Jag och tre av pojkarna har magsjuka.. Som vanligt I might add! Men vi klättrar ju på väggarna här så magsjuka till trots packade vi in oss i bilen och for iväg på picnic! Saft, bullar och muffins på en strand. Doppa fötterna, ramla på rumpan och ha det lite mys piggade iallafall upp allas humör!

Förlåt mig vänner, folk och fän, jag har varit er otrogna. jag lät mig förföras av Twitters inbjudande, spännande yttre, jag fastnade i dess sammetslena klor. Men vet ni? Twitter är ett slukhål. Ett slukhål fyllt av konstiga människor, energitjuvar och enorma egon. Och trots att jag egentligen inte trivdes, trots att jag kände tvivel från dag ett... Trots det fastnade jag i alla dessa armar som drog mig ner i hålet.
Med en mental motorsåg har jag nu kapat deras armar och slitit mig loss.

Vänner, folk och fän, jag har saknat er! Saknat livet som inte är begränsat till 140 tecken! Saknat det som bloggandet ger mitt mående!

Ja, jag är tillbaka!
Ve dig Twitter, ve dig!

Hej kära vänner, jag har inte glömt er!!
Då och då är jag inne och läser, men att ta mig för med att skriva har jag om inte lyckats med på länge.
Ni vet hur det blir..  Tiden går och till slut känns det lite panik att skriva, det blir svårt, hur ska man få med allt, vad ska man skriva. Som när man inte pratat med en vän på länge, man drar sig lite, och ju längre tid det går det går desto svårare blir det. En ond cirkel är född…

Men nu är jag här, och dagens stora mål var att plocka fram datorn och blogga!

Jag är sur på bloggplatsen.se dessutom och funderar på om jag verkligen ska blogga här eller inte. Jag har mailat dom om flera bloggar som är olämpliga att ha på en sida full av barn, men dom ids inte ens svara på mina mail. Inte bryr dom sig om att göra något åt dessa sidor. Den senaste i raden är ju den jag nämnde, med en medelålders man som bland annat blottar sig på foton. Det rör sig inte om många foton där han gör just det men dom finns där ändå och ansvariga tycker tydligen det är okej. Denne man har bloggat i många år och är väldigt aktiv. Att han har psykiska problem är uppenbart men det är ingen ursäkt att godta vissa foton. Hela hans sida är obehaglig.
Visst kan det vara så att jag överreagerar som mamma, men det är mina åsikter och jag står för dom. Men som sagt, Bloggplatsens ansvariga vet jag banne mig inte hur dom är funtade.

Nåja…

En kul, och skitläskig grej nu!
På måndag börjar jag praktisera i köket på en lunchrestaurang/café!
Det ska bli jättekul att få känna på det där med att jobba i kök, för att se om det kanske är kock jag ska bli framåt hösten. 4 veckor ska jag vara där.
Killen som äger stället, och är kock, sa till mig när jag besökte honom första gången:

”Du ska veta det att vi har dom bästa förutsättningarna.
Jag tar inte emot dig som praktikant för att jag måste, utan för att jag VILL.
Du kommer inte och praktiserar för att du måste, utan för att du VILL.
Det här kommer bli toppen!”

Jag tycker det var en underbart schysst attityd, lugnande.
Men jag är nervös… Jag har varit hemma 4 år!! Jag kan ju inget annat?!
Jag inbillar mig en massa dumt, att jag ska misslyckas, göra bort mig totalt…
Jag VET ju att det inte är så, men ja… Jag blir så jäkla nojjig. Hela jag rinner över av TÄNK OM?!

Sist men inte minst har jag varit

ICKERÖKARE 1 MÅNAD!!!

Min gamle far sitter 60 mil härifrån och har fått för sig att jag ljuger om att vara rökfri för att göra honom glad… Det är inte elakt av honom, det är bara det att det är för bra för att vara sant för honom. Han har själv KOL, och jag har en syster med KOL, astma och kronisk bronkit som väntar på en lungtransplantation.
Ämnet är som ganska känsligt för gamle fadern.
Men i augusti kommer han upp hit och då får han SE att jag inte röker! *sådeså*