Jag har ett problem, som egentligen inte borde vara ett problem. Men det ställer till det för mig och ÄR ett problem, och det ger mig bekymmer...

Jag har en vän. Ja, EN vän. En enda vän.

För resten av världen låter det antagligen tragiskt, ensamt, kanske absurt.. "Stackars kvinna, hon har ju bara EN vän!"

Men för mig är problemet att jag HAR en vän. Jag vill inte det.
Jag är inte det minsta social och har inte behov av att ha vänner. Jag är som Ferdinand under korkeken. Jag trivs så bra här... hemma... med min familj.

Men så finns HON. Hon kallar mig sin bästa vän, och jag svarar mesigt att ja hon är min med. Men i ärlighetens namn betyder hon inget. Jag tycker inte illa om hene på något sätt, men jag kan tyvärr inte säga att hon betyder mer för mig än en okänd granne man inte ens vet namnet på. Om hon fick som hon ville skulle vi umgås varje dag. Fika, prommenader, prat och skvaller. Hon ringer oftast varje dag, men om jag väljer att inte svara och sen inte ringer upp samma dag så surar hon med markant tystnad ett par dagar tills hon till slut inte kan motstå att ringa mig. Jag låter alltså bli att svara ibland ja, för jag känner att jag har inget att prata om.

Imorse satt jag och funderade på gemensamma intressen. Jag konstaterade att det har vi inte helt enkelt. Jag kan verkligen inte komma på ett enda?!

Hon ringer, babblar om sin karl, och sitt ex, sin hund, sin övervikt... Jag hummar med, säger det jag kan, river ifrån ibland då jag tycker hon är allt för hemmablind.

Hon gillar skvaller med. Alltid inleds det med "Du känner ju mig, jag tycker INTE om att prata skit om andra... Men veeeeet du..." Mhm... Och jag känner att pratar hon så om andra inför mig, då pratar hon så om mig inför andra. Från min sida finns alltså inget förtroende. Jag är väldigt neutral mot henne pga det.

Det enda jag fått ut av denna vänskap är SKULD och dåligt samvete. Det gnager!
För ringer jag inte, håller kontakt, så vet jag att hon blir stött och sur.

Men jag VILL ju inte! Det handlar inte om att det är HON, det är så att jag vill helt enkelt inte ha vänner ju. Varken henne eller någon annan. Jag har min man och våra 4 barn. Jag har varken tid, ork eller intresse för mer.

Så vad fasen ska jag göra? Jag har känt henne i många år nu, men jag ser henne bara som en belastning. Vore hon en skitstövel skulle jag kunna be henne fara åt pepparn helt, men hon är ju inte det. Och tyvärr vet jag att jag betyder mycket för henne. Om jag gör något åt det här så kommer hon bli sårad, som fan. Jag vill inte såra henne, så istället låter jag allt fortgå, och då är det jag som betalar för det...

Vad ska jag ta mig till då???

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag kom jag hem från jobbet och de två små, 3 och 5 år gamla, ville stanna ute och leka i snön. Efter ett förhör för att vara säker på att dom vet vad som är förbjudna områden så blev det så. Första gången ensamma ute! Jag gick in, packade in mjölk...

Jag får inte ledigt i jul och mellandagarna... Det är få som får det på jobbet pga brist av vikarier och besparingar. Jag VET, vuxenlivet är så. Alla kan inte få ledigt samtidigt osv. Men det skiter väl jag i!! Jag vill ha ledigt!! Kommunhelvete och ...

Fick just en kyl/frys levererad. Upp till farstubron är det två låga trappsteg. Men vet ni? Man KAN visst inte få upp en kyl/frys som väger 69 kilo uppför 2 låga trappsteg med en pirra. Nej. Absolut inte. Bäst att ställa den två meter ut på gården is...

Ingen jul utan Christollen, aka Stollen. Det tyska julbrödet som är tungt och kompakt nog att använda som vapen. Hittils har jag alltid köpt det färdigt, så även i år, och det är långt ifrån gott. Lika bittert äter jag det varje jul.... Varför? Jom...