitt eget liv.

Men om jag inte har någon religiös tro, vad tror jag på då? För jag ger mig den på att vi alla har en tro inom oss, om så bara på slumpen, eller sig själv.

"Öde, sammanfattningen av de händelser, som en varelse upplever under sitt levnadslopp till lycka eller olycka. En människas öde bestäms av hela den mångfald inre och yttre orsaker, som påverkar henne, hennes medfödda andliga och kroppsliga natur, de omständigheter, under vilka hon lever, och hennes egna av viljan ledda handlingar."

Det är min tro, ödet. Allt hänger samman, som länkarna i en kedja. Allt har betydelse och leder fram till vem vi är, vad som sker, det liv vi lever. Ödet har ett finger med i precis allt, och det som vi tror är fria val är i grund och botten ändå styrda av ödet. Om allt som skett tidigare i mitt liv inte hade skett hade inte mitt liv varit det det är. Jag kan inte vara full av ånger över misslyckanden och över hur andra behandlat mig... För hade något varit annorlunda hade jag inte suttit här idag med min underbara familj. Det hade fattats länkar, kedjan hade inte lett fram till NU. Jag tror på ett förutbestämt öde, där saker och ting sker enligt planen, där allt har en mening även om vi inte kan förstå den eller se den.

Idag är det Fars Dag. Det stör mig att sådana dagar finns. Uppskattning och omtanke ska pytsas fram dagligen, inte ska det behövas en speciell dag för det. Detta till trots, här vankas ett stort Trisspaket till fadern, från barnen. Fadern är föresten och jobbar. Igen.
Min egen far, nu över 80 år, firar jag inte på det sättet. Istället ringer jag, som alltid, och får en rapport om dagsformen, dagens lunch, väder och vind. Antagligen med en liten föreläsning om kriminaliteten i hans område, om Amerika som han avskyr innerligt, om ubåtsmotorer och torpedrören eller om alla dom fina flickorna från hamnarna i hans ungdom. En fd sjöman som är över 80 år och har väldigt starka åsikter om både det ena och det andra har alltid mycket att prata om!

Regnet vräker ner och snön är obefintlig. Men nu ÄR det vinter för det har Skistar bestämt. Igår öppnade VM8:an. Och då ÄR det vinter. Personligen tror jag den stängs lika fort som den öppnades ty inte ens fejksnö uppskattar alla dessa plusgrader som vädergudarna förser oss med. Själv har jag inte åkt skidor sedan jag var 11 år. Det var sommar, utanför Uppsala, och mitt knä pryds än idag av ett ärr som påminner mig om att skidor inte alls glider på grus i rejäla nedförsbackar. Men min S har lärt sig att uppskatta slalom, och tillochmed längd. Senare idag får vi en slalomutrystning levererad, en ny och bra sådan, till ett nästan skamligt lågt pris. Kontakter är bra att ha minsann. All sån utrustning är avskyvärt dyr... Men vi har fått allt obeskrivligt billigt, och får dessutom byta kostnadsfritt allt eftersom S växer. Det kan helt enkelt inte bli bättre.
Så för S's skull får snön gärna komma nu.

Dagen då allt förstördes

Dagen då allt försvann

Bara massa jävla tomhet
och ensam sorg

Men månen finns kvar

Månen med livet

Och livet på månen

är livet som togs ifrån oss

Jag saknar dig
Du på månen

Jag önskar du fanns här hos mig

Nu och jämt

Önskar du inte blev tvungen att gå

Och lämna oss

Du på månen

Ser du mig?

När jag sitter här nere

och tittar upp mot dig?

Du på månen

Jag saknar dig så

Det tog 1,5 år, men nu är dom banne mig synkade!! Ja småttingarna alltså. Dom sover SAMTIDIGT!
Jag vann!!!
Det firar jag med att ensam ha makten över tv'n och med att njuta av ett par härligt mjuka dadlar och ett Garlandfikon eller två.

Min älskade karl kom hem häromdagen med ett litet paket och en stor kärleksförklaring. Ett halsband fick jag, som plåster för det tappade. Så gulligt av han, och ett bedårande halsband med en ängel är det!
Jag blev jätteglad, även om saknaden av mitt gamla består.

