Idag fyller jag år. 38 år. Hip hip..
Spenderat hela dagen med tårta, paketöppning och grattisönskningar.
Eller inte.

Fuck birthdays.

Igår var jag och 4-åringen ute i skogen för att plocka blåbär. Förväntan var stor och picnick ingick i planen. Sonen valde fika och med oss fanns chokladmuffins, CocaCola och bananer. Men först skulle vi plocka lite. Målet var sylt!
Det tog 10 minuter innan målribban sänktes till "Hoppas jag hittar nog bär till en sockerkaka..." Det fanns ju fan inga bär!!
Vi fick gå åtminstonde 10 meter mellan varje bärfynd. Som mest fann vi TRE blåbär på en och samma planta. Ynkligt.
Skogen var väldigt backig, och sonen ramlade titt som tätt, och jag fick ploacka upp honom. Han gormade över "stickiga dumma saker" och det visade sig vara träd. Men ganska kul hade han ändå. Men efter en timme krävdes fikapaus och det var väl dagens höjdpunkt. Sen "plockade" vi lite över en timme till och slutresultatet blev 3 små ynkliga deciliter pyttesmå blåbär.
Funderat länge nu på vad jag ska göra med dom och efter mycket om och men blir det nu ett syltkok iallafall. Jag pimpar upp kastrullen med hallon och lite extra köpeblåber och då blir det ju Drottningsylt.
Funkar det med!

Och nej, jag tänker inte kommentera valet mer än med denna bild.

<3

Det skulle visst vara marknad i byn idag. Höstmarknad.
Så vi for runt med bilen och letade... 3 stånd utanför Coop, 1 utanför floristen, och ytterligare 3 utanför ICA. Vår markand är död och det som återatår är några få muskelryckningar, inget mer.
Trist tycker jag. Det borde finnas så mycket mer!
Hantverk? Mathantverk? Sportrelaterat? Fjäll och fridluft?
För att inte tala om kringresande knallar?
Inte då...
Iallafall hittade jag en gammal dam som bland annat sålde nyplockade och rensade lingon. Jag köpte 2 kilo och kokade 3 liter sylt till mig och gamle far. Han tycker om min lingonsylt pappa. Oj vad han mässat om den!
Och då förser jag honom gärna med det ju!
<3

På måndag kommer han upp från Uppsala igen. Det är väl 4:e besöket i sommar. Jag tror han börjar känna av att han börjar bli gammal och kanske inte klarar att köra såna turer i fortsättningen. Så han passar på.
Varje gång han kommit de senaste 10 åren har han sagt att "Nu är jag så gammal så det kanske var sista gången det här!"
Men jag har aldrig trott på det. Men nu ser jag ändringar i honom som får mig att undra... Åldern tar ut sin rätt, men han är ju trots allt närmare 84 år så det är inte konstigt.
Fast han är pigg, och grymt seg, trots både ålder, hjärtproblem, KOL och hudcancer. Vi kommer från ett släkte där många blivit mycket gamla och jag inbillar mig ändå att han har åtmindstonde 5-6 år kvar.
Min rara gamle gubbe!

Måndag. Och trots all löjlig söndagsångest så är det ju inget fel med måndag.
Bortsett från en ev öroninflammation på mig då men vafan... det som inte dödar stärker? Ingen större mening att ligga hemma för det, man kan som inte vila bort den typen av ont. Så jag drog till jobbet och hade en bra dag där helt enkelt.

På jobbet är alla barn ute vid 09:00 och jag får röja runt i ensamhet. Men så vid hade jag plötsligt en liten flicka brevid mig som lät meddela att hon skulle bajsa. Och hon ville alltså ha sällskap.
Så hon kacka, och vi kackla. När saken var klar frågade jag henne om jag skulle hämta en fröken så hon kunde få hjälp att torka sig.
"Neej, DU ska det!", blev svaret. So be it.
Men poängen med det hela är att jag blir så löjligt glad när sådana saker sker. Barn som tar kontakt och ber mig göra en sån sak, då det finns fröknar som kan göra det. Det visar mig att barnen känner sig trygg med mig, ett förtroende liksom.
Och det tokmyser jag av, så är det!
Så ja, man kan bli fånigt glad av att få äran att torka bajs med.
:-)

Imorgon ska min soon-to-be 16-åring iväg och skriva det avgörande provet för moppekortet. Det är olidligt spännande! Jag ber till dom högre makterna, om de finns, att han ska klara det. Hur han skulle må om han misslyckades törs jag inte ens tänka på...
Men positivt är ändå att han är helt jävla bestämd på att han SKA fixa det!
Det har jag aldrig sett hos honom förr. Annars har han inställningen att saker inte ens är värda att försöka - för han kommer misslyckas ändå.
Så om han skulle misslyckas nu skulle det INTE vara bra.
Med lite tur är han väl ute och åker imorgom eftermiddag!

Söndagsångest. Varenda jäfla sönsdag är det samma sak...
Jag vaknar och första tanken är: Fan snart är det måndag.
Sen hasar jag fram hela dagen i mitt söndags-mode där ledordet är SVÅRMOD och på axeln mässar en liten djävul monotont att nu är helgen slut.
Vilket är bullshit för i teorin är nästan halva helgen kvar!
Men nej då, jag hänger med huvudet och suckar.
Och jag begriper inte varför??
Jag kan inte förstå alls faktiskt!
För när sedan måndagen infinner sig är allt på topp igen. Jag går glatt till jobbet fylld av ett jävlaranamma och mår bra!
Så varför detta löjliga söndagstrams? Jag kastar bort en hel dag varenda helg pga det. Och väl värt att notera är att det finns absolut INGEN alkohol involverad i mina helger heller. Det är alltså inte bakfylleångest utan bara ett rubbat beteende..
Dumma mig.

Ja jo jag veeet...
Det går inte en jävla dag utan att jag TÄNKER på att blogga. Varför jag inte får arslet ur vagn och faktiskt GÖR det vet jag inte. Jag skulle väl kunna sätta mig och analysera det.. Psyket osv. Men fuck it!
En liten spark, ett litet pet, och här är jag.

Livet rullar på. Inget händer utöver det vanliga! Eller så är jag så van så... Äh nej, inget händer. Så är det väl.
Vakna, jobba, äta, sova. Inblandat med familjeliv och moderskap. Repetera.
Nåja, det är tryggt iallafall, och man kan onekligen ha det värre!
:-)

Lite nytt har ju ju tillkommit iallafall.
I form av en helt bedårande, liten taggig Ozzy.
Och mängder av insekter som huserar i lådor överallt numera. Kackerlackor, syrsor, mjölmask, puppor, baggar och ägglådor. Det är en jäkla tur att sonen har egen lägenhet nu för allt det där i MITT kök hade jag helt enkelt inte pallat. Har inget emot dom, men röran och blomflugorna som invaderar. Galet!

Men Ozzy är för jäkla söt! Otroligt pigg och närvarande. Ska bli intressant att följa hans (hennes?) uppväxt.
Det är alltså sonens skäggagam... Men jag är den stolta farmodern och fjollar på med honom minst lika mycket som sonen gör.
Min gamle far köpte med sig honom från Uppsala och banne mig kräver han inte en liten daglig rapport om ödlan. Oväntat att gamle far skulle gilla Ozzy på den nivån.