För övrigt sa det pang och Tant A fick magsjuka. Mindre kul att ränna gatlopp till toaletten och samtidigt ha koll på två småttingar som är precis överallt där dom inte ska vara...
Nu sitter jag i ett soffhörn och dricker en cappucino och tycker lite synd om mig själv.

Jag begriper mig inte på mig själv. Vågen hoppar upp och ner, hur som hellst. Ena dagen plus ett kilo, nästa dag ner ett kilo. Jag äter inget skit, jag har aldrig förr varit så strikt som nu. Och jag tränar som aldrig förr, kondition och styrka. Jag får väl börja med måttbandet istället för vågen. Problemet är att plastikkirurgen är ointresserad av annat än just vad vågen visar...

Min lille G hostar förfärligt. Det är som om lungorna krampar på honom. Han har ont av det, och jobbigt. Jag ska ringa doktorn och begära att dom kollar han igen idag. Han har inte blivit bättre sen i måndags, tvärtom.

S har stort NO-prov idag. Vi har försökt plugga men det är så frustrerande så det får mig att gråta. Ungen har mer i skallen än jämnåriga. Han kan prestera så mycket mer än dom andra om han vill det. Men han tror inte han kan något. Enligt honom är det menlöst att plugga för han kan ändå inte lyckas. Nu är det betyg på allt, och han tycker inte han behöver mer än E. DET är frustrerande, när alla utom han själv vet att han kan få A på allt om han ger sig fan på det.

Nu är det helg. Ingen mer träning på gymet förrän måndag. Jag är så sugen att fylla på med spinning och kundaliniyoga under dom här dagarna. Men mitt fysiska jag klarar inte lika mycket som mitt psykiska jag vill. Min kropp är helt slut, dränerad på energi och så ont och öm. Motvilligt måste jag nog inse att tre dagar utan gymet är vad jag behöver för att återhämta mig. Viljan är så mycket större än förmågan. Just nu.
Men jag känner hur allt blir lättare, och det går fort. Från att inte klara mer än en armhävning till att klara 15... Jag är stolt över mig själv, tror aldrig jag varit det förr!

Jo jag måste tyvärr erkänna att jag håller på att utveckla en ungdomsintollerans. Jag får utslag, klåda och problem med andningen av ankmunnar, dagens outfit, tonårsslang, kanin- och hästbilder, skolgnäll, bristande verklighetsuppfattning och allmänna i-landsproblem.
Jag önskar att det inte var så, tro mig!
Men faktum kvarstår, att så är det.
Jag får sån lust att ta folk i kragen, ruska om dom rejält och välkomna dom till den verkliga världen. Världen där man biter ihop, gör det man ska, och växer med det.
Jag vet, ni tycker en grinig kärring. Det är okej att ni tycker det, för mina tankar om er är inte heller så höga jämt.

Dom finns överallt, och i alla storlekar. Langoliärerna alltså. Alla har dom sin egen uppgift, oftast till människans stora förtret. Alla har vi langoliärer i våra liv, men ytterst få är medvetna om
att det är dom som finns i periferin.
Här hos oss finns det många små langoliärer... En som äter strumpor, en som äter hårsnoddar och pannband. En som äter läxor och veckobrev, en som äter nappar. En som tar alla chanser som ges att äta mössor och vantar. Min egna lilla langoliär har specialiserat sig på att äta bh'ar och deodoranter... En rackare äter uteslutande teskedar och saxar.
Ibland tror jag att jag har en langoliär inom mig, som äter upp mina tankar, minnen och personlighet...

Den vi har problem med idag är den som äter nycklar. Den illvilliga lilla krabaten har gnagt i sig S's skåpnyckel. Timme efter timme har vi letat, men sökandet är förgäves, för det är langoliären som ligger bakom försvinnandet.

Tänk vad mycket enklare vår existens vore om världens alla langoliärer inte fanns utan bara var ett påhitt i någons fantasifyllda hjärna